Vår 3 1/2 åring gör oss galna!

Var bestämd och visa att det inte är han som bestämmer.

Hoppas inte att du ger vika och typ stänger dörren igen för att han ska kunna öppna den, eller lämnar köket för att han ska komma först?

Ibland ger jag vika,ibland inte,om vi ska iväg och jag har en tid att passa och verkligen inte har tid med hans utbrott kan jag ge mig och låta honom öppna dörren exempel,vet att det säkert är fel men ibland orkat man bara inte,

Det första både du och din man måste sluta med är att skrika på honom. Om ni skriker på honom så lär ni honom att skrika på er. Sen de andra sakerna tänker jag att du och din man borde prata ihop er om - på vilka ska ni "ge vika" och vilka inte? Och var sen konsekventa med detta.

T.ex. tycker jag inte att du ska ge vika om han vill sitta på din plats (har ni bestämda platser? Se till att platserna blir etablerade åtminstone när ni ska äta, så säger ni bara "Det här är mammas plats, din plats är där" tills han lär sig att det inte är lönt att försöka tränga undan dig från ditt utrymme.

Däremot byxpåtagning tänker jag kan vara något som ni kan överlåta åt honom - det är inte hela världen om byxorna hamnar bak-och-fram, och om han sen märker att byxorna inte sitter skönt så får han dessutom en bättre förståelse för varför det "ska" vara på ett visst sätt (annars kanske han tror att ni bara vill vara "taskiga" när ni påpekar att de sitter på fel håll eller nåt).

Underbara treåringar... Har en också som driver oss till vansinne många gånger. Några tips som funkar ibland:

Stressa inte. Allt tar tid när de ska göra själva och blir man stressad blir situationerna värre.

Tala om vad som ska hända i förväg.

Prata med barnet istället för att bli arg och skrika. Skitsvårt, jag vet men det går oftast bättre om man pratar och skojar istället. Att bli arg fungerar inte... Hänger ihop med stressen, har man tid på sig är det lättare att inte bli arg.

Mutor funkar relativt bra men använd dem sparsamt. Både mutor och bestraffning (om man använder det) ska vara direkta dvs en halstablett nu eller ta ifrån leksaken barnet håller på med inte "det blir inget lördagsgodis" när det är måndag.

Just det ja, ha bestämda platser vid bordet och flytta inte på er. Möjligtvis att han kan sitta i ditt eller pappas knä (han är ju fortfarande liten) men det är er plats.

Han försöker kontrollera sin omgivning, världen är ju en stor och jobbig plats. Det är ju viktigt att ni är tydliga med vad han får och kan kontrollera, och vad han inte kan kontrollera. Annars blir det bara jobbigare för honom eftersom han då tänker att han måste kontrollera allt.

Jag försöker vara tydlig med att det som gäller barnens egna sfär får de bestämma över själva: om de vill äta eller inte äta, klä på sig själva eller ha hjälp, ha på sig mössa eller gå utan, vara ifred eller ha sällskap, vill de ha den blå koppen istället för den gröna får de gärna gå och byta själva osv.

Men de får inte bestämma vad *andra* gör. Inte var andra sitter, då får de be snällt och fråga om x eller y kan tänka sig att byta plats. Inte vad andra äter, har på sig, går eller gör.

Jag brukar säga: du bestämmer över dig och jag bestämmer över mig (det är väl en sanning med lite modifikation, men på det stora hela så...) Vill de att andra föräldern nattar så kan vi byta förutsatt att alla vill/kan. Vi kompromissar.

Jag säger också ibland nej till att byta plats och sånt med motiveringen att jag inte vill/orkar (om så är fallet) och det får de helt enkelt acceptera. Det är viktigt att de lär sig att andra människor inte är viljelösa dockor som de kan kommendera runt efter eget behag.

Låt honom göra så mycket som möjligt själv av konfliktfrågorna är mitt tips: sätta på tandkräm på tandborsten, hälla upp juice, klä på sig, ta fram ytterkläderna. Involvera honom och låt honom få utföra så många sysslor som möjligt själv. Han får känna sig stor och duktig och du slipper bråk om exakt hur det skulle göras. Blir det bråk när du ex dukar så ryck på axlarna och säg att om det inte duger får han göra det själv. Om han bråkar om att gå först etc. så säg bara att han inte bestämmer var du går och därmed punkt.

