Saknar hunden så det gör ont,och känner dåligt samvete.

Ja verkligen hemskt när ens älskade djur går bort. Beklagar sorgen!

Men tror det sättet som fick mig att snabbare acceptera och gå vidare var att jag tänkte tanken - "Tänk alla härliga år vi ändå fick ihop - tänk vad tråkigt det hade varit utan denna hunden dessa år".
Så istället för att beklaga dig över den tid du inte fick tillsammans med hunden - tänk tillbaka och uppskatta all den härliga tiden du hade med hunden. :)

Och känslan av tomhet är ju självklart, om det var er ända hund. Det är såå mycket som en hund tillför i ens liv. Jag föreslår att försöka hitta en ny hund, inte för att ersätta er gamla hund, men för att återigen få uppleva allt det som tillförs med att ha en hund i familjen. :)

Jag beklagar sorgen. Jag saknar fortfarande min hund otroligt mycket, och det är snart 5 år sedan han fick somna in. Jag kommer nog heller aldrig att känna mig trygg i valet att avliva, även om jag vet att det var rätt. Tror det är emot människans natur att ta såna beslut. Det är traumatiskt att förlora ett älskat husdjur, och det blir nog extra traumatiskt att man själv måste vara den som bestämmer om han eller hon ska leva eller dö. Det är fruktansvärt. Men även om saknaden inte försvinner så blir det lättare att leva med.

Jag tyckte inte att det var svårt att lämna kroppen, för jag väljer att tro att hans själ följde med mig hem från veterinärkliniken. Kroppen var bara ett skal. Han kommer alltid finnas med mig.

Jag beklagar sorgen. Jag fick ta beslutet att avliva min älskade hund för 3 år sen. Hon var nästan 14 år och sjuk men kände ändå dåligt samvete fast jag visste att det var rätt beslut. Hon kunde opererats men valde att inte operera henne pga hennes ålder och ville inte att hon skulle lida mer när den medicinska behandlingen inte hjälpte. 

Det dåliga samvetet försvann rätt snabbt för kände verkligen att det var rätt beslut att låta henne somna in. Hon somnade in lugnt och stilla liggande på sin favoritfilt. Saknaden efter min älskade vän kommer jag alltid bära med mig men blir lättare med tiden.

Kändes så himla tomt hemma utan henne. Hon var min första hund som jag haft sen jag var 15 år och hon betydde så himla mycket för mig. Kändes så himla tomt hemma eftersom hon var min enda hund. Jag mådde inte bra utan hund, saknade att ha hund så himla mycket så efter 1 år valde jag att skaffa hund igen. 

Det är så hemskt när man tvingad avliva sina älskade djur. Man bestämmer vilken dag man ska ta deras liv och det är nog svårt att inte känna skuld och dåligt samvete i sorgen.

Men du gjorde det som du var skyldig att göra, vi måste bestämma när djuren ska avsluta sina liv, annars skulle lidandet bli alltför stort.

Och som min veterinär sa till mig när jag avlivade min älskade hund "låt honom gå med värdighet". Jag saknar honom varje dag, det är tre år sen nu. Men skulden har släppt taget, det tog tid men nu känns det lättare.

Kram till dig

Jag vet precis hur det känns. Och för mig har känslan av dåligt samvete ännu inte försvunnit trots att det är nästan 8 år sedan. Det är som om två sidor i mig hela tiden slåss för att få rätt Den logiska sidan och den emotionella. 

Hade veterinären inte ställt den där jädra frågan så hade jag aldrig behövt fundera. "Är du säker på att hon ska få somna in?"
Hon hade gått igenom en canceroperation vilket gav ytterligare ett värdigt år. Men åldern kom igen och det med besked. Metacamet mot ledbesvären i hennes leder slutade verka som över en natt och hon kunde knappt lyfta bakdelen ordentligt. Hon kund inte längre hålla tätt vilket gjorde henne så skamsen att hälften vore nog och hon blev allt slöare i sitt psyke. Trots det ställde veterinären den där jädra frågan. Men innerst inne vet min logiska sida i mig att det var det enda rätta. Och det vet du också. 

Som ägare känner man sin hund bäst och vet instinktivt när den är redo att möta de gröna ängarna. Så tvivla inte. Det enda du tog ifrån honom var hans lidande och det är precis det ansvaret man måste ta. Det val din vän inte kan göra själv måste du vara stark att göra åt honom/henne. Det är äkta kärlek. 

Tack snälla ni, alla, för era fina inlägg och att ni tog er tid att svara!