Hur känner du inför livmoder-transplantationer?

Jag har inte reflekterat tillräckligt mycket över frågan för att besvara det. Det var mina spontana tankar. Tycker att det finns en gräns för hur mycket skattebetalarna ska behöva stå för. 

Jag vet hur det är att kämpa. Vi försökte få ett syskon men det bar sig aldrig. Gå igenom jobbiga fertilitetsbehandlingar var dock inget alternativ i slutändan. 

Jättebra men ännu bättre om man lyckats odla fram en "egen" till henne med stamceller eller 3Dskrivare eller något

Adoption är ett annat sätt att få barn på. 

Väldigt krångligt och stränga regler om vem som får adoptera så en utväg som passar väldigt få. Dessutom vet du inte hur det känns att kämpa i åratal för att få barn ö.h.t....då är men beredd gå hur långt som helst för att få barn och därmed en mening med livet. Men mina behandlingar har du inte betalt en enda,det står vi för själva eftersom ÄD/ED är förbjudet privat här.

Hur många timmar av otroligt begåvade läkare och forskares tid har gått åt till att nå detta tro? För att inte tala om pengar. Alla dessa resurser skulle istället kunnat användas för att hela människor - i min värld är detta en fråga om rena prioriteringar. Dels att detta görs för skattepengar, men även det rent etiska att vi slösar värdefull läkar- och forksarkompetens när vi har mängder av människor i behov av faktisk sjukvård. 

Dessutom. Det finns så otroligt många barn som inte har någonstans att ta vägen, ändå lägger vi alla dessa resurser på att på medicinsk väg skapa fler. Är det rimligt någonstans?

Beror på. Idag ger vi fertilitetshjälp till folk som kan få barn, bara inte just med sin partner. Ska samhället betala för det?

Vad är egentligen våra rättigheter?

Är alla våra önskningar rättigheter eller är det så enkelt att livet är orättvist.

Jag

Jag

Jag

Alla andra får, då vill jag också.

Det är väldigt typiskt nutidsmänniskan.

Jag är splittrad i alla såna här frågor.

Ekonomi och naturen har sin gång av en anledning blandat med varje liten individs behov av egen familj.

Väl skrivet.

Stundens egotrippad njutning före helheten.

Alla som är blinda eller döva eller handikappade. Är inte det deras rättighet att få bli hela värt mer? Före önskan om något som inte existerar än.

Hade min livmoder inte varit så kass hade jag gladeligen gett bort den. Jag vill inte ha den.

Super !

Det här för forskningen framåt !!!

Tänk allt arbete / forskning som ligger bakom detta ?

Det här är inget som endast gynnar kvinnor som möjligen i framtiden kan transplantera livmödrar. Tekniken kan o bör leda till framsteg inom flera områden när det gäller transplantation.

Skattepengar hälls bort på andra sidor inom vården. Ineffektiva datasystem och utrustning som står o kostar pengar då de ej används... Då är det ingen som lyfter på ögonbrynet särskilt ....

Jag hade lätt kunnat tänka mig att donera min livmoder till min bästa vän om hennes inte fungerat. Om man ska lägga in värderingar om att det kostar väldigt mycket pengar, jo med vad gör inte alla sjukdomar som beror på att man misskött sin hälsa, rökning, fetma mm? 

Lätt att säga om man har en fungerande livmoder själv. Jag tror inte du hade sagt att det var onödigt om du fått cancer i livmodern när du var 25 år. Det är inte så lätt att få tag i surrogatmammor. Jag hade personligen haft lättare att ge bort min livmoder än att bära ett barn som inte var mitt i 9 månader, och sedan lämna över det till någon annan (även om det var en vän eller syster) när barnet var nyfött. Jag tror att det hade skapats band till barnet även om det inte var ens biologiska barn, och därför hade det blivit känslomässigt jobbigt. En livmoder har man ju inte så mycket relation till om man själv är klart med barnafödandet....

Hellre livmodertransplantation än surrogatmödraskap, definitivt.

Jag har inget emot surrogatmödraskap heller, men då ska det ske under mycket kontrollerade former, samt av alturistiska skäl. Vi köper inte njurar av människor heller.

Jag tror också att betydligt fler kvinnor skulle kunna tänka sig att skänka bort sin livmoder när de själva inte hade användning för den längre, än att bära och föda ett barn åt någon annan. Det säger nästan sig självt.

Barn är ingen ovillkorlig rättighet, men alla metoder som hjälper ofrivilligt barnlösa utan att skada någon annan är bra.

Tycker att det är fantastiskt att forskningen går framåt.

Sedan är det otroligt lätt för människor som inte har en aning om hur det känns att behöva kämpa för att få barn att säga att det bara är att acceptera.

Och nej, det är inte "bara" att adoptera t.e. Det finns väldigt många krav och stränga regler när det gäller adoption.

För mej ä'r det lika självklart att kunna donera en livmoder som att donera ägg eller spermier, njure eller något annat som någon skulle behöva..

Jag är klar med barn så jag skulle absolut kunna donera min livmoder om det vore så att jag fick frågan. 

Jag har alltid haft lätt att bli gravid, inget problem under graviditeten bortsett från illamående och vissa andra normala krämpor.

Vilken ickefråga!
Är lite som att fråga om det är ok med njurtransplantationer eller mödravård...
Jag blir lite matt av människors svar i denna tråden känner jag.

Den som själv inte har upplevt vilket helvete ofrivillig barnlöshet kan vara kan nog inte förstå vilket underverk detta är. Det är lätt att vara kallsinnig om man själv inte är eller har varit drabbad. Att få barn är ett djupt existentiellt behov hos många människor. Ofrivillig barnlöshet räknas som ett handikapp.

Det är bara att gratulera de nyblivna föräldrarna, forskarna och alla andra som har arbetat med detta, och donatorn som får uppleva att hennes livmoder kom till användning långt efter att hennes egen barnafödande period var över. Fantastiskt! Det ger hopp till så många som tidigare inte har kunnat få någon medicinsk hjälp.

Detta lilla barn är det första. En gång, för snart 40 år sedan, föddes det första IVF-barnet. En lika stor sensation då som detta är nu. Idag är IVF en rutinbehandlingsmetod och tusentals barn har fötts efter IVF världen över.

Adoption kan vara en möjlighet för några, men möjligheterna att få adoptera ett litet barn är idag mycket begränsade, och allt fler barn som är tillgängliga för adoption är barn med särskilda behov. Alla klarar inte att bli bra föräldrar till dessa barn. Adoption är en helt annan sak. Det är INTE bara att adoptera.

Som kvinna med samma syndrom som ca hälften av de som medverkar i studien har är detta givetvis en stor fråga för mig. Det är svårt... Klart att det är bra för de som får möjligheten men det finns endel frågetecken. Vilka ska få, kostnad, om de inte har någon närstående som donerar etc?