Vi blev också varnade av andra med det struntade vi i
Vi hoppades på barn tätt och lyckligtvis gick vår önskan i uppfyllelse. Vi har 18 månader mellan våra barn.
Jag tyckte inte att det var speciellt jobbigt under spädbarnsperioden men så var jag hemma själv på heltid först när yngsta var runt året, vi var alltså hemma länge tillsammans med båda barnen och det gjorde sitt gissar jag. Jag tror att det ofta går bra om man hittar strategier som funkar, när jag var själv med barnen brukade jag amma den yngsta och spela spel med den äldsta t.ex. Bärsjal/sele till den yngsta är tipptopp om barnet gillar det då man har händerna fria att hjälpa, leka osv med det andra barnet. Sedan tror jag att det är viktigt oavsett åldersskillnad att man hjälps åt som föräldrar så mycket det är möjligt, ger varandra utrymme för också egna intressen för visst är det intensivt och ibland kanske man (i alla fall) jag vill andas ut från "småbarnskaoset"..Sedan, det absolut viktigaste tror jag är att ständigt påminna sig själv om att äldsta faktiskt är väldigt liten fortfarande. Jag vet många som t.ex förvisar barnet till egen säng vid syskonets ankomst efter att ha samsovit innan eller tar bort spjälsängen som barnet tycker om att sova i för att där ska syskonet nu ligga. Andra sätter äldsta barnet på förskola i samband med att det får syskon. Sådant förstår jag inte och jag tror att det snarare förvärrar situationen om man tänker på svartsjuka, syskonens anknytning till varandra. Istället tycker jag man ska tänka ökat behov, det är inte ovanligt att barn plötsligt blir små när de får syskon och behöver än mer och låt dem! Det andra året är dessutom känsligt även utan syskon, barn går igenom stora tuffa faser då mentalt. Viktigt att tänka på kan jag tycka.
Min upplevelse är att det har varit skönt att ha barn tätt, jag har givetvis inget att jämföra med men jag är väl en sån som tycker det är skönt att blöjorna nu är avklarade och önskar inte börja om
Att ha två rätt självgående barn samtidigt. Det är möjligt att jag hade upplevt det helt annorlunda om vi hade fått en mer krävande tvåa, hade en annan inställning till föräldraskap, levde i en annan relation där allt låg på mig.
Nu är ungarna 51/2 och 7 år och det är som det "ska" vara. De gaddar ihop sig mot oss, har hemlisar som bara de vet om, tjafsar och kramas om vartannat, har alltid en kompis i närheten..
Det vi har upplevt jobbigt var en period när vårt äldsta barn tog på sig för stort ansvar för vår yngsta känslor. Hon kände dåligt samvete om hon ville leka med en kompis eller gå på ett kalas t.ex dit inte han var bjuden. Vår yngsta ville inte riktigt släppa in andra i deras på förskolan osv. Detta har dock gått över nu och pågick inte särskilt länge och idag är det inga konstigheter eller ledsna känslor åt något håll åt att de också har ett eget liv med egna kamrater, festligheter utanför syskonbubblan och de leker med grannbarn i gäng varje dag numer.
Lycka till!