Jag visste att han hade barn MEN

99,9% av trådarna jag brukar svara i handlar om en förälder som utnyttjar sin sambo som obetald barnflicka.

Aldrig jag skulle sitta och skriva att kvinnan i fråga skulle bita ihop och ta hand om "sin" familj som hon sk själv valt.

Jag förstår ärligt inte hur någon kan låta sig utnyttjas som både ts och även andra ts gör och har gjort under längre tid. Jag argumenterar för att sätta ner foten och säga STOPP och NEJ!

I denna tråden finns ingen anledning för dottern att flytta dit. Avsäger sig ts allt ansvar så kommer dottern inte att bli speciellt långvarig där, för pappan kommer inte att förändras över en natt och bli en helylle pappa.

Skulle ts flytta så tror jag snarare att han kommer att försöka utnyttja dottern till att sköta allt i hemmet och med de mindre barnen, under deras umgänge.

Om jag inte släppt och gått vidare, hur kan det komma sig att inte de som i varje tråd sitter och älter om hur gulligt de har det, får samma kommentar som jag?

Okej, jag förstod inte kopplingen av att berätta hur bra ni har det och hur det skulle kunna hjälpa TS i hennes frågeställning.

Har försökt se det från alla vinklar själv tills allt bara snurrar men i slutändan är känslan samma: att detta är något som min sambo lämnar mig helt utanför men som samtidigt har en enormt stor påverkan på min familj och mitt liv. Självklart skulle jag inte vilja säga nej om det hade varit mitt barn som ville flytta hem till oss, och jag hade inte velat att min sambo sagt nej heller. DÄREMOT är jag ganska så säker på att jag hade tagit upp det med min sambo och pratat om det så vi hade kunnat planera. DÄR är en grej som retar mig! Att han inte ens tagit upp det och vill inte ens prata om att hon skall flytta hit. Jag fick fråga honom om det stämde att hon skall flytta hit eftersom hon slängt ur sig det som ingenting till mig apropå något helt annat...

Eftersom jag förstår att jag inte "kan" säga nej tycker jag vi måste prata. Han måste ta mer ansvar och göra det utan att ösa skit över mig (vilket börjar bli nästan en daglig vana). Jag inser att jag gjort mindre bra val och har försökt göra det bästa utefter de förutsättningarna.jag har fått/tagit mer ansvar med tiden för att undvika bråk för barnens skull. Jag börjar väl inse att jag själv inte mår bra och trots att jag är helt slut efter att ha jobbat heltid, tagit hand om 5 barn mer eller mindre, tvättat mm så står han ändå där och säger att jag "gör ingenting", "det är jämt så", att jag är en dålig mamma osv. Så många gånger jag tänkt och sagt att nu får det vara nog. Men så ändrar han sig och blir sådär underbar och allt blir bra igen. Det är de stunderna man kämpat för och för att barnen skall ha sin mamma och pappa hela tiden. I de tuffa stunderna när min sambo inte varit en bra pappa har jag funnits där för mina och hans barn. De tuffa stunderna har blivit längre perioder och nu har det inte varit bra på länge. Vissa saker han vill göra vägrar jag pga jag vet att han kommer bli full, elak och det blir jättejobbigt. Han själv har inte självinsikt hur allvarliga problem han har med alkohol. Jag har sagt till honom att ingen människa kommer vilja/orka leva med någon som beter sig så illa som han gör ibland. Vi hade aldrig blivit ett par om han var så när vi träffades. Men när man sitter där med sina barn så har jag gjort allt för att vi skall hålla ihop. Förmodligen alldeles för länge. Kanske en anledning till varför det blir värre och värre. För att han tror att han kan.

Och jag är fullt medveten om att inget är 16-åringens fel!! Det enda jag vet är att ingen pratat med mig, att jag som det är är trött och olycklig, att min sambo kommer försöka få mig att ta ansvar för en till och att det kommer bli mer bråk. Börjar inse allteftersom jag läser det ni skriver och när jag själv skriver att jag kanske måste kasta in handduken och flytta. Är dock livrädd att våra små barn skall tvingas bo hos honom vv och inte ha någon annan vuxen att ty sig till.

Tagga ner lite

Hur då menar du?

Du var uppenbarligen inte så snabb du heller...bevismaterial 1A, sista meningen

Det är inte ett ogillande av barnen som personer, utan som företeelse. Jag kan inte peka ut en enda bra grej med barn sen innan. De drar bara en massa skit med sig, inte bara att ha främmande människor i sitt hem, och utomstående som försöker styra via barnen. Utan även att alltid behöva ligga steget före och fixa med papper osv. Även om man slipper träffa barnen speciellt ofta, så finns dom ändå i ridån och man måste se framåt och planera för att skydda sig själv och ens ev tillgångar.

Sen håller jag med dig om att man blir inte mer utnyttjad än vad man tillåter sig att bli. 

Sista stycket menar jag att tex jag som inte trivdes i situationen och jag tycker inte om hans tidigare barn. När jag skriver min åsikt så får jag höra att jag ska gå vidare och bearbeta osv. När andra skriver i alla trådar om hur lyckliga dom är, så får dom en klapp på axeln om hur duktiga de är.

Det finns två sidor och båda har samma rätt att göra sig hörda.