Alexi

Äldre 25 Jul 14:35

20 svar

Här kan ni få ge konkreta tips på uppfostringsfråga? Hur lära barnet hantera ilska?

Nu har jag läst flera intressanta trådar senaste dagarna om föräldrar till barn som försöker hantera olika problem eller situationer i föräldraskapet, både om ilska och skrikande och förälder som slagit sitt barn.

Kontentan av trådarna är att det är toksvårt att vara förälder, att många gärna kommer med råd hur man INTE ska göra men väldigt få har konkreta råd hur man verkligen SKA göra. Eftersom jag har ett barn i samma ålder som i de trådarna har jag verkligen försökt hitta bra vägledning där men utan att lyckas. Kan någon ge mig KONKRETA tips på hur vi ska hantera vår son och gärna även era bästa lästips för just det här? Jag har lite böcker olästa hemma i hyllan som jag ska ta fram tänkte jag efter semesterresan.

Sonen är 3 år och 8 månader. Glad, gosig, verbal, lugn men också ganska temperamentsfull. Problemet sen något år tillbaka (antagligen sen trotsåldern kom) är att han inte kan hantera motgångar alls. I nästan alla lägen när han inte får som han vill, eller saker eller leksaker inte samarbetar eller liknande, han inte får gå upp för trappan först, ketchupen hamnar fel på tallriken, vi råkar dra upp blixtlåset för långt, då blir han arg och börjar kasta saker eller ha sönder på något vis. Ofta hinner man ju stoppa honom från förstörandet men han är ju lika arg och det är svårt att lugna honom. Han kan ofta putta till sin storasyster om han vill ha det hon leker med eller liknande eller förstöra det hon håller på med. Vi pratar ju om detta, stoppar honom fysiskt från att ha sönder eller ta saker och blir ibland arga. Avleda honom är jättesvårt mitt i situationen. Det känns som att han inte hanterar det här särskilt mycket bättre än för ett år sedan, bara att det sker något mindre ofta.

Exakt hur ska vi vara och göra med honom när sånt här händer, både för att hantera den akuta situationen bra men framför allt hjälpa honom att hantera ilska och motgångar bättre? Ofta står man där med två hysteriska barn, lillebror somnatorgråter för att han inte fick som han ville och för att man blivit arg och storasyster som är ledsen för det lillebror gjort mot henne.

Han är ju snart fyra år så jag trodde han skulle ha lugnat ner sig vid det här laget, brukar det inte vara så?

scanmia

Äldre 25 Jul 16:25

#1

Tålamod. Killen är fortfarande liten och kommer att ha bristande impulskontroll, särskilt när han är trött/hungrig/har en fis på tvären, i ytterligare ett antal år. Din roll när det hettar till är att lugna ner läget. Man lär sig ändå inte effektivt när man är så upptagen av att vara just arg och upprörd att det är bättre att spara på själva inlärandet tills läget är under kontroll.

Berätta HUR man gör när man är arg. Inte bara att man INTE får slåss och spottas utan vad man FÅR göra. Får man skrika? Stampa fötterna? Räcka ut tungan? Vad ÄR lämpliga uttryck för ilska i er familj? Bekräfta att du ser känslorna och det kan tom vara lämpligt att berätta att det är bra att vara arg och att det kan vara en utmärkt drivkraft för att förändra det som är fel och orätt i världen. Det är inget fel att vara passionerad och känslosam. Tvärt om så är det en tillgång om man lär sig använda det på rätt sätt.

Ta inte onödiga konflikter utan försök i det längsta att definiera gemensamma problem som ni kan försöka lösa. (Det är inte att vara konflikträdd - för det går ändå inte att undvika konflikter helt och hållet. Bara dra ner på antalet lite.) Hur ska vi lösa det här? Vad kan jag göra för att hjälpa?

