Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Min man äter medicin men kan inte påstå att den hjälper överlag. Visst, när han tar den blir han gladare, tar tag i saker och så men prioriteringen ändras tyvärr inte. Energin läggs på arbete (när han har ett) eller på det han tycker är kul.

Mot dep äter han också med men tyvärr så har ju nästan all adhd medicin bieffekter att öka dep/ångest så effekten blir väldigt ojämn. Vete fan hur man får till balansen.

Jag upplevde att hpt5 hade en positiv inverkan. Det är inte narkotikaklassat men är i gråzonen för doping tror jag. Men lätt att få tag på.

Jag (mamma, fru) har diganos = Autism, Asberger, Utvecklingstörning. Gjorde en utredning här om året då. Har en dotter som har ADD och utvecklingstörning.

Jobbigt Med upp och ner hela tiden..... och det där special intresset är typ jätte dåligt..... hoppas det hunnit ändra sig

Har Skrivit mycket här innan och tänkte dela med mig av hur det gått.

Den 1/9 Flyttade min sambo till en lägenhet i närheten. Barnen bor hos mig på full tid. Han Träffar dem sporadiskt och varken hämtar eller lämnar på dagis eller skola. Detta Beror mest på att han mår väldigt dåligt. Vad det är vet jag faktiskt inte riktigt, men det är både psykiskt och fysiskt han har det jobbigt.

Jag Mår bra. Vägen hit var väldigt tuff. Men Nu när jag och barnen landat är allt så lugnt och skönt. Jag Såg inte tidigare vilken press och stress vi levde under. Dessa svängningar, utbrott och annat. Alla tassade runt i väntan på nästa.

Jag Såg inte hur onormalt allt var när vi levde ihop. Nu sörjer jag att jag inte gick innan vi fick barn. Det Var då det började falla och han klarade inte av den extra pressen. Klarade Inte att närma sig det lite mer styrda livet med måsten och krav.

Jag Är glad att jag tog steget att lämna. Och är tacksam för det lugn det gav mig och mina barn. Detta Var rätt för mig, kanske inte för dig, men ta ett kliv bak och titta och jämför med andra förhållanden. Titta På serien djävulsdansen om anhöriga till psykiskt sjuka och medberoende. Känn Efter vad som är rätt för dig.

Ta hand om dig och gör det bästa av just ditt liv!

så skönt för dig, för er <3

Här är det dags för samspelsterapi för sambon...psykolog och resurs från kommunen och mvc, stor uppslutning... Får hoppas att detta ger resultat så vår familj kan fungera!

Fy fasen vilken bra grupp!

Jag är här och har spionerar igenom alla inlägg.

Känner igen så himla mycket.

Har hela mitt liv klurat på hur jag mår och varför, hur jag ska göra för att må bättre och inte ställa till det för mig och min omgivning. Har uppfostrats av ensamstående mamma och lärt mig hur vidriga mansgrisar är och hur viktigt det är med jämställdhet. Jag har dessa värderingar och försöker leva efter dom. Tagit ut lång pappaledighet med båda barnen och vill vara den trygga ansvarsfulle pappan och sambon. Ändå har jag alltid varit så himla avundsjuk på andra papporna på dagis som alltid har full koll på att ha med rätt extrakläder till dagis, planerar saker långt i förväg, organiserar och kommer ihåg saker osv. Men det går ju bara åt helvete! Jag vill det ju mer än dom! De behöver ju knappt anstränga sig börjar jag inse.

Jag har också varit ett tredje barn i vår familj där min fru alltid organiserat allt. Jag har skämts fruktansvärt för det och försökt dölja det för alla.

Oj här började jag tappa spåret och började skriva av mig frustration istället för att komma till saken. (utredning i december).

Det jag ville komma till är nog att jag tror att den bästa lösningen är att man båda skaffar sig lite koll på adhd och pratar respektfullt med varandra om vilka problem som brukar uppstå och hur man kan hitta på lösningar som båda mår bra/minst dåligt av. Vi kom tex på att jag alltid börjar med den mest motiverande hushållssysslor som ska göras för att då få upp ångan för att sedan fixa på med de saker som kändes omöjligt först. Jag försöker göra saker innan jag blir tillsagd då jag vet att jag helt tappar sugen då. Jag skriver lappar med saker jag ska göra i hemmet. Skulle hon skriva lappen med samma saker på skulle jag få panik och vägra.

