Varför så jävla bitter?

Efter att ha varit med om två vänners separationer och sett vad som hänt och vilka känslor som varit i svallning, så är jag inte ett dugg förvånad över det som ts skriver.

Om ena personen under ett mångårigt förhållande har bönat och bett och försökt med alla knep att få den andre att ta ansvar för hem, barn, förhållande osv. så tro sjutton att den personen blir bitter när den andre personen sedan fixar det galant bara man är ute ur hemmet.
Kommer det sedan en ny partner som får uppmärksamhet - det man själv suktat efter i flera år, så är det väl inte konstigt att den som inte fick någon bekräftelse nu blir avis?

Som vuxen och med barn i bilden så ska man självklart göra allt i sin makt för att lägga dessa känslor åt sidan, men jag förstår om det är svårt!

Möjligt, men det är ändå tragiskt och ett stort svaghetstecken....som får barnen att komma i kläm. 

Det här är faktiskt väldigt intressant. Har du nån teori om varför männen fungerar på det här sättet? Alltså låter kvinnan dra hela lasset tills hon tröttnar och drar, och först då visar att de faktiskt kan. Eller kanske nån man som känner sig träffad kan svara?

Kan ju svara för mig själv.... jag drar ett mkt större lass än min man gör med barnen. Gjorde även så när bonus var liten. Inte för att min man inte vill eller kan, utan snarare för att jag TAR mer plats med barnen alldeles av mig själv. Jag har mitt sätt att möta barnen och min man har sitt. Inget säger att mitt är bättre - men jag tycker såklart det :D

Faktum är att jag tror det är rätt vanligt. Många kvinnor nästan utesluter mannen och klagar sedan på att han inte gör ngt. Men man har ju tillåtit beteendet. Och när man sedan tröttnar är det försent. När jag började arbeta och min man istället var hemma så - hör o häpna, tog han ansvaret o fixade allt som jag fixat tidigare. Inte på mitt sätt utan på sitt eget ;)

Nu försöker jag tänka på att backa men han får ibland säga ifrån att "han kan själv".

Nu svarar ju detta inte för alla - varken kvinnor eller män, men jag kan ju bara svara utifrån mig själv...

Kan ju svara för mig själv.... jag drar ett mkt större lass än min man gör med barnen. Gjorde även så när bonus var liten. Inte för att min man inte vill eller kan, utan snarare för att jag TAR mer plats med barnen alldeles av mig själv. Jag har mitt sätt att möta barnen och min man har sitt. Inget säger att mitt är bättre - men jag tycker såklart det :D

Faktum är att jag tror det är rätt vanligt. Många kvinnor nästan utesluter mannen och klagar sedan på att han inte gör ngt. Men man har ju tillåtit beteendet. Och när man sedan tröttnar är det försent. När jag började arbeta och min man istället var hemma så - hör o häpna, tog han ansvaret o fixade allt som jag fixat tidigare. Inte på mitt sätt utan på sitt eget ;)

Nu försöker jag tänka på att backa men han får ibland säga ifrån att "han kan själv".

Nu svarar ju detta inte för alla - varken kvinnor eller män, men jag kan ju bara svara utifrån mig själv...

Jag tänker lite som dig Brumma.

Tänkte precis på en annan tråd här på 'känsliga rummet' där en kvinna var förtvivlad för att mannen inte engagerar sig. Intrycket jag fick av den situationen, och jag tror inte att det är unikt, var att kvinnan tog på sig en massa ansvar, uran att egentligen ställa krav på mannen och sätta hårt mot hårt.

Har man maten klar till gubben kommer hem varje dag, man tycker det är jätteviktigt att alla barnen har minst två aktiviteter var på kvällen, man tvättar alla kläder därför att man inte orkar tjata mer...ja då behöver ju inte pappan. Och om relationen blir sämre på annat sätt med, som en följd av detta eller av helt andra orsaker, så motiverar det kanske inte mannen att ta tag i saker. Och kvinnan fortsätter -"för annars blir det inte gjort och jag orkar inte ha det så stökigt i mitt hem". Sen, när skilsmässan är ett faktum och barnen bor varannan vecka/helg, är ju såklart mannen tvungen att göra saker själv. Men kanske känns det även enklare och roligare med eftersom han själv väljer vad, när och hyr mycket? Sen träffar han kanske en ny och blur lika kär (eller mer) som han var i exet och allt känns ännu roligare. Hans nya kanske vill hjälpa till med? Få ta del i barnens liv, vara ett stöd osv. Och hon tar sin självklara del av husarbetet när de flyttat ihop.

Alltså, det är kanske inte så svårt att förklara ändå? Kan förstå att ett ex blir förvånad och lite bitter, men borde hon inte heller bli glad när lite tid har passerat? Det är ju bra för barnen, och då underlättar det ju i hennes mammaroll.

Jag kan förstå "min" biomammas bitterhet och hat. Jag försvarar inte att den tar över hennes liv, men jag förstår den.
Allt hon ville ha i livet var en familj. De hade svårt att få barn, det tog många år. Men så äntligen kom det så hett efterlängtade. Men min make lämnade henne när bonus ff var ganska liten (3). Och hon förlorade allt det hon ville ha.
Nu ser hon mig leva det livet sen många år som hon så hett eftertraktade. Det är med mig han delar sitt barns uppväxt, inte med henne. Det är med mig han delar sin vardagliga föräldraroll, inte med henne. Jag "har" den familj hon trodde var hennes. Och jag förstår att det gör ont.
Jag förstår dock inte hur man kan välja att inte gå vidare efter sju år. Hur man kan slösa bort sitt liv på anklagelser och smutskastning. Livet är kort. Men jag tror att det kan vara "lättare" att behålla den varma filten, bitterheten, på och fortsätta anklaga alla andra för det som är fel i ens liv, än att själva ta ansvar för hur det blir framöver. Att tycka synd om sig själv blir en tröst. en trygghet.
Men jag vet förstås inte - för jag känner inte så många bittra människor, och jag tror knappast mamman har lust att dela sina tankar med mig :)

Kan inte folk bara skaffa barn med EN person? Typ vänta med att gifta sig och yngla av sig tills relationen är trygg? Jag förstår inte hur folk orkar med att skaffa en massa ungar med partners dom knappt känner och sedan springa runt och skrika och gorma av svartsjuka och intriger. *suck* Det är ju barnen som lider! Dom har inte valt detta!

Du är säkert precis lika "hemsk" som biomamman. Du är inte en opartisk person och du är säkert en stor del i problemet du också.

Men att skriva ett omotiverat, anonymt, hatbrev på familjeliv löser säkert allt.

rVem snackar du med????

Du låter både olycklig och bitter ts

Makens svar på den är att männen har kontrollerande kärringar så de törs inte göra något för då får de bara skäll.

Först när kvinnan är ute ur bilden kan mannen vara pappa på sitt vis och då fungerar det. De får då göra som de vill.

Jag personligen har svårt för att tro att så många män är så totalt hunsade av sina kvinnor att de inte ens törs lyfta ett finger hemma. Vad är de för mesproppar? Som inte törs stå upp för sin rätt att vara förälder och stå upp för sin skyldighet att ta ansvar för barn, familj, relation och hem?