Var en förebild. Vi har ofta blivit så bra på att kontrollera våra känslor att det inte ens märks när vi gör det. Det gör det ju väldigt svårt att lära sig något och observera hur vi gör det. SÅ berätta vad du gör NÄR du gör det. Blir du irriterad på att behöva vänta i telefonkön till försäkringskassan så berätta för barnen hur du känner och vad du gör för att hantera det. Berätta hur det känns rent fysiskt (hettar i kinderna, drar i magen, ögonen tåras eller vad det kan vara) och känslomässigt (du känner dig fångad och otålig) och vad du gör rent kroppsligt (tar ett djupt andetag, skakar ut spänningarna) samt vilka tankebanor du använder (inte hela världen, bara en liten detalj i min dag, kanske någon annan som behöver hjälp mycket mer, etc). Ja berätta hur DU gör - chanserna är att ni är rätt lika och kan använda er av samma knep.

vampyria2

Äldre 25 Jul 18:49

#2

Nått som är bra är att säga till barnet när det har lugnat ner sig att man förstår att det är argt och varför men att det du gör är inte okej och fråga honom om han kan komma på hur man kan göra istället och sen komma med lite goda råd som att tex han ska gå undan när han blir så arg och skrika istället för att ha sönder något eller göra illa någon.
Förklara i lugn och ro varför det inte är okej och även att han gör andra ledsna när det händer, oftast så vill de faktiskt inte göra det egentligen men regerar på impulser när det väl händer, hjälpa honom att stoppa impulserna att ha sönder m.m-

Har man pratat om det så kan man nästa gång när det händer påminna om det man har pratat om och fråga om han inte vill gå undan ett tag istället, inte som ett straff utan för att få ut ilskan.

Självklart är det inget som händer på en gång utan man får ta pratet flera gånger men förr eller senare så kommer de oftast på nått som funkar för dem istället.

Som sagt det är viktigt att bekräfta att man förstår att barnet blir argt och man kan även berätta hur man själv gör när man blir arg.

Natulcien

Äldre 25 Jul 19:17

#3

Jag vet ju, efter ett antal trådar, att vi har söner i samma ålder, och som dessutom verkar vara ganska lika utifrån beskrivningar.
Vår lilleman är också en väldigt glad, kramig och verbal liten kille. Oftast lugn och harmonisk, men har också en explosiv sida.
Det blir liksom kortslutning i hans hjärna när legobiten inte passar, kritan tappas på golvet, middagen inte består av korv eller jag hinner först till brevlådan, etc.
Han kastar saker och skriker i falsett och tårar sprutar.

Men jag tänker att "Okej, han är drygt 3,5 år. Detta kommer att ge sig med stigande ålder."

Jag tror att det enda man kan göra är att finnas där, bekräfta hans känslor och försöka att själv behålla lugnet. Och naturligtvis att handgripligen förhindra skador genom att plocka bort saker, ta tag i honom t.ex. Se tiden an, och hoppas att det växer bort å det snaraste...

Alexi

Äldre 25 Jul 22:13

#4

scanmia skrev 2014-07-25 16:25:18 följande:

Tålamod. Killen är fortfarande liten och kommer att ha bristande impulskontroll, särskilt när han är trött/hungrig/har en fis på tvären, i ytterligare ett antal år. Din roll när det hettar till är att lugna ner läget. Man lär sig ändå inte effektivt när man är så upptagen av att vara just arg och upprörd att det är bättre att spara på själva inlärandet tills läget är under kontroll.

Berätta HUR man gör när man är arg. Inte bara att man INTE får slåss och spottas utan vad man FÅR göra. Får man skrika? Stampa fötterna? Räcka ut tungan? Vad ÄR lämpliga uttryck för ilska i er familj? Bekräfta att du ser känslorna och det kan tom vara lämpligt att berätta att det är bra att vara arg och att det kan vara en utmärkt drivkraft för att förändra det som är fel och orätt i världen. Det är inget fel att vara passionerad och känslosam. Tvärt om så är det en tillgång om man lär sig använda det på rätt sätt.

Ta inte onödiga konflikter utan försök i det längsta att definiera gemensamma problem som ni kan försöka lösa. (Det är inte att vara konflikträdd - för det går ändå inte att undvika konflikter helt och hållet. Bara dra ner på antalet lite.) Hur ska vi lösa det här? Vad kan jag göra för att hjälpa?

