Överätande och hetsätning

Det är jättetufft, tro mig jag vet! Det här beroendet är inte som droger då maten är tuffare med tanke på att det är något du måste utsättas för varje dag (för utan mat såndör du ju). Det är ett missbruk som man måste övervinna med en jävla mycket vilja.

Jättestarkt av dig med din viktnedgång!

Jag har gått ner från över 95kg till 65 på 1,5 år. Det tog en jävla mycket vilja och envishet! Men jag kan säga att än idag är det tufft för mig eftersom det här är något man kämpar med 24/7. För mig har det blivit lite lättare att hantera mat men ändå inte 100% bra. Jag har mina dåliga stunde är och döjer för familjen mitt överätande. Men det är DU som måste stiga över ditt hjärnas viskande. Det är ap-jobbigt och något som man måste lägga sin energi på. Jag tycker vissa dagar är jobbigare än andra speciellt då jag överätit men då får man förlåta sig själv och låta nästa måltid bli ett bättre alternativ. Även om du backar ett steg med överätande, så tar du två steg frammåt om du förlåter dig själv (vi är alla mänskliga) och gör restan av dagen nyttig

Stor kram!

Ja, jag har erfarenhet av olika 12-stegsprogram. Läs på deras hemsidor. Det finns många som har funnit hjälp där utan att vare sig vara eller bli religiösa. Det är inget villkor att du tar till dig = köper hela konceptet, med hull hår och för att delta i ett möte. I både Oa och Faa finns många telefonmöten. Du kan ringa upp och inte säga ett knäpp om du inte vill.

Du har inget att förlora men där kan du finns människor som delar din erfarenhet men som kommit mer eller mindre långt i att finna utvägar.

Nåt annat som varit mig till hjälp är Lisbeth Stahre: "Övervikt handlar om känslor - gå ner i vikt med KBT" . Finns på bibblan.  Helt utan Gud - om du föredrar det samt helt utan given diet.

Hej! Jag känner verkligen igen mig i ditt problem. Är 34 och har sedan tonåren kämpat med mitt ätbeteende, tappar kontrollen och överäter i perioder, har haft bulimi, har pendlat från normalvikt upp till 30-35kg övervikt pga min överätning. Jag har gått i kbt hos en psykolog som jobbade just med ätstörningsdrabbade personer. Jag gick även i samband med det några veckor på ätträningsenhet, där jag fick lära mig vad som var normalt att äta/hur stora portioner etc som är normalt. Innan det åt jag antingen för mycket(överåt/hetsåt), eller alldeles för lite(svalt kroppen/kompenserade för överätningen). Efter det har jag lärt mig hur jag ska äta för att minimera att inte hamna i överätning, tex att äta regelbundet för att hålla blodsockret på jämn nivå, äta fem-sex ggr/dag. Jag ser mig mitt beteende som ett matmissbruk (vet att detta är min svaghet såsom tex en del utvecklar alkoholmissbruk) och jag hamnar fortfarande i detta beteende regelbundet och det är jobbigt. Man tappar liksom kontrollen, det fungerar som en drog. När jag hamnat i överätning kan det pågå i dagar, tills jag lyckad styra upp det för den gången. Det jag tar till mig från tiden jag gick i behandling för min bulimi är att man kan få återfall/falla tillbaka i sitt beteende, men för den skull är det inte kört. Jag känner igen känslan av skuld och skam, men precis som i ett annat missbruk är man inte sitt missbruk! Jag tror att i och med att man inte kan undvika mat, man utsätts för den varje dag, är det bara att försöka förhålla sig till den och inte ge upp när man faller. För mig brukar det hjälpa att ta stöd av min man. Tex dels erkänna för honom när jag överätit (känns bra att erkänna på nåt sätt och att han stöttar mig och känna att han inte dömer mig för det). Dels få stöd av honom att inte ha sötsaker/chips etc hemma, som är min svaghet och som jag riskerar överäta av. Låter sjukt, men ibland när jag ska vara själv hemma kan jag be honom ta med mitt kontokort, så jag inte kan utsätta mig för frestelsen att gå ner på stan och köpa godis etc. Jag har helt enkelt hittat strategier och lärt mig i vilka situationer jag riskerar att falla och försöker undvika dem, men som sagt, det händer ändå. Men jag försöker att inte ge upp och jag känner att det trots allt (kanske tack vare mina strategier) inte längre styr mitt liv på samma sätt som när jag var som sjukast i min överätning och mitt ätstörningsbeteende. Önskar dig lycka till!!!

Jag säger bara: kbt.

Nu var jag inte riktigt så överviktig; vägde 95 kg till mina 160 cm så sent som i augusti förra året, jag hetsåt och överåt jag med. Nu väger jag 68 kg, har inte bantat, ingen diet, inga förbud, inget gymmande - bara en frisk och sund syn och relation till mat. Ändrade hur och när jag åt, men inte vad. Med hjälp av just kbt.

Precis så menar jag. Men detta är ju en metod som gör att man måste säga "adjö" till sin stora kärlek och bästa vän. Det är hårt men ett måste om man ska använda förnuftet.