Särbehandlas bonusdottern? långt ;)
Just nu är jag väldigt less på min sambo och "problemen" kring hans dotter.
Ska ge er en kort bakgrund innan ja presenterar "problemet".
Jag och min sambo bor i hus, vi har två sovrum uppe och ett sovrum nere.
Mina barn, son på 7 år och dotter på 4,5 år, är hos oss varannan vecka.
Min sambo, låt han kallas för Anders, jobbar borta 4 veckor och är hemma 4 veckor. Hans dotter bor, när han är borta, hos sin mamma som bor i en annan kommun. När Anders är hemma så är dottern, på snart 5 år, hos oss varannan vecka.
Det betyder att på 8 veckor så är mina barn hos oss 4 veckor och Anders dotter är hos oss 2 veckor.
Fr.om nästa år, när hon börjar Förskoleklass kommer hon bara vara hos oss på helgerna. Vilket blir fre-söndag, två helger, på 8 veckor.
Min sambo Anders har ständigt dåligt samvete mot sin dotter, vilket jag förstår. Men detta är ett val han har gjort att jobba borta såhär och det är ingenting han heller vill ändra på, punkt!...
Just nu så bor min son uppe i ett eget rum och tjejerna delar rum då det bara skiljer drygt 4 månader mellan dem.
Flickan, som vi kan kalla för Ida, är oftast mer orolig än lugn. Min dotter är en viljestark tjej som vet vad hon vill, hon har intressen och man kan klart och tydligt se vem hon är som person. Ida är det svårare med, hon vill ingenting och har inga intressen, hon liksom försvinner i bakgrunden. Men detta är inget nytt sen vi träffades, såhär har hon alltid varit.
Jag och Anders har vårt sovrum på nedervåningen.
Ida orolig. Vill gärna packa ner nallen i väskan som ska till mamma redan en av de första kvällarna hos oss och hon vaknar för det mesta varje kväll (i regel) efter 1-2 timmar och är tyst/gråter. Hon somnar aldrig på en gång utan det är alltid en massa "ska bara" innan hon kommer till ro.
Anders menar att Ida har en "hälsa på känsla" när hon kommer då flickorna delar rum.
Vi har lyckats tyda att det finns 4 "problem".
Det första är att Ida behöver få vara nära sin pappa
Ida har hälsa på känsla nät hon kommer
Hon behöver mera sömn, då flickorna stör varandra
De gånger hon är ensam tycker vi inte om att lägga hon själv på övervåningen.
Så jag kom på den bästa lösningen just nu!
Ida får flytta ner och ta vårt sovrum och vi flyttar in i vardagsrummet. Vi testar tänkte jag!
Så jag pratade med flickorna att det KANSKE, och jag lovar INGET, kan bli så att Ida får ett eget rum. "Skulle du vela ha det Ida?" Varpå svaret kommer innan jag hinner avsluta meningen "JAA, det vill jag!". Jag frågar sedan varför hon skulle vilja ha ett eget rum nere "för att höra pappa snarka".
Varpå jag senare säger till min sambo att nu har ju Ida sagt klart och tydligt att hon vill ha ett eget rum och hon vill vara nära dig.
Men min sambo vägrar, för då särbehandlas hans dotter då mina barn får ha sina rum på övervåningen med inte Ida.
Trots att vi genom att flytta ner henne, precis som hon själv vill, löser alla (förhoppningsvis) 4 problemen.
Men icket.
Så nu, efter detta låååånga inlägg.
Är det jag eller min sambo som är ute och cyklar?
Jag har varit så himla arg på han. Han sticker huvudet i sanden och skjuter upp alla problem för att han vill inte ta tag i dem.
Nu har han sagt att han ska ringa och prata med en barnpedagog för att få veta om det är rätt beslut eller inte.
Han gör detta till ett enda stort PROBLEM och PROJEKT och detta håller på att driva mig till vansinne! (Jepp, de gör det ;) )
Jag tycker att vi ska testa och ja skulle så gärna vela ge henne ett rum i present nät hon fyller åt, jag tror hon skulle bli överlycklig.
Men som sagt...vi ser saken på olika sätt.
Jag anser att han ser det på ett egoistiskt vuxen dåligt samvete sätt, medan jag ser det så att det här är vad hon vill och det är det bästa vi nånsin haft att gå på, och att vi inte har något att förlora på det genom att testa.
Herregud, flickan ska ju bara få ett eget rum, som hon vill ha..!
Men men, upp till er att döma! låt mig få höra era åsikter. :)