Var en förebild. Vi har ofta blivit så bra på att kontrollera våra känslor att det inte ens märks när vi gör det. Det gör det ju väldigt svårt att lära sig något och observera hur vi gör det. SÅ berätta vad du gör NÄR du gör det. Blir du irriterad på att behöva vänta i telefonkön till försäkringskassan så berätta för barnen hur du känner och vad du gör för att hantera det. Berätta hur det känns rent fysiskt (hettar i kinderna, drar i magen, ögonen tåras eller vad det kan vara) och känslomässigt (du känner dig fångad och otålig) och vad du gör rent kroppsligt (tar ett djupt andetag, skakar ut spänningarna) samt vilka tankebanor du använder (inte hela världen, bara en liten detalj i min dag, kanske någon annan som behöver hjälp mycket mer, etc). Ja berätta hur DU gör - chanserna är att ni är rätt lika och kan använda er av samma knep.

Tack för ett mycket konkret och bra svar! En fråga jag har är att jag ju många gånger läst att man ska lära dem hantera ilska på ett bra sätt. Men vad är ett bra sätt? Hur gör alla andra? Vad är normalt? Jag vet nog inte det för jag är en sån som tänder till snabbt som sjutton, blir tvärarg, det kokar i hela kroppen, skriker och har mig. Även om det så bara är för att jag slagit mig rejält eller någon sak som trilskas (dvs jag reagerar så här på mig själv och saker...). Alltså har jag antagligen inget bra sätt att lära ut...

Alexi

Äldre 25 Jul 22:16

#5

vampyria2 skrev 2014-07-25 18:49:55 följande:

Nått som är bra är att säga till barnet när det har lugnat ner sig att man förstår att det är argt och varför men att det du gör är inte okej och fråga honom om han kan komma på hur man kan göra istället och sen komma med lite goda råd som att tex han ska gå undan när han blir så arg och skrika istället för att ha sönder något eller göra illa någon.

Förklara i lugn och ro varför det inte är okej och även att han gör andra ledsna när det händer, oftast så vill de faktiskt inte göra det egentligen men regerar på impulser när det väl händer, hjälpa honom att stoppa impulserna att ha sönder m.m-

Har man pratat om det så kan man nästa gång när det händer påminna om det man har pratat om och fråga om han inte vill gå undan ett tag istället, inte som ett straff utan för att få ut ilskan.

Självklart är det inget som händer på en gång utan man får ta pratet flera gånger men förr eller senare så kommer de oftast på nått som funkar för dem istället.

Som sagt det är viktigt att bekräfta att man förstår att barnet blir argt och man kan även berätta hur man själv gör när man blir arg.

Vi kanske frågar honom för snabbt efter händelsen för när man frågar får man ofta till svar typ "jag vill kasta, jag måste putta" osv. Dvs inte så konstruktivt. Men jag inser att vi nog inte bekräftar hans känslor tillräckligt kring just ilska, och inte heller pratat om hur man kan göra istället, tack för bra råd!

Alexi

Äldre 25 Jul 22:23

#6

Natulcien skrev 2014-07-25 19:17:45 följande:

Jag vet ju, efter ett antal trådar, att vi har söner i samma ålder, och som dessutom verkar vara ganska lika utifrån beskrivningar.

Vår lilleman är också en väldigt glad, kramig och verbal liten kille. Oftast lugn och harmonisk, men har också en explosiv sida.

Det blir liksom kortslutning i hans hjärna när legobiten inte passar, kritan tappas på golvet, middagen inte består av korv eller jag hinner först till brevlådan, etc.

Han kastar saker och skriker i falsett och tårar sprutar.

Men jag tänker att "Okej, han är drygt 3,5 år. Detta kommer att ge sig med stigande ålder."

Jag tror att det enda man kan göra är att finnas där, bekräfta hans känslor och försöka att själv behålla lugnet. Och naturligtvis att handgripligen förhindra skador genom att plocka bort saker, ta tag i honom t.ex. Se tiden an, och hoppas att det växer bort å det snaraste...