Man ser ju själv och kan skratta åt hur idiotiskt och barnsligt det är. Det är något som är min uppgift att jobba på att komma över.

Vi som är strulisarna i förhållandet måste fatta att det är vårt ansvar att hitta lösningar och få vardagen att rulla och bete oss som folk. Vi riskerar ju att bli utbytta mot någon stabil person hur mycket vi än gråter, tycker synd om oss själva och pekar på vår diagnos.

Den här texten var mycket bättre i mitt huvud.

När jag läser den själv ser det ut som den är skriven av en idiot som försöker vara duktig och häver ur sig massa klyschor ;)

Tips till era partners är att läsa den här tråden. Den ökar motivationen att jobba mer med sig själv. Jag kommer nog göra det regelbundet för att behålla motivationen.

Tar inte illa upp. Bra att ni får ur er skiten här. Bra för att få oss att vakna. Tar för givet att frugan skulle skriva lika om mig.

Gonatt.

Jag ser inget fel i din text utan tycker snarare det låter som att du redan själv hittat många "lösningar" och har både rätt attityd och motivation.

Mycket av vad du redan gör är sådant som folk med diagnos tipsas att göra. Dvs hitta egna lösningar, lägga upp strategier och försöka så gott det går.

Insåg ganska nyligen att min sambo har Adhd, men han är inte diagnostiserad. De brukar dock alltid prata om det i hans familj hur de alla förmodligen har det för att de alltid pratar i mun på varandra, avbryter konstant, blir lätt irriterade och bråkar när de ses. Hinner själv aldrig svara eller flika in i konversationer under deras familjeträffar innan någon annat tar över samtalet. Läst på lite och inser hur läskigt mycket stämmer in på hans beteende. Jag själv är väldigt ordningsam och vill ha det rent och fint hemma, vilket jag påtalat upprepade gånger, säger att jag själv aldrig går och lägger mig om det står disk i köket. Ändå lämnar han det kaos efter varje måltid och låter allt stå kvar, mjölkpaket, smör, mat vi lagade till middagen. Jag brukar aldrig glömma att ställa in saker men några gånger har jag testat honom för att se vad han gör/reagerar. Slutat alltid med att jag får skit för att jag glömt att ställa in det eller tagit hans disk som han använde mitt i natten. Det är aldrig hans fel. Lät även bli att diska hans saker eller städa undan efter honom och ställde bara in mina saker i diskmaskin (han brukar bara ställa sin disk ovanpå diskmaskin). Tro fan att jag fick skit för att det såg förjävligt ut, och påpekade jag "varför ställer du inte bara in det i diskmaskinen som jag gör?" så blir han defensiv och menar på att det inte bara är hans disk som har fyllt hela köket under veckan (vilket det är). Våra bråk ser ut på det vis att han får säga det han vill och drar långa tal varenda gång, när det är min tur så brukar han dra till med att han inte vill prata om det mer och beter sig barnsligt och hyschar mig om jag försöker säga något därefter. Det är också frustrerande att när vi bråkar eller när vi försöker tala ut om något så kan han inte sitta still utan måste ha något att göra samtidigt, städa eller diska vilket för mig känns som att han inte lyssnar och jag blir dessutom ofokuserad och kommer av mig för att det pågår för mycket och blir högljutt under tiden. Har försökt alla möjliga sätt att framföra "klagomål" eller berätta när någonting sårat en, försökt undvika "du" för att inte få en sån anklagande ton, eller "jag känner"...  "det känns som" men hur jag än framför det så får jag alltid tillbaka det och han vrider och vänder på det jag säger. Och han är supernoggran med alla ord jag använder, säger jag något "fel" mitt i stundens hetta så fokuseras resten av bråket på detta. Han tar ofta på sig martyrrollen eller ofterkoftan. Senast var när jag berättade att han hade gjort mig ledsen och jag försökte undvika ordet besviken men det slank ur mig ändå, då vände hela samtalet och det är inte så kul för honom att höra att jag är besviken på honom och det var fel av mig att uttrycka och även känna så. Försökte gång på gång säga att jag måste få äga mina känslor och att det måste vara möjligt för oss båda att berätta för varandra vad vi känner. Sa även till honom efter att situationen började urarta att hans reaktion bara hade behövt vara "ah förlåt, det var inte min  mening att såra dig". Ett samtal som hade tagit mindre än 5 min men som istället blev förstorat av honom och tog 1h. När jag försökt säga att vi behöver lära oss att kommunicera bättre, försöka ta reda på hur vi ska prata med varandra för att det inte ska bli missförstånd så har han bara sagt att det är något som vi lär oss allt eftersom, det är inget man kan lösa genom att prata om det. Har föreslagit ifall vi ska gå i terapi för just våra kommunikationsproblem innan någon blir riktigt sårad och att det inte betyder att det är en sista utväg utan mer att jag tycker det är nyttigt för alla par att göra det. Men det blev ett bråk utav det och "det är bara för par som håller på att skilja sig". En totalvägran att ens tänka tanken, även om jag sa att det hade betytt mycket för mig. 

