Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Ni verkar ha det "så bra", ni som får er sambos att följa schema eller som inser sina begränsningar/att de har en diagnos.

Min sambo skiter i att jag försöker styra upp, han har NOLL självinsikt. Det är ju jag som är tråkig...

Igår bad jag honom handla FYRA saker till middagen enligt lista när han ändå var ute och handlade annat. Det var förmodligen för tråkigt för han kom hem utan mat och sa "jag tar det sen". Vilket ledde till att vi inte hade någon middag och jag fick tjata och fråga hur vi skulle få mat. Då åker han till Ica 2 mil bort (istället för närmaste) och handlar massa oxfilé... Så klockan 19.45 igår serverades 1 kg oxfilé till söndagmiddagen och sonen var helt slut av trötthet och hunger...

Så jävla tröttsamt att inte ens små, enkla, tydliga saker kan göras rätt... Allt tråkigt "gör jag sen"- det är som en hopplös tonåring och jag känner mig som en tjatig morsa... :(

Man vill bara att han ska inse att han har nåt jäkla problem och söka hjälp! Och jag känner mig så sur och tråkig-jag blir något jag inte är för att jag är less på och dubbelkolla och styra upp någon som ändå kör sitt eget race...

Och han kan också vara som olika personer.

Jag har inget vettigt svar annat än att det är jobbigt. Men om de inser sina begränsningar och tar emot den hjälp som finns är ju en början...

Någon som upplevt att medicineringen visserligen gör personen mer pigg och glad men även mer ego och självupptagen?

Jag hade hoppats att med utredning och medicinering kanske orken att hjälpa till hemma mer skulle infinna sig...men icke!!! Känns snarare värre och den nya energin och fokusen går enbart åt jobb och att "komma iform". Eller att han sticker ut och ränner.

Har tänkt alla dina tankar exakt!

Jag ser mig som ensamstående med partner...typ. Jag tar alla beslut och grundar dem helt efter min ork/vilja/situation etc.

Vi köpte en ny hund nu tex och det gjordes inte förrän JAG ville och var beredd på att ta ALLT ansvar. För så blir det iaf, hur mycket som än lovas osv. Precis som barnen mao.

Skulle det vara lättare ensam? Ja, om ekonomin fanns. Problemet är ju såklart att jag älskar karln och efter 17 år och diverse prövningar insett att jag inte vill leva utan honom. Så jag accepterar läget. Lite som man bäddar får man ligga. Man kan ju alltid välja att gå.

Så när det är jävligt slitit tänker jag på det. Är jag beredd på att separera? Nej, dåså, bara att bita ihop och hoppas på mirakel.

Hej på er!

Har inte skrivit på länge, det har varit komplett kaos här :( Kan bara instämma i typ...ALLT som skrivs här! Jag ser mig som ensamstående med tre barn, där den älsta är över trettio...sambon alltså. Han har nu gått första gången på adhdkursen som ges och det tror jag kommer bli bra. Men jag blev också lite trött när han kommer hem och säger att ja så här ÄR man med den här diagnosen. Jo visst...men ALLA människor oavsett diagnos eller ej tycker jag ska sträva efter att bli en BÄÖTTRE människa. Inte gömma sig bakom sin diagnos! Ja det kan väl vara tolkningar från min sida om hur han sa det osv...ska iaf bli bra att han får ngn typ av sjukdomsinsikt... Han medicinerar och nu har dom ökat upp doserna en del. Han försökte till slut att köra ihjäl sig men lyckades dåligt tack och lov. Tre veckor på psyket, det var semester för mig personligen men jobbigt med allt och frågfor från barnen osv. Nu är det lite stabilare och han ska börja jobba halvtid imorgon. 

Men runt barnen går det skitdåligt! Det är sjukt jobbigt att vara den som medlar och som idag kände jag att nu är det fan nog, dom ska inte behöva få skäll för att dom springer runt och leker och är HELT NORMALA till skillnad från sin far som är allt annat än normal (just nu). Blir GALEN!!!Måtte den psykolog han nu fått vara bra och kunna göra skillnad FORT i vår vardag... Jobb är aldrig något bekymmer, men allt som har med hemmet att gör a och speciellt barnen är det. Aldrig att jag skulle släppa iväg barnen själv med honom någon stans som det är nu, jag är komplett låst förutom när barnen är på dagis (tack gode gud för detta!!)

Långt inlägg...tack för att ni finns alla!!

Så jävla less på medicinen nu. Min man kan inte låta bli att överdosera liiiite. Alltså någon tablett för mycket. Resultatet är dock något som påminner om en speedad pundare. Tuggar tuggummi i blixtens hastighet, blir stirrig och överdriven i vissa rörelser. Börjar tex blinkflirta med mig typ som gamla gubbar gör. Ush!!

Personlighetsförändringen gör att jag knappt har kvar känslor för honom. Han är ju inte "han" längre. Jag är fan hellre tillsammans med adhd slöfocken som vägde mer men som iaf visade kärlek. Nu är han helt uppe i sig själv. Visar väldigt lite kärlekskänslor. Tappat sexlusten. Helt fixerad vid sin kropp (har ju gått ner i vikt)

"Problemet" är ju att han "mår så bra" som han själv uttrycker det. Jo tack, de gör nog folk på kokain med.

Sen så känner jag att uttrycket "akta vad du önskar, det kanske blir sant". Jag är ju den som pushat för utredning och trott att medicinering kanske kunde hjälpa honom orka mer. Kanske hjälpa till mer hemma tex. Jo tjena.

Fan!!!

(Han har provat Ritalin och conserta som han blev deprimerad och aggressiv av, samt metamina som han tar nu, jävla pundaramfetamin)