Inspirerad av en annan tråd där morföräldrarna enligt TS visar svagt intresse för sina barnbarn undrar jag hur det ser ut för er, hur ni upplever det. Finns intresset där hos era föräldrar?
Jag valde att göra svarsalternativen väldigt enkla, ni kan väl utveckla själva
Ja, min mamma är intresserad och träffar barnen ofta! Min pappa tänker nog själv att han är intresserad och vill träffa dem oftare än han gör. Oftast kommer det nåt annat emellan...
Självklart! Har det gått mer än två veckor sen vi senast sågs så undrar de om vi kan komma till dem eller om det går bra att de kommer till oss, de ringer ett par ggr/veckan också :) gäller både mor och far föräldrarna.
Ja, men de får inte av div anledningar.
Bådas föräldrar bryr sig, men hur ofta det blir varierar. Min mamma åker de 2 timmarna oftare än vad min pappa gör. Farmor (till 1-åringen) är barnvakt ibland utöver att vi ses på kalasen för kusinerna så det blir 8 gånger bara där plus jul, påsk och lite spontana besök.
Min 3,5-åring pratar gärna med mormor i telefon. Hennes farmor engagerar sig ca 2 gånger per år.
Stort intresse, bara positivt tycker jag.
Ja, både min pappa, min mamma och hennes nya man (han har varit med i bilden hela äldsta sonens liv och är lika mkt morfar som min pappa, han har även närmre kontakt med mina barn än sina egna barnbarn) och mina svärföräldrar. Vi behöver aldrig be om barnvakt för vuxentid eftersom sonen har kvalitetstid med ngn av ovanstående relativt ofta ändå :) Ibland får vi istället stoppa o säga att nej, nu vill vi faktiskt att du är hemma hos oss istället :D
Svärföräldrarna erbjöd sig självmant att ha sonen när vi arbetar så att vi inte behövde lämna på förskola de första åren. Min pappa gick ner i arbetstid när han var två år och har haft honom några gånger i månaden sedan dess. Min mamma och hennes man försöker ha honom iallafall en helg varannan månad. Mammas man har honom även ibland själv då hans arbete tillåter det.
Om jag är positivt inställd? Absolut! Alla vuxna inblandade är människor jag litar på och gärna ser att barnen har som förebilder i sitt liv. Jag o min svärmor har haft en del konflikter då vi inte har riktigt samma tänk angående bland annat godis.... Och lite annat... Men sonen vinner mer än jag "förlorar" på det så även där funkar det bra :) När det krisat ihop sig med sjukdomar eller när jag åkte in för att föda syskonet så har vi aldrig haft problem med om ngn kan ställa upp. Istället är problemet vem vi ska göra besviken och INTE fråga :D
Jag behöver aldrig oroa mig för hur barnen har det om vi måste ha barnvakt - jag vet att de har det bra. Äldste sonen känner sig nästan lika hemma hos mor o farföräldrar som hemma hos oss (yngste är inte så stor än..). Alla har bilbarnstolar själva så de kan hämta om det behövs.
Vi bor inte nära varandra utan det tar 1-2 timmar enkel väg men det spelar ingen roll :)
Om vi vet att vi är bortskämda? - absolut! Vi är mycket tacksamma för att barnen har så många vuxna i sitt liv som sätter de främst och som de kan vända sig till om de skulle behöva. Det är inte alltid lätt att prata med föräldrarna men förhoppningsvis kan de då vånda sig till ngn av de andra vuxna de har i sin närhet. Jag själv är uppväxt ungefär likadant, fast jag hade gångavstånd till mina mor o farföräldrar.
Ja, väldigt stort intresse vilket glädjer oss. De är nu pensionärer och hjälper oss mycket samtidigt som våra barn har två extra anknytningspersoner i sin vardag vilket känns som en stor trygghet även för oss.
knappt nåt intresse alls från mormor som verkar ha nån medelålders-tonårs-revolt och har fullt upp med sig själv och sina egna intressen. väntar barn nummer tre som kommer om ett par veckor, har en 1,5 åring och en 6,5 åring. ÖNSKAR så innerligt att intresset fanns, både för min kull som hade önskat avlastning och för mina barns skull som behöver en mormor. morfar finns inte och farmor och farfar bor 25 mil bort :(
Sonens farmor träffar vi väääldigt sällan - hon bor 60 mil bort och har obefintligt intresse. Hon skickar typ födelsedagskort och julkort. Kommer aldrig på kalas, dop etc. Vill vi träffa henne får vi åka till henne - vilket vi inte gör så ofta heller...