Skönt att höra från andra med samma ålder på barn! Vi trodde nog att han skulle ha lugnat ner sig nu, vi har väntat länge på det... Storasyster var ansträngande med sånt här tills runt 2.5-3 år, sen blev hon bara lättare och mer samarbetsvillig och gladare för varje vecka som gick. Så vi är lite förvånade över att han fortfarande vid snart fyra år är så pass mycket småbarn, och så pass mycket trots och testa gränser. Det är ju precis samma typ av situationer för oss som för er. Han kan liksom berätta flera dagar senare med darr på rösten att "jag ville inte att pappa skulle hälla på flingorna" (pappa råkade hälla på flingorna på filen istället för att han hade velat göra det själv).

Det jobbigaste är nog att det drabbar storasyster. Han puttar henne och förstör för henne. Och det är svårt att hantera. Svårt att ge henne tröst och inte bli arg på honom.

Litet My

Äldre 25 Jul 22:35

#7

Lite uttjatat men "välj dina strider" och strunta i resten ett tag. Att slåss är en strid man får ta men är man arg är det okej att få vara det (det kan man också säga till barnet) . Det är också en ålder där barnen med en fot i varje ålder "småbarnsåldern där man är liten och behöver hjälp och tröst" och "storbarnsåldern, där man står mellan att kunna själv, göra själv och få bestämma själv", de hamnar lite i konflikt med varandra. Jag pratade ofta med sonen i den åldern efteråt varför han blev så arg, hur det kändes, att det var okej, hur vi kunde hjälpa honom och om saker man fick ta ut sin ilska på. Lite humor dock när han istället för att slåss smällde igen dörren till sitt rum och när jag gick efter får svaret "UT härifrån, jag är förbannad och jag tänker" :/

Natulcien

Äldre 25 Jul 22:39

#8

Alexi skrev 2014-07-25 22:23:12 följande:

Skönt att höra från andra med samma ålder på barn! Vi trodde nog att han skulle ha lugnat ner sig nu, vi har väntat länge på det... Storasyster var ansträngande med sånt här tills runt 2.5-3 år, sen blev hon bara lättare och mer samarbetsvillig och gladare för varje vecka som gick. Så vi är lite förvånade över att han fortfarande vid snart fyra år är så pass mycket småbarn, och så pass mycket trots och testa gränser. Det är ju precis samma typ av situationer för oss som för er. Han kan liksom berätta flera dagar senare med darr på rösten att "jag ville inte att pappa skulle hälla på flingorna" (pappa råkade hälla på flingorna på filen istället för att han hade velat göra det själv).

Det jobbigaste är nog att det drabbar storasyster. Han puttar henne och förstör för henne. Och det är svårt att hantera. Svårt att ge henne tröst och inte bli arg på honom.

Vår son var faktiskt inte alls på det här viset runt 2,5 års ålder, och knappt vid 3 års ålder heller. Det har kommit senare. Så kanske det håller i sig längre också (?)...tänker jag. Men jag vet ju inte. Alla är ju olika. Jag har en systerson som precis har fyllt 7 år och fortfarande kan explodera så där...

Vi har ju dessutom bara honom. Han har inget syskon, så inget annat barn blir ju "drabbat" vilket kanske gör det enklare för oss...? Men ändå svårt. Det är ju så hjärtskärande när han blir så ledsen och verkligen bryter ihop.

Men jag tror att det handlar mycket om att han ser saker framför sig, skapar förväntningar, om att han ska tömma brevlådan, sätta dit den där legobiten, göra det där hoppet på studsmattan etc. Och när hans vision inte införlivas så rasar världen samman. Jag tror att det handlar om mognad, att det måste växa fram...han måste själv inse att jordens undergång inte sker om hans pappa tömmer brevlådan först...
Vi säger bara att: "Oj, jag visste inte att du ville hämta posten. Du får göra det imorgon istället." och så tröstar vi.

