Vad händer om jag anmäler min sambo till soc?

Man är per definition en olämplig förälder om man missbrukar. Det är bara fakta.

Dessutom är man en olämplig förälder om man utsätter sina barn för missbruk.

Precis som det finns grader i helvetet så är olämpligheten också graderad. Man kan vara lätt olämplig eller gravt olämplig. Men det förändrar inte att man faktiskt är olämplig som förälder.

Det är fortfarande bara din åsikt, inte fakta. Och din åsikt om det blåser jag bort då du inte har insikt om mina barns eller min vardag/situation, det som betyder nåt är soc åsikt efter utredning isåfall.

Men jag har fått bra info, så jag tackar för mig.

Men varför ska du göra en anmälan om du inte är orolig för barnen?

Tror du inte själv att missbruk har en negativ påverkan på barn?

Mycket bra skrivet!

Absolut, jag har själv vuxit upp med alkoholiserad pappa, så jag vet. Just därför ställer jag frågan här. För att försöka leta mig ur en typ desperat situation. Mest för mig vid det här tillfället, men min oro för barnen ligger ju på det långsiktliga. Jag vill inte att de ska behöva vara med om det jag varit med om. Därför frågar jag om vad som händer om jag anmäler. Jag har aldrig sagt att jag SKA anmäla honom. Jag undrar vad som sker ifall.

Och tro mig jag har tillräckligt med skuldkänslor än att behöva få ett du-är-en-dålig-mamma-kommentar upp i ansiktet.

Tack för all info. Blir ändå irriterad om du säger att jag och min sambo är dåliga föräldrar och jag hoppas bara att det var klumpigt sagt. Du vet inget om hur våran vardag ser ut. Varken jag eller min sambo är dåliga föräldrar, vi har inte mycket pengar, men kärlek, respekt och jag prioriterar alltid barnen i den mån jag kan. Min sambo har problem ja, men har aldrig supit hemma framför barnen. Hemma sover han ruset av sig, sen är han en bra pappa. Soc kanske kan få honom att inse att han behöver hjälp innan det går för långt, det är min förhoppning. Jag försöker ta mig ur situationen med barnen innan det går för långt, det är därför jag skriver här. Det är väl deras uppgift (soc) att avgöra om vi är dåliga föräldrar, inte du eller någon annan som inte vet vilka vi är.

Vad jag är rädd för är att förlora hemmet vid en bodelning, vi har bostadsrätt, för med skulderna har jag och barnen ingenstans att ta vägen.

Men saker och ting blir ju inte bättre för att du ignorerar faktum och sticker huvudet i sanden.

Är det inte bättre om du accepterar läget som det är och försöker göra något åt din situation? (Vilket du redan är på väg att göra men ändå.)

Du är själv uppvuxen med en förälder som missbrukar. Och nu lever du själv och har barn med en missbrukare. Jag tror att dina problem går djupare än vad du tror. Jag kommer själv från en dysfunktionell familj och vet hur svårt det är att bryta de negativa mönstren som bara går i arv från en generation till nästa.

Googla på "medberoende" om du är nyfiken på vad jag menar.

Ignorerar faktum? Sticker huvet i sanden? Vad vet du om det??

Du säger emot dig själv, att jag måste försöka göra något åt saken, men samtidigt att jag gör det.

Och det är så. Jag gör något åt saken varje dag men det behöver inte jag sitta och förklara för dig och resten av fl's prettomorsor.

Jag lägger inte ner mer energi på dig, ha det bra.

Flyttade ni in i bostadsrätten tillsamman och har bott där flera år?

Hur mycket är värdet på bostadsrätten minus nuvarande skulder på den? Den mellanliggande summan är väl då vad du behöver betala hälften av till din sambo om ni separerar och du är den som bedöms ha rätten att behålla bostadsrätten. Sedan ska banken också gå med på att du med din inkomst får stå på hela lånet.

Du säger att din man är alkoholist men att han inte är en olämplig förälder. Ändå funderar du på att anmäla honom till socialtjänsten i förhoppningarna om att han ska få hjälp..

Ja, men lycka till.

Ja eller så har ni ingen större livserfarenhet.

Nej, jag sa att han inte är en dålig förälder. Hans beteende är olämpligt däremot.

Menar du förresten att om ett barn då blir anmält till soc att båda föräldrarna utreds? För det försäkrade de mig om när det hände att det inte hade någonting med mig att göra överhuvudtaget och att det var pappan som skulle utredas.

Ja vi har gemensamma barn. Jag har ingenstans att ta vägen i denna lilla stad med två barn och skulder, och min sambo sitter som en parasit på mig, vägrar lämna för hans föräldrar är med och blandar sig i och trycker på med att det är hans hem också. Han skulle ändå kunna hitta någonstans att bo lättare än mig, men jag har "ingen rätt" att kasta ut honom vad jag förstår. Jag försöker övertala honom men det händer inget.