Sonens farfar kommer på kalas, fika och middagar - och leker då med sitt barnbarn.
Sonens mormor engagerar sig med tid - är barnvakt ibland, pengar - sponsrar väldigt mycket, samt bjuder oss på resor och längre umgängesperioder på landet till jul och påsk.
Sonens morfar är död - men sonen är väldigt intresserad av honom och engagerar sig mycket i döden och vill ofta åka till graven och sätta blommor och göra fint.
Så det är väldigt olika.
Annat: Min mamma (tillika sonens mormor) älskar att spendera tid med sitt barnbarn.
Min pappa ser vi i princip aldrig, ej heller min sons farmor och farfar.
Mina föräldrar är mycket engagerade och vill träffa våra barn ofta. De träffar oftast barnen i sällskap med oss, dvs de har inget större behov av att vara barnvakt utan är det när vi behöver hjälp, i övrigt ses vi på fika, middagar och i sommarstugan.
Svärföräldrarna bor 60 mil bort och inte så intrrsserade. De kommer till oss mycket sällan (max en gång per år om ens det) och de träffar alltså barnbarnen ett oar gånger per år bara (vi åker dit ca två gånger per år). Gör inte heller särskilt mycket med barnen när vi väl ses så de skapar ingen särskild relation.
Ja, de har alltid älskat att träffa sina barnbarn. Däremot har de inte varit så pigga på att ta över ansvaret genom att vara barnvakter. De har föredragit att träffa ungarna tillsammans med mig.
Nej, inget stort intresse från barnens mormor och morfar. Sen våran äldsta dotter föddes för 17 år sedan har de själva erbjudit sig att vara med barnen 1 gång! Vi träffas mest på gemensamma kalas och tillställningar. De är också orättvisa i presenter då mina syskonbarn får mer än mina. Visar inget stort intresse av mig heller, ringer sällan och frågar hur jag mår. Svårt att diskutera med dem, är mest upptagna med sig själva.
Barnens farmor och farfar är engagerade men de bor 50 mil bort och därmed ses vi kanske 3-4 ggr per år men då flera dagar i sträck så sammanlagt träffar barnen farmor och farfar mer än mormor och morfar fast de bor 5 min bort......
Jag är farmor och har ett femårigt barn som jag älskar, jag bor en kvart från honom med bil och hämtar honom på förskolan en gång i veckan och passar honom medan föräldrarna kan göra vad de vill, oftast storhandlar dom. Sen sover han över någon gång varannan månad ungefär.
Jag är farmor och har ett femårigt barn som jag älskar, jag bor en kvart från honom med bil och hämtar honom på förskolan en gång i veckan och passar honom medan föräldrarna kan göra vad de vill, oftast storhandlar dom. Sen sover han över någon gång varannan månad ungefär.
Barnens morfar dog innan de föddes och deras mormor finns tyvärr inte heller längre, men var intresserad och engagerad så länge hon levde. Träffade dem när hon orkade. (Var sjuk sista åren).
Jag är tacksam för att barnens farmor och farfar är lika engagerade, samt fortfarande friska och pigga. Inte för att vi förväntar oss avlastning (även om det är skönt), utan för att vi hoppas att de finns kvar länge. De börjar bli gamla men kan med lite tur leva i många år till. De bor ganska nära och vi ses ofta. När barnen var mindre var de hos farmor och farfar varje fredag i stället för på förskolan. Några gånger om året har de även sovit över där.
Mina föräldrar har ett enormt intresse av att hjälpa till och avlasta med sitt, snart, 2 åriga barnbar. Farfar gick till och med i halvpension när han fick reda på tillökninge.
Ja, de har alltid älskat att träffa sina barnbarn. Däremot har de inte varit så pigga på att ta över ansvaret genom att vara barnvakter. De har föredragit att träffa ungarna tillsammans med mig.