Börjar komma till en punkt där jag inte orkar mer, försökt hålla mig till hans villkor och regler men det slutar ändå alltid med att något nytt dyker upp, eller en tidigare regel som nu ändrats. Går runt på äggskal 24/7. Det är även jag som sköter allt hemma, räkningar, städ, handla mm. Hjälpsam är han dock alltid hemma hos andra men aldrig i det egna hemmet, tror knappt han vet vart dammsugaren finns. Det som stör mig mest är hans obeslutsamhet och att han alltid behöver min hjälp. Det kan handla om att jag ska vara med och bestämma vad han ska ha på sig, skriker från badrummet att toapappret är slut, "vad är klockan", kan du hämta det där, klia mig i håret, ge mig handduken (som hänger 1m ifrån honom), hjälp mig med det här. Saker som jag i andra förhållande gladeligen hade gjort men som i detta bara gör mig galen för att jag känner mig som en morsa och aldrig får något tillbaka. Orkar inte ta hand om en 29 årig pojke

Intima är vi sällan heller. Jag är vanligtvis en väldigt kelig person som älskar att mysa och gosa. Hade jag fått välja hade jag dessutom velat ha sex varje dag. Men det är helt omöjligt att själv få igång honom, det måste vara på hans villkor. Försökte några månader i början av vårt förhållande men lyckades som mest få till det 1 gång/v. Tärde en del på självförtroendet så tillslut gav jag upp. Jag försökte prata med honom om det och han nämnde att hans ex kunde böna och be om det tillslut för att dom hade sex så sällan.
Det har lett till att jag aldrig nekat honom sex när han väl vill ha det för jag känner att jag inte vet när nästa chans kommer. Nyligen har han själv påpekat att han inte får "sex" av mig så ofta. Han förstår uppenbarligen inte han själv sällan tar initiativ till det.

Mycket neggo snack här nu men vi har precis bråkat och jag behövde få skriva av mig. Frågade om han blivit utredd för Adhd eller ifall han skulle kunna tänka sig att göra det, för att hjälpa honom. Han blev arg och tyckte att jag var nedlåtande och han förstår inte varför han skulle behöva göra det, han är ju perfekt. Anar att han kan ha lite andra personlighetsdrag.. Narcisist bland annat...

Den här tråden är till för partners att ösa ur sig, men borde egentligen heta Tråden för medberoende. Så mycket skit vissa tar innan de lämnar. Nej, jag vill inte skuldbelägga någon, jag har själv varit där. Det fanns inga gemensamma barn med i bilden, vilket gjorde det lättare att gå. Jag kunde bryta kontakten helt, vilket var nödvändigt i vårt fall.

Och ja, självklart hade han bra sidor också. Det är ju det som gör att man stannar. 

Sen vet jag andra par där det fungerar bra eller blir bättre. Mycket hänger på att partnern får rätt hjälp, har självinsikt samt att partnern utan diagnos inte behöver axla allt ansvar hela tiden. 

