Ensamstående trots sambo? Tips, råd? Hjälp?!

Som tillägg också är att vi visar aldrig kärlek för varandra längre, inte ens sex har vi. Men det har vi pratat om förutom sex biten..... Jag har ingen lust, mitt i allt detta jobbiga.

Sen mår jag dåligt också pga min vikt. Jag ammar fortfarande 1 åringen då hon hatar mat :( och allmänt så äter jag väldigt dåligt, dock äter jag mycket godis och skräpmat och dricker läsk men är underviktig och går inte upp i vikt. Är 1.70 cm lång och väger 50 :( Alla mina ben syns och jag kan aldrig ha ett armband på mig för då trillar dom av :(.

Jag har ingen aptit till att äta och orkar aldrig göra något. Tror det är därför min dotter inte heller vill äta :(

Testa att börja göra saker på egen hand! Typ börja träna några kvällar i veckan och låt din sambo vara ensam med ert barn så han måste ta ansvar. Det skulle nog jag göra i din situation. Tror det enklaste sättet att få honom att ta mer snavar är att han måste för att han är ensam med ert barn.

Gör något åt situationen om du vill ha ditt äktenskap kvar. 

En man som ligger på soffan och inte hjälper till och inte visar kärlek är snäll?

Nej det är han inte. Låter som min exman. Slutade med en skilsmässa. Hade jag varit smart hade jag från början ställt en jävla massa krav men gjorde ALLT och tyckte att det går väl an tills en dag det bara small till i mitt inre och jag var helt slutkörd, alla känslorna för min "snälla" man var borta och kom aldrig tillbaka.

Se till att dela på jobbet såklart! ;).. Och då tror jag inte på att man generellt ska dela på ansvaret så att båda har 50% av ansvaret 100% av tiden för då får man aldrig återhämta sig. Bättre med 100% av ansvaret 50% av tiden.. Speciellt om ni nu hamnat i situationen att du tagit det största ansvaret.

T.ex. istället för att man kör kvällsrutinen/middagslagning/etc. tillsammans så turas man helt enkelt om varannan dag. Lättare att se till att man drar mer lika stort lass då tror jag.. Allra bäst kanske att ni då har möjlighet att lämna hemmet då och då (t.ex. att du åker och handlar/tränar/fikar när han nattar eller liknande)

Så försök få in rutiner som gör fördelningen mer jämlik. Vi har t.ex. läst godnattsaga varannan kväll ända sedan de var bebisar (men bytt kvällar då och då när det behövts) och delat på vab, dagislämning/hämtning så gott det går så att vi hjälps åt..

Han kanske borde vara pappaledig en längre period på egen hand om han inte redan varit det?

Varför hjälper han inte till??

Jag undrar också varför du gör allt? låter ju inte som en bra lösning för någon? 

hur ser planer ut framöver, när ska pappan vara föräldraledig? När börjar du jobba? 

Sen tror jag också att du mår dåligt för din kropp inte får i sig tillräckligt med näring, börja med att skippa sockret och ät mer nyttigt, då får du mer energi och det blir lättare att hantera situationen. 

Känner igen mig i det du beskriver, speciellt beträffande det psykiska måendet och vikten (tror att det hänger ihop). För min del började jag må bättre psykiskt och öka i vikt när jag började jobba igen (halvtid, vårt barn var då 14 månader). Jag var väldigt rädd för att börja jobba igen eftersom jag var SÅ trött, förstod inte hur jag skulle orka, men allt blev så mycket lättare konstigt nog.

Känner verkligen igen mig i vad du skriver... Jag gör verkligen allt, allt, allt och jag blir så ledsen att partnern/pappan inte ens försöker. Här blir han bara irriterad om jag ber om hjälp och hänvisar till att han har jobbat hela dagen. Så för honom har det att göra med att han jämnställer föräldraledighet med semester. Blev extra ledsen igår då han verkade ha glömt att det var morsdag också. Ibland räcker ett litet tack som extra energi men när man inte ens kan få det så blir man bara irriterad. Och sexlusten försvinner ju totalt... Min lilla förhoppning är att det ska bli bättre när jag börjar jobba igen efter sommaren. Då ska vi bägge arbeta och eftersom det är hans bortförklaring till att inte hjälps till så hoppas jag att han tycker att vi i a f ska dela lika då.

Någon skrev ta ansvaret varannan kväll, tycker jag var en väldigt bra idé! Dock hade det inte funkat för oss då jag ammat sonen (som nu är 16 månader) till sömns fram till nu men middagsbestyr och övrigt kring hushållet kan man ju dela på.

Hoppas ni kommer fram till en förändring iaf. Även om det är fantastiskt att få spendera så mycket tid med sitt barn så känns det ibland som att det skulle bara bättre att faktiskt vara ensamstående än att titta på latmasken i soffan medan man själv sliter som ett djur.