Penida

Äldre 25 Jul 22:43

#9

Du har fått jättebra råd och jag känner inte att jag vill tillägga något nu, jag vill bara säga att vi hade det som värst just kring 4 års ålder och precis som du trodde ju jag att det då skulle vara lugnt. Idag är den grabben 51/2 år och lugnet själv.

Avskyr CIO-metoder

Natulcien

Äldre 25 Jul 22:43

#10

Litet My skrev 2014-07-25 22:35:56 följande:

Det är också en ålder där barnen med en fot i varje ålder "småbarnsåldern där man är liten och behöver hjälp och tröst" och "storbarnsåldern, där man står mellan att kunna själv, göra själv och få bestämma själv", de hamnar lite i konflikt med varandra.

Ja, jag tror att det handlar mycket om det. Det är frustrerande för dem.
Vår son växlar ständigt mellan att vara "bebis" och vilja kura i famnen och plötsligt inte ens kunna tvätta händerna själv, till att vara en stor kille och Jag kan själv!" och "Gå iväg, mamma!".

Flickan och kråkan

Äldre 25 Jul 22:45

#11

Alexi skrev 2014-07-25 22:13:57 följande:

Tack för ett mycket konkret och bra svar! En fråga jag har är att jag ju många gånger läst att man ska lära dem hantera ilska på ett bra sätt. Men vad är ett bra sätt? Hur gör alla andra? Vad är normalt? Jag vet nog inte det för jag är en sån som tänder till snabbt som sjutton, blir tvärarg, det kokar i hela kroppen, skriker och har mig. Även om det så bara är för att jag slagit mig rejält eller någon sak som trilskas (dvs jag reagerar så här på mig själv och saker...). Alltså har jag antagligen inget bra sätt att lära ut...

Jag tror inte att det finns något riktigt bra svar på det....vad som är ett bra sätt. Personligen tycker jag att ett bra sätt att hantera ilska är ett sätt där man inte gör illa någon annan oskyldig i processen eller sig själv. Att göra illa sig själv tycker jag man gör om man hetsar upp sig så att det för en själv blir psykisk jobbigt, liksom om man förtränger och håller det inom sig så att det liksom äter på en inifrån.

Min äldsta får inga utbrott, men det innebär ju inte alltid att hanterar sina känslor bättre för han kan ibland hålla för mycket inom sig istället....fast det inte märks så tydligt. Min mellanson är en en oerhört temperamentsfull och känslosam människa. Han är snart 5,5. Det har blivit bättre. Samma känsliga, temperamentsfulla kille med mycket stark integritet men erfarenhet, utveckling etc. har lett till att han agerar annorlunda idag än när han var t.ex. 3. Senaste tiden har vi upptäckt att han städar när han är arg

. Han stampar vrålandes in på sitt rum och slänger igen dörren hårt. Sedan flyger allt som är mitt eller hans pappas, hans storebror eller lillebrors ut genom dörren under mutter och arga kommentera (läs vrål

. Efter ett tag öppnas dörren till en fantastiskt fint rum och en glad pojke. Det började en gång när han var arg på sin storebror och därför ville visa sitt missnöje med honom genom att slänga ut alla storebrors saker ur sitt rum

. Det har hänt MYCKET sedan han var 3, även om man inte alltid tänker på det

.

Hans pappa är den temperamentsfulla typen. Han slänger igen dörrar, vrålar och kastar saker. Men han säger i dessa stunder inget sårande eller kränkande. Jag har mer tålamod och får sällan ilskeutbrott.....blir sällan arg....men jag har även tendensen (som min äldsta) att grubbla och gräva ner mig och hålla saker inne. Jag tror att det är bra att vara medveten om hur man agerar och varför, däremot så tycker jag inte att man ska vara alltför orolig för att inte göra "rätt". Rätt kan vara många saker. Att vi som föräldrar visar ilska och känslor på olika sätt tycker jag egentligen är bra. Vi är heller inte perfekta utan högst mänskliga.

Allra minst perfekt är man när man har många barn som gråter och skriker i situationen samtidigt. Tillsammans med ett barn är det så lätt

.