Hej allihopa!
Jag är helt ny här. Hittade denna tråd efter ?en dålig dag? hos min partner. Googlade runt. Känner igen mig delvis i allt det ni skriver. Skönt att förstå att man inte är ?ensam? med sina upplevelser. Ja, han har diagnostiserad ADHD, inga andra diagnoser vad han vet. Tar medicin och har gjort det sedan tonår då diagnosen sattes. Vi är ett par mellan 30-40 års ålder. inte varit ett par jätte länge men vi bor tillsammans och älskar varandra. Vi har under kort tid hunnit gå igenom många saker beroende på omständigheter runt om oss som vi ej har kunnat påverka. Det har fört oss samman mer. 

Vi båda har ?ordentliga? jobb och kämpar på. Inga barn men det finns intresse för det från bådas håll. Är verkligen så himla kär i den här personen. Men som ni också skriver, emellanåt är det jobbigt med hans humör. Vi har pratat om det och det blir en anings bättre, menar det känns som att han förstår mig också och kämpar på med sitt för att få det att funka på sitt sätt. Men som idag, blev han sur över , enligt mig en skitsak och skyllde på mig. (Han glömde sina nycklar och det var mitt fel) så då blev han stressad och betedde sig som en snorunge och var otrevlig. Sånt förstör. I mångt och mycket har vi det väldigt kärleksfullt och bra. Men tråkigt när det blir såna här saker och hans humör. 

Det gör mig också, seriöst, rädd inför framtiden.. när jag läser många saker ni skrivit och nu är det någon/några av er som separerar..ni har barn tillsammans och ni beskriver er vardag som ett helvete..

Jag tvekar inte på den fina kärlek som finns oss emellan men jag är medveten om att det är ett lite annorlunda liv man får leva med en person med denna diagnos och att den har sina ?mörka sidor?. Jag vet inte om jag ?vågar? ha ett sånt liv. Jag är som sagt i den åldern där det kanske är avgörande för barn/familj osv.. levde många år innan honom med ?fel man?. Kändes så himla rätt o bra när jag träffade honom men jag vet inte..pga detta. Kommer jag orka?! Osv osv

förstår ju att han inte kan ändra eller ta bort sin diagnos!

sedan undrar jag.. ni som lever länge, hur var eran relation i början? Var den ex bättre/eller samma? Vad gjorde att du stannade? 

jag älskar honom otroligt mycket men man har också bara ett liv?

❤️

Även en person med ADHD kan skärpa sig och inte behandla sin partner illa. Diagnosen är ingen ursäkt! Särskilt när han redan har medicin. Bättre blir det inte. Men jag ser det inte som att det är ADHDn som gör detta. Har själv två vuxna barn med diagnosen. 

Jo visst är det så! men läser man igenom hela tråden så verkar detta fenomen vara vanligt förekommande just med humöret hos de flesta med diagnosen.. 

bara för att man har adhd är man ingen i eller kan skylla saker på den absolut men heller inte tvärtom. Har man denna diagnos så finns det ju betydligt fler utmaningar än för en person som inte har det. 

Ja.. då har man själv hamnat här i tråden. Min partner har ADHD och jag klarar inget mer. Hon kommer med impulsiva planer hela tiden. Allt från idéer om att säga upp sig akut ifrån jobbet och flytta till andra städer utan nåt ställe som helst att landa på eller nytt jobb. Eller att köpa bostäder eller bilar utan att ha ekonomi för det.
Idag har vi två barn och jag vet inte vad jag ska göra. Varje dag när jag kommer hem från jobbet bråkar hon på mig om att jag förstör allt för att jag inte hänger på på hennes galna planer eller kan läsa hennes tankar. Jag är så rädd att våra barn ska må dåligt av det här och hur det skulle bli om vi separerar. Våra barn är verkligen allt för mig. Jag vet bara inte vad jag ska göra..
Hon känns verkligen som typen som skulle börja använda barnen som vapen vid separation.

Det där låter extremt mycket som bipolaritet. Antagligen så är ADHD-diagnosen fel. Kolla om det där går i perioder! Om det går i perioder och hon är lite mera låg/deppig emellan, så är det ganska uppenbarligen inte ADHD.