• Ki1
    Äldre 20 Apr 09:36
    9497 visningar
    6 svar
    6
    9497

    Ni som förlorat pojkvän/flickvän i unga år

    Jag är 22 år och förlorade min pojkvän för 2 månader sen..och en vecka efter dog en familjemedlem .. Någon som har varit med om liknande? Hur tog ni er vidare och hur är erat liv nu? Känns som de aldrig kommer vända och bli bra igen..

  • Svar på tråden Ni som förlorat pojkvän/flickvän i unga år
  • Äldre 30 Apr 01:21
    #1

    Först och främst vill jag beklaga din förlust. Det är mycket tungt att förlora människor som man älskar djupt.

    Jag var 21 när jag förlorade min dåvarande fästman i en mycket tragisk olycka. Han var sjöman och båten var med i en storm och sjönk och ingen av sjömännen överlevde detta.

    Hur man tar sig igenom detta? Det gör man inte!

    Man lär sig att leva med sorgen, sida vida sida.

    I början är det totalt kaos och då gäller det att man har vänner och familj som kan fånga upp en i chocken. Man behöver människor runt omkring sig där man får vara kravlös ibland, just för att komma igenom den första riktiga chocken. Sorgen har många faser där man iband tar 2 steg bak i sorgen men även 1 steg fram.

    Det var svårt och ÄR fortfarande svårt att acceptera fullt ut fastän det har gått 11 år och jag har en ny man och barn. Man måste få låta sig att bryta ihop. Det finns inga regler för hur länge du "får" sörja. Sorgen har ingen tidsintervall eller tidsbegränsning.

    Med tiden tycker jag att sorgen "trubbas ut". Ungefär som en vass penna som sakta men säkert blir allt trubbigare. Dock kan sorgen ändå skölja över mig ibland och den kan vara så brutal att det blir svårt att andas och så blir det alldeles bäcksvart framför mig. Där och då får man faktiskt infinna sig i den känslan och helt enkelt rida ut stormen.

    Att ha någon att prata med är alltid befriande. Älta, älta och älta. Speciellt nu i början.

    Många säger att det allra första året är jobbigast pch visst kan jag tycka att det är så.

    För mig är det jobbigaste just vetskapen av att han för alltid är borta. Att vår framtid tillsammans dog där och då, tillsammans med honom.

    Omge dig av människor som kan vara med dig i sorgen. Du behöver det.

    Skriv här till mig om du orkar och vill. Jag lyssnar gärna.

    Hoppas min lite röriga text var till någon hjälp.

    Kram

  • Äldre 26 May 02:56
    #2

    Jag beklagar verkligen.

    Jag själv förlora min kille för 1 år sen i april. Jag var 19 då och han 20. Vi väntade vårat första barn, som föddes tre veckor efter min kille dog.

    Det har gått 1 år sen han dog. Men för mig känns som det var igår. Ingenting har blivit lättare på ett år, ingenting med allt det här. Han och jag hade så stora framtidsplaner, bilda våran nya lilla familj men allt krascha på en sekund. Är så tacksam över våran lilla son som jag har efter honom. Annars hade inte jag levt nu heller.

    Finns egentligen inga tröstande ord att ge ,då jag vet att vad nån än säger så har man den där olidliga ångesten ändå över att han inte finns.

    Kramar till dig i denna svåra tid!

  • Äldre 22 Jun 10:08
    #3

    Sorgen kommer i vågor. En vän till mig sa att kropepn/sinnet gör så för att orka bearbeta den utan att vi går helt sönder och samman.

    I början går böljorna höga och känslorna är stormiga. Men med tiden lägger sig vågorna och rörs upp i ny och nä. Men sorgen försvinner aldrig. Man lever med den, och den blir en del av livet.

    Det jobbigaste är när folk runtomkring inte klarar av det utan tycker att man "borde kommit över det nu"

    -det har ju gått två år nu. Så det borde hon ha kommit över.

    Man kommer aldrig över det. Man lever med det.

  • Äldre 14 Jul 19:12
    #4

    Beklagar verkligen!
    Jag förlorade min pojkvän i en tragisk olycka när jag var 20 år, han var 21...  
    Det har nu gått många år, och sorgen har gått i vågor.   Från en total chock och förnekelse, som även höll i sig under begravningen.  Många undrade vad som var fel - varför gråter hon inte?

    Men jag grät så mina tårar tog slut vid många tillfällen... 
    Senast för några veckor sedan, då jag hittade några gamla tidningsurklipp om olyckan...  Då grät jag, inte pga känslor för honom, utan för att det var så otroligt tragiskt och onödigt.   

       

  • Äldre 9 Sep 10:00
    #5
    Hej, Jag förlorade min allra bästa vän, min andra halva & min dotters pappa i en tragisk olycka, för 3år sen nu, Det känns fortfarande som igår jag pratade med hon om och höll om honom i min famn. Det går inte en dag utan att vi tänker på honom. Han dog hastigt två veckor innan flickan skulle börja 6års :( Saknaden är stor, vi lär oss leva med sorgen och saknaden är fortfarande lika stark. Kan ibland inte förstå att han är borta. Gråter
  • Äldre 16 Sep 15:03
    #6

    Jag förlorade min sambo och dotters pappa, vi var endast 26 år gamla och hade levt ihop sen vi var 16. 1 månad innan hans bortgång lämnade hastig hans pappa (min svärfar och dotterns pappa) oss..

    Det har inte gått ett år än, men jag lever nog fortfarande i någon sorts förnekelse.. Intalar mig själv att livet måste gå vidare och jag måste vara stark för min dotters skull.

    Jag bär på en sorg och saknad men har valt att gå vidare i livet..

Svar på tråden Ni som förlorat pojkvän/flickvän i unga år