Måste också skriva under på "scanmias" fina inlägg. Tummen upp för det

.

Penida

Äldre 25 Jul 23:00

#12

Funderade ett varv till och nej, han är inte lugnet själv. Det var en överdrift. Däremot är han lugnare, har lärt sig att hantera sina känslor på ett annat sätt. Vi upplevde ungefär samma sak när det begav sig, syrran var då 51/2 år. Var väldigt tufft i perioder. Du har som sagt fått jättegoda råd, något som hjälp oss mycket som inte kanske har att göra med hur man förhåller sig till barnet men ändå har varit viktigt för vår del är att dela på oss. Ibland ta varsitt barn och säga till varandra när det är nog för att inte låta vår ilska gå ut över barnen. När jag var ensam låste jag in mig på toaletten och andades många gånger.

Avskyr CIO-metoder

Pajama

Äldre 26 Jul 10:00

#13

Så många bra svar från kloka föräldrar!

Man kan ta en kudde eller nåt och slänga i golvet allt man orkar, slå i dörren, hoppa arga jämfotahopp så länge man orkar, dra hårt i nåt som sitter fast o.s.v. Jag vet inte vad ni har tillbuds, men det är ett jättebra sätt att bli av med sin ilska när man "bara måste" putta eller slå. Ta i och trötta ut musklerna och få lov att göra det!

Min pojk, nu 5½, har också upplevt det som jordens undergång när han inte har fått gå uppför trappan först, tagit posten ur brevlådan, ett salladsblad har hamnat på tallriken o.s.v. Att inte få gå uppför trappan först (vi fick stå och vänta en stund, för han skulle bara...) fick vi bort genom att han kanske en gång på 8 inte fick gå först. "idag går jag först" sa jag bara och så fick han vråla av ilska.
Tömma brevlådan t.ex. om jag råkade göra det så har han godtagit att man lägger i posten i lådan igen och så får han ta ur den själv. Bra lösning, men kanske inte alla barn som godkänner det.
Han har lugnat sig nu, förstår att han inte alltid kan komma först, jag har "vunnit" medvetet ibland och så har vi pratat om det. Tillslut sa han att "idag får du vinna mamma!"

Alexi

Äldre 26 Jul 20:30

#14

Natulcien skrev 2014-07-25 22:39:12 följande:

Vår son var faktiskt inte alls på det här viset runt 2,5 års ålder, och knappt vid 3 års ålder heller. Det har kommit senare. Så kanske det håller i sig längre också (?)...tänker jag. Men jag vet ju inte. Alla är ju olika. Jag har en systerson som precis har fyllt 7 år och fortfarande kan explodera så där...

Vi har ju dessutom bara honom. Han har inget syskon, så inget annat barn blir ju "drabbat" vilket kanske gör det enklare för oss...? Men ändå svårt. Det är ju så hjärtskärande när han blir så ledsen och verkligen bryter ihop.

Men jag tror att det handlar mycket om att han ser saker framför sig, skapar förväntningar, om att han ska tömma brevlådan, sätta dit den där legobiten, göra det där hoppet på studsmattan etc. Och när hans vision inte införlivas så rasar världen samman. Jag tror att det handlar om mognad, att det måste växa fram...han måste själv inse att jordens undergång inte sker om hans pappa tömmer brevlådan först...

Vi säger bara att: "Oj, jag visste inte att du ville hämta posten. Du får göra det imorgon istället." och så tröstar vi.

Jag tror nog att vissa konfliktämnen blir svårare om man har syskon, man tvingas ju ge syskonet rätt, dela lika mellan att låta dem göra olika saker osv. Storasyster har ju blivit väldigt tillåtande mot honom i många lägen, hon inser ju vilka konflikter det blir tex om hon vinner över honom. Men samtidigt vill ju hon också vinna så det blir väldigt svårt ibland.

Vi backar rätt ofta och låter honom öppna dörren igen och liknande fast vi redan öppnat den. Känns som att man kanske ger efter för hans nycker då men man orkar inte med hysterin som blir annars.

