När man lever ett liv som psykiskt sjuk så tycks man ofta få höra att "man borde rycka upp sig" etc. Så hur ser just DU på psykisk sjukdom?
Är det en mindre giltig anledning att sjukskriva sig från jobbet pga. ångest än att sjukskriva sig för influensa? Vad är skillnaden tycker du?
Om du anser att det är en giltig anledning, varför tror du att det är så socialt oaccepterat (fortfarande) att ha en nedsatt psykisk förmåga?
Depression är en dödlig sjukdom om den inte behandlas och det går inte att "rycka upp" sig lika lite som att det brytna benet ska fixa sig själv.
När man lever ett liv som psykiskt sjuk så tycks man ofta få höra att "man borde rycka upp sig" etc. Så hur ser just DU på psykisk sjukdom?
Är det en mindre giltig anledning att sjukskriva sig från jobbet pga. ångest än att sjukskriva sig för influensa? Vad är skillnaden tycker du?
Om du anser att det är en giltig anledning, varför tror du att det är så socialt oaccepterat (fortfarande) att ha en nedsatt psykisk förmåga?
Det kan ju vara så att ord som ångest och deprimerad används lättvindigt i dagligt tal. Folk känner sig ju ofta just deppade och ångest kan man ju ha när man ska på jobbintervju t ex. En del säger också om sig själva att -"Jag har nog Asperger light" eller "ADHD light" när ngt inte blir bra. Så kan man säga idag och det är väl bra om man avdramatiserar åkommor fast baksidan kan ju bli att de som är rejält drabbade inte får tillräcklig förståelse(!?)
Men ska man behöva försöka ta livet av sig för att du ska tycka att man har rätt att säga att man mår dåligt? Ja, jag är frisk. Jag testat allt som går att testa när det gäller min fysiska hälsa. Jag är i toppform. Jag tänker inte påstå att jag har DEN ångesten, DEN gastkramande paniken eller DE självmordstankarna, för jag vet inte vad vi jämför med. Jag gråter så fort jag låst ytterdörren, jag kan bli sittande i timmar på köksgolvet och inte veta vad jag ska ta mig till och allt känns hopplöst, jag skär mig i armar och ben för att orka genom vardagen, jag har stått vid rälsen och önskat mig mod nog att ta ett kliv ut.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag på något sätt förolämpat dig och de dina som har papper på att ni mår dåligt?! För att göra det hela lite tydligare vill jag bara klargöra att jag inte är avundsjuk på de som har "sjukdomen", men jag är avundsjuk på de som kan kasta in handduken och ta ledigt för det. Jag har en familj att ta hand om, jobb och skola att sköta. För mig finns inget skyddsnät, för vem gör det om jag inte kan?
Eller så ger du fan i vården eftersom de inte gör nånting över huvud taget. Jag väntade ett halvår på ingenting. De satte mig på diverse antidepp-tabletter som de bytte hipp som happ. Hobbypsykologer som inte var kompetenta över huvud taget.
Jag blev sjukskriven för min depression i april förra året, jag är det fortfarande för att vården inte gett mig den hjälp jag behöver i tid. Min hjälp fick jag söka själv i form av en privatterapeut som jag såklart betalar för själv eftersom remittering inte funkar i såna här situationer.
Mao, du ovan, KÄNN INGEN AVUNDSJUKA! JAG KAN GARANTERA DIG att du inte vill ha den nattsvarta ångesten, den gastkramande paniken, de självmordstankarna!
Var glad att du är frisk i stället. Det är liksom en anledning att vara avundsjuk.
Som svar på ts fråga: nej psykisk sjukdom är inget man rycker på axlarna åt, skakar av sig efter en dusch och rycker upp sig åt.
, men i det här fallet så måste jag applådera ditt inlägg!
Vill bara inflika att alla kan må psykiskt dåligt någon gång, känna ångest eller vad som. Man behöver inte vara psykiskt sjuk för det.
Tänk er, alla får vi högt blodtryck ibland - tillfälligt. Men vi har inte sjukdomen hypertoni/högt blodtryck för det. Man medicinerar inte ett tillfälligt högt blodtryck.
Och JA, psykisk sjukdom finns. JA psykisk sjukdom sänker immunförsvaret. JA det är berättigat att vara sjukskriven pga psykisk sjukdom. Däremot tycker jag inte det är okej att en person som mår tillfälligt psykiskt dåligt är sjukskriven. Förstår ni skillnaden?
Vill bara inflika att alla kan må psykiskt dåligt någon gång, känna ångest eller vad som. Man behöver inte vara psykiskt sjuk för det.
Tänk er, alla får vi högt blodtryck ibland - tillfälligt. Men vi har inte sjukdomen hypertoni/högt blodtryck för det. Man medicinerar inte ett tillfälligt högt blodtryck.