Tänk på er egen integritet och utgå från den så kommer han snart att förstå att ni är egna personer med känslor och viljor ni också.

Visst vi har en hel del duster här också med 4-åringen. Min äldsta dotter bor ju med en bonuspappa och vill oftast att det bara är jag som ska göra allt. För att råda bot på det tog vi varannan läggning konsekvent i början, lite mer flexibelt nu 1 år senare. Vi har bestämda platser vid matbordet. Kvällen innan försöker vi ta fram kläder till dagen efter och då får hon mestadels välja. Det är inte okej att ändra sig dagen efter.

Till frukost får hon välja på två pålägg när det är struligt. Nu vill hon oftast ha varannan smör, varannan leverpastej, vissa dagar kaviar. Just nu gillar hon nästan bara kyckling, sås och ris, resten påstår hon att hon inte gillar trots att hon äter det med hyfsat god aptit.

För vår del fungerar beröm för minsta lilla bra i sämre perioder. Sedan försöker vi ge henne mer positiv tid ca 10 minuter om dagen då vi inte tänker på allt annat, vilket hon uppskattar. Parkerar jag och lillasyster i hennes rum blir livet oftast bättre.

Så börja sätta gränser, just nu är det er son som styr! Inte konstigt om han letar efter era gränser.

Välj fighterna, man orkar inte ta alla. Sen försöker vi prata med vår 3,5-åring. Ställ frågor, varför hen vill göra på ett visst sätt typ resonera. Vissa saker tycker jag är viktigt att vara konsekvent med (till exempel tandborstning) vissa andra (till exempel bordsplacering) känns inte så viktiga. Vissa saker kan man fråga, vilken stol vill du sitta på idag, vill du ha yoggi eller macka till mellis? Resonemang fungerar ju bara om barnet inte är i fullständig affekt såklart. I vissa fall när vår 3,5-åring blir galen för att jag öppnar dörren så ber jag om ursäkt och säger att jag missförstod och att jag ska tänka mig för nästa gång. Ibland frågar jag bara om det behövs en kram.

Det absolut viktigaste är att inte tappa humöret och börja skrika, lättare sagt än gjort men inget gott kommer ur det.

Vi har haft det precis så där. Länge, länge. Soben är nu 4,2 år och det har ändå blivit bättre, det tycker vi. Sällan utbrott nu över vem som öppnar dörren eller brer smörgåsrn. Men fortfarande jätteviktigt att få göra massor med saker själv. Vi försöker konfliktminimera så mycket det går och curlar nog en hel del, dvs öppnar dörren igen och sånt om han ville stänga. Det ser jag inget problem med. Försöker välja stenhårt vilka fajter vi tar, det sliter ju så på alla att ha hysteriskt utbrott. Jag lyfter ur honom ur bilen om det går men ibland av olika skäl får han leva med att pappa gör det. Tyvärr får vår sexåring vika sig ibland för fyraåringens skull bara för att vi inte orkar konflikt. Men som Sous skriver, tydliga gränser kring att inte kunna bestämma över andras personliga sfär.

Håll ut, det blir bättre...

Tack för era tips och tankar! uppskattar det,jag vill poängtera att vi självklart inte låter honom styra som det låter på en del av er,jag backar inte ut ur köket och låter honom gå in först,pappa häller inte tillbaks juicen och stället tillbaks i kylen,det är ju för att vi står på oss som utbrotten blir så många,visst kan man ge sig ibland när det gäller oviktiga små saker men vi låter inte honom bestämma och styra över oss,jag skriker sällan på honom,de tillfällena jag gör det är när han hållt på och bråkar hela dagen,så absolut på kvällen kan jag tappa mitt tålamod och vara helt gråt färdig ,jag tar det oftast lugnt och försöker prata med honom ,men det går ju oftast inte då han bara skriker att jag ska gå,men som sagt tack för många bra tips! Det ska prövas,

Fast ts, välj dina komflikter. Klart man kan ibland backa och låta barnet gå före.

Vår dotter 4 år gjorde likadant förut . Men det slutade och nu varje morgon går hon på toa samtidigt som hon sjunger något. Jag lovar hon gjorde som er son gör nu.

Börja lyssna på honom mer. Bekräfta och Lyssna
Ge han mer uppmärksamhet så han känner sig trygg med och vet var han har er. Att han vet att han får uppmärksamhet.
Jag är övertygad av att detta beteende kommer av att han inte får bekräftelse.