Som sagt, väldigt intressant att läsa om lika gamla barn som fungerar på precis samma sätt.

Alexi

Äldre 26 Jul 20:30

#15

Penida skrev 2014-07-25 22:43:38 följande:

Du har fått jättebra råd och jag känner inte att jag vill tillägga något nu, jag vill bara säga att vi hade det som värst just kring 4 års ålder och precis som du trodde ju jag att det då skulle vara lugnt. Idag är den grabben 51/2 år och lugnet själv.

Ajdå, då tar det kanske ett tag till då...

Alexi

Äldre 26 Jul 20:34

#16

Flickan och kråkan skrev 2014-07-25 22:45:16 följande:

Jag tror inte att det finns något riktigt bra svar på det....vad som är ett bra sätt. Personligen tycker jag att ett bra sätt att hantera ilska är ett sätt där man inte gör illa någon annan oskyldig i processen eller sig själv. Att göra illa sig själv tycker jag man gör om man hetsar upp sig så att det för en själv blir psykisk jobbigt, liksom om man förtränger och håller det inom sig så att det liksom äter på en inifrån.

Min äldsta får inga utbrott, men det innebär ju inte alltid att hanterar sina känslor bättre för han kan ibland hålla för mycket inom sig istället....fast det inte märks så tydligt. Min mellanson är en en oerhört temperamentsfull och känslosam människa. Han är snart 5,5. Det har blivit bättre. Samma känsliga, temperamentsfulla kille med mycket stark integritet men erfarenhet, utveckling etc. har lett till att han agerar annorlunda idag än när han var t.ex. 3. Senaste tiden har vi upptäckt att han städar när han är arg . Han stampar vrålandes in på sitt rum och slänger igen dörren hårt. Sedan flyger allt som är mitt eller hans pappas, hans storebror eller lillebrors ut genom dörren under mutter och arga kommentera (läs vrål . Efter ett tag öppnas dörren till en fantastiskt fint rum och en glad pojke. Det började en gång när han var arg på sin storebror och därför ville visa sitt missnöje med honom genom att slänga ut alla storebrors saker ur sitt rum . Det har hänt MYCKET sedan han var 3, även om man inte alltid tänker på det .

Hans pappa är den temperamentsfulla typen. Han slänger igen dörrar, vrålar och kastar saker. Men han säger i dessa stunder inget sårande eller kränkande. Jag har mer tålamod och får sällan ilskeutbrott.....blir sällan arg....men jag har även tendensen (som min äldsta) att grubbla och gräva ner mig och hålla saker inne. Jag tror att det är bra att vara medveten om hur man agerar och varför, däremot så tycker jag inte att man ska vara alltför orolig för att inte göra "rätt". Rätt kan vara många saker. Att vi som föräldrar visar ilska och känslor på olika sätt tycker jag egentligen är bra. Vi är heller inte perfekta utan högst mänskliga.

Allra minst perfekt är man när man har många barn som gråter och skriker i situationen samtidigt. Tillsammans med ett barn är det så lätt .

Måste också skriva under på "scanmias" fina inlägg. Tummen upp för det .

Jag blir som sagt också väldigt isk men klarar av någon anledning alltid ihåg att inte gå över gränsen i vad jag säger eller gör. Säger inga hot som jag inte kan stå för, kränker inte osv. Det är väl tur det kanske eftersom jag rätt lätt hetsar upp mig.

Vi skulle behöva hitta något sätt med sonen som han kan få utlopp för ilskan på faktiskt, jag ska visa maken tråden och fundera många varv.

Alexi

Äldre 26 Jul 20:37

#17

Pajama skrev 2014-07-26 10:00:02 följande:

Så många bra svar från kloka föräldrar!

Man kan ta en kudde eller nåt och slänga i golvet allt man orkar, slå i dörren, hoppa arga jämfotahopp så länge man orkar, dra hårt i nåt som sitter fast o.s.v. Jag vet inte vad ni har tillbuds, men det är ett jättebra sätt att bli av med sin ilska när man "bara måste" putta eller slå. Ta i och trötta ut musklerna och få lov att göra det!

