Vad händer när en kvinna med förlossningsskräck får värkar?

Det känns olika för alla !
Ta det lugnt !!
Jag trodde att magen ballade ur. Hade haft förstoppning i 3 veckor. Åkte in för att kolla läget och var öppen 4 cm..

Ta det bara lugnt och förklara dina rädslor i förlossningsbrevet.
Och om du är så här nervös rekommenderar jag att du tackar ja till en läkarstudent.
Jag skrev i brevet att jag inte ville ha en student MEN hon va helt underbar !!!

Jag stängde av alla tankar och fokuserade helt på andningen. Sen om man är jätterädd kommer allt göra ondare eftersom man spänner sig. 

Jag håller med carolina03 nedan att man kanske tror att man bara borde ha en barnmorska hos sig och att det blir rörigt med flera (eller att man inte vill ha oerfaren personal). Jag tänkte så i alla fall och skrev att jag inte ville ha studenter i rummet med mig.

Men det slutade med att jag i alla fall fick hjälp av en barnmorska, barnmorskeelev och undersköterska - tre fantastiska tjejer som hjälpte och stöttade mig på olika sätt. Kunde inte ha bett om mer stöd än vad jag fick.

Att man vet att man inte vill, ja det kallas fobi.

Först när värkarna satte igång var jag ganska lugn och lite uppspelt över att det var dags.
På väg till sjukhuset hade jag panik, kraftig dödsångest och grät hysteriskt.
När jag väl kom fram och skrevs in kände jag mig väldigt väl omhändertagen blev lugn och accepterade att nu finns det ingen återvändo nu får jag bara ta mig igenom detta.
Fick en väldigt bra och förstående barnmorska och det hjälpte mycket.

Tång är extremt ovanligt idag, så du vet. Hur tänker du när du väljer bort sugklocka? Det är ju ett medicinskt beslut av en läkare, en sk operationsmetod. Skulle du säga samma sak om det gällde en operation?

Jag var helt panikslagen när jag väntade mitt första barn, 19 år och trodde att jag inte skulle fixa det...i från den sekunden då jag fattade att nu har det satt igång så blev jag så lugn och fokuserad på att föda barn så paniken försvann helt och jag bara körde, lyssnade på min kropp och åkte in när det var dax och skrek så högt jag kunde att nu tusan får de ge mig droger så att jag skulle klara det hela hahah, jag fick lustgas och lite andra saker so fanns att tillgå på den tiden men ingen ryggbedövning då den inte funkar att sätta på mig...när min bäbis äntligen var född så var jag så förvånad över hur lätt det faktiskt hade gått, jag tror att det är bra att vara orolig, det gör att man tror att det ska bli så hemskt sen när det visst gör ont men aldrig så ont som man trodde innan så tycker man bara att det gick lätt med det mesta

Just det, det skulle jag.

Ja panik. Fullständig panik. Från första riktiga värken och tills krystvärkarna kom hade jag panik vid i princip varje värk.

Fokuserad, beredd, går in i sig själv. Morskan skulle kunna se ut som Conchita Wurst utan att jag hade noterat helskägget, koncentrationen ligger på att hantera nuet. Jag har haft intensiva förlossningar som varat några timmar så det har varit fullt ös. Jag har personligen önskat att om möjligt avstå från smärtlindring och lustgas men i övrigt överlåter jag beslutet om klipp, tång och klocka till personalen. Det är deras kompetensområde, absolut inte mitt. Jag kan ju så klart känna att jag är tacksam om det ej behövs men jag kan omöjligt lägga mig i de nödvändiga medicinska besluten.

tja jag har aldrig hoppat fallskärm, testat grottdykning eller klappat giftiga spindlar men vet då helt säkert att det inte är ngt jag vill göra.

Första förlossningen var jag livrädd redan innan.. Hade mardrömmar och var orolig och skräckslagen för vad som skulle hända.

Väl inne på förlossningen hade jag super ont, och långa pinvärkar... Jag hade då lite ångest och panik men fick finna mig i att jag var "tvungen"... Sen när det väl kom igång ordentligt då stängde min kropp av. Jag hade haft värkar i 48 timmar när jag väl öppnats 5cm. och dom fick sätta dropp. Jag tystnade, sa inte ett ord. stängde in mig i min egna bubbla. Det gjorde så ont. Men jag kunde inte ens jämra mig eller be om hjälp... Jag vart oförmögen till att tala, röra mig eller göra nåt. Jag hamnade bara i vågen av smärtor om och om igen. Efter många timmar till fick dom klippa och dra ut barnet med sugklocka.. Efteråt upplevde jag det som jag varit med om det värsta i hela mitt liv.. Jag kunde inte ens vara glad åt barnet..

När jag väntade andra barnet var ångesten ännu större.. Och jag fick aldrig valet att få kjesarsnitt utan blev rådd till att föda vaginalt för det skulle vara "bäst" för mig och barnet. Jag trots min rädsla prövade..

Som tidigare fick jag pinvärkar som gjorde ont som fan men hjälpte inget. När jag väl kom upp i 5cm fick dom sätta dropp och jag försvann in i min bubbla. Men i bubblan hade jag dödsångest, panik, jag ångrade mig. Jag hatade mig. Jag kunde inte förstå varför jag gjorde detta igen?. Jag var helt förstörd på insidan. När barnet väl kom ut efter ett ytterligare klipp. Så var jag bara tom. Jag har gått i terapi, både aurora, kurator,psykolog och tränat dykar tekniker, läst böcker om att föda utan rädsla. Tränat profylax mm. Och inget funkar.

Min rädsla är befogad och inget i världen kan ta bort den.

Om vi får fler barn kommer jag slåss för mitt liv för att få ett kjesarsnitt.