Och JA, psykisk sjukdom finns. JA psykisk sjukdom sänker immunförsvaret. JA det är berättigat att vara sjukskriven pga psykisk sjukdom. Däremot tycker jag inte det är okej att en person som mår tillfälligt psykiskt dåligt är sjukskriven. Förstår ni skillnaden?
Vill bara inflika att alla kan må psykiskt dåligt någon gång, känna ångest eller vad som. Man behöver inte vara psykiskt sjuk för det.
Tänk er, alla får vi högt blodtryck ibland - tillfälligt. Men vi har inte sjukdomen hypertoni/högt blodtryck för det. Man medicinerar inte ett tillfälligt högt blodtryck.
Och JA, psykisk sjukdom finns. JA psykisk sjukdom sänker immunförsvaret. JA det är berättigat att vara sjukskriven pga psykisk sjukdom. Däremot tycker jag inte det är okej att en person som mår tillfälligt psykiskt dåligt är sjukskriven. Förstår ni skillnaden?
Problemet med psykiska sjukdomar är att de flesta av dem inte går att diagnostisera med fysiska symptom. Ofta finns en lång rad av psykiska symptom typiska för sjukdomen. Varenda läkare tolkar dessa symptom helt olika och en patient kan få en diagnos av en läkare medan tio säger att patienten inte har nån diagnos. Eller tvärtom.
Jag svarar både jag och nej på frågan. Att vara nedstämd är ingen sjukdom, inte heller att ha tenta-ångest! Svår (upprepad?) ndstämdhet utan orsak eller ångest som inte ger med sig kan dock vara ett fall av sjukdom som kräver läkarvård.
Tyvärr är det allför många idag som inte skiljer på de här sakerna, utan vill ha piller och sjukskrivning mot själva livet, och det går ju inte. . .
Men snällllla rara människa.
Förstår du inte att i varenda inlägg så beskriver du psykisk sjukdom som att det är något man väljer?! Tror du man vill vara patient? Tror du man vill vara sjuk? Fråga tjejen i tråden som berättade om sin ångest om hon VALT den och om hon kan (för att ta ett i tråden slitet uttryck) rycka upp sig och gå och jobba?
Tror du inte att man hade gjort det - OM MAN HADE KUNNAT?
Du fortsätter beskriva det som att det är ett FRITT VAL. Nyheter- för dig -det är det inte.
Jag är själv inte diagonsticerad, men skulle troligen få någon slags diagnos med tanke på mina ångestattacker och svarta tankar. Jag försöker sköta allt själv, jag är äldre nu, mer erfaren och vill inte ta droger för att "må bra" - istället känner jag mig illamående och sjuk alldeles för många dagar i veckan/månaden. JAG kämpar på även om jag kräks det första jag gör innan jag går hemifrån, för jag vet att jag inte kräks pga smittsamma bakterier.
JAG gör så för att jag inte har diagnos och inte är sjukskriven. Men om den där apatin/de där attackerna bara vore lite värre, så skulle jag inte klara mig på egen hand.
Jag tror du och jag tänker lika. Fight til you drop. Men vem ska ta hand om familjen när man väl blivit ett kolli?
Bra att söka vård i tid.
Tabu med psykisk ohälsa, varför. Finns det någon rädsla att
människor kommer känna efter mer eller vad är problemet.
Det säger en del om människosynen? Och vad vet vi om varandra egentligen, att andra ska döma. Att man känner skuld för att vara sjuk visar på
att något är snett.. "Är du sjuk så är du sjuk, du ska inte känna skuld över det"
Man är inte sjukskriven för att man ska gömma sig, ändå känns det så.
Vi har systemet för att vi ska kunna använda det när vi har behovet.
Känner igen historien om lång väg till rätt hjälp... men tycker
att bemötandet har varit bra.
Ja absolut, det är lika verkligt som vilken fysisk sjukdom som helst! Visst kan det några gånger handla om någon som befinner sig i en svacka i livet eller har en dålig vecka, såsom alla har, eller att det handlar om någon som romantiserar psykiska sjukdomar, vilket är något jag sett ganska mycket i min åldersgrupp (tonåringar främst). Men en psykisk sjukdom kan vara förödande, och dödlig. Även om det inte är lika uppenbart som ett brutet ben, betyder inte det att det inte är något seriöst på gång. Psykiska sjukdomar är inte bara något som man inbillar sig, eller något som handlar om en så kallad "svag" person som inte orkar "rycka upp sig", utan många gånger handlar det till och med om fysiska förändringar/störningar i hjärnan som påverkar. Som en person som levt väldigt nära människor med psykiska sjukdomar (bipolär mamma), har jag svårt att förstå hur man inte kan se det som något verkligt, eftersom jag ser så tydligt hur det påverkar henne, men det är klart, har man aldrig varit nära en sådan person eller upplevt det själv kan man nog ha svårt att förstå.