Min pojk, nu 5½, har också upplevt det som jordens undergång när han inte har fått gå uppför trappan först, tagit posten ur brevlådan, ett salladsblad har hamnat på tallriken o.s.v. Att inte få gå uppför trappan först (vi fick stå och vänta en stund, för han skulle bara...) fick vi bort genom att han kanske en gång på 8 inte fick gå först. "idag går jag först" sa jag bara och så fick han vråla av ilska.

Tömma brevlådan t.ex. om jag råkade göra det så har han godtagit att man lägger i posten i lådan igen och så får han ta ur den själv. Bra lösning, men kanske inte alla barn som godkänner det.

Han har lugnat sig nu, förstår att han inte alltid kan komma först, jag har "vunnit" medvetet ibland och så har vi pratat om det. Tillslut sa han att "idag får du vinna mamma!"

Det här är familjeliv som bäst när man kan få massor av goda råd när man behöver dem som bäst!

Som jag skrev ovan, så intressant och också skönt att andra upplevt exakt samma typer av konflikter. Så å många gånger som vi stått i trappan och väntat för att släppa förbi honom, stängt dörren igen, satt på tvn igen för att låta honom stänga av den osv.

Bra tips på hur man kan avreagera sin ilska!

Anonym (Mamma)

Äldre 3 Aug 22:07

#18

Min son vill precis som din son att saker och ting ska fungera direkt och har inte alltid det bästa tålamodet då något går emot honom. Det har tagit månader, men jag tycker att det blivit mycket bättre. Som värst var det nog runt 3,5 - 4 år nån gång. Framförallt har jag fokuserat på mitt egna beteende. Då sonen kanske inte får på sig skon på en gång har det förut blivit skrik rätt ut, nu har han blivit mycket bättre på att be om hjälp istället för att skrika. Det kanske kommer ett litet gnälligt "hjälp mig" då och då, men det låter betydligt bättre än ett illvrål. ;)

Det jag själv gjort är att alltid sett till att hålla mig själv lugn i dessa lägen och jag har använt en mjuk och lugn ton och helt enkelt sagt att "Jag får ont i öronen när du skriker så. Istället för att skrika kan du be mig om hjälp, så hjälper jag dig". Även sagt att det gör inget om han inte får på sig skon på en gång, att han kan ta det lugnt. Även sagt att det oftast går lättare att sätta på sig skorna om man försöker ta det lugnt istället. Det tog ett tag, men nu är det som sagt mycket bättre! Har sagt ungefär likadant i andra situationer då han vill att saker ska fungera på en gång.

Phillippa

Äldre 3 Aug 23:02

#19

Jag kommer ihåg hur arg jag kunde bli för småsaker när jag var liten och hur jobbigt det var!

Jag minns särskilt en gång när jag var fyra år och min mamma knäppte min kofta. Det kunde jag ju göra själv och blev därför vansinnig! Ännu argare blev jag när hon knäppte upp den igen och sa att jag skulle knäppa den själv. Det var ju redan försent, allt var ju redan förstört! ;)

Jag lärde mig att bita i ett tygstycke och liksom vråla samtidigt som jag bet och slet i det stackars tyget. Efteråt kändes det mycket bättre, särskilt eftersom jag inte hade skrikit dumma saker eller slagit någon (bara misshandlat ett tygstycke).

De där våldsamma ilskekänslorna försvann ju äldre jag blev och idag är jag verkligen lugnet själv :).

Pajama

Äldre 4 Aug 01:51

#20

Tack, Phillippa, vad gott att se att de blir som folk ändå tillslut!
Att du minns så långt tillbaka!?
Min gick på det förut, nu vete katten om jag skulle försöka. (att låta honom göra om, med hedern i behåll)
Men som förälder får man lära sig att göra bättre nästa gång. Tänka före.

Här kan ni få ge konkreta tips på uppfostringsfråga? Hur lära barnet hantera ilska?

INNEHÅLL