Hur gör man med 2 barn!?

Barn kan dö av krupp. Jag gissar på därför.

varför kan inte ammade barn åka med till akuten?

Man kanske inte vill ta dit ett TRE dagar gammalt barn oavsett amning pga eventuella smittor som kan finnas på akuten. I början har de ju inget eget immunförsvar såvitt jag förstått så det känns ju dumt att ta med bebisen när det inte är hon som är sjuk.

Nu är vi alla hemma, sonen fick inhalera ett par gånger innan de fick komma hem.

Självklart är pappan lika kompetent som mig, jag har aldrig skrivit nåt annat, men när sonen är sjuk så föredrar HAN mig. Precis som han föredrar att pappa ska hjälpa till att exempelvis bygga lego, jag kan också, men tydligare är pappa bättre.

Det jag undrade var rent egoistiskt för mig själv, kommer det kännas lättare sen, för jag förstår att man inte kommer kunna vara eller ha med sig båda barnen alltid, utan ibland vara tvungen att dela på sig och ha ett barn i var av olika anledningar. (När det är det bästa för barnen)

Det var jag som kände mig oduglig och elak mot sonen när jag inte åkte med, det har inget med pappan att göra alls. Med mjölk som rinner till och huvudet fullt av alla hormoner så var/är jag väl ännu känsligare än vanligt.

Tack för er som svarat på det jag undrar, istället för att antyda och tycka att jag nedvärderar pappan. Mina barn har världens bästa pappa, utan tvekan.

Och varför vi åker till akuten med krupp, jo för när man har ett kruppbarn och de har inhalerat både luftrörsvidgande, kortison och suttit ute i över 20 min i sval luft och ändå gråter och tycker att det är jobbigt att andas, då åker man så han kan få nåt bättre att inhalera. Han är 6 1/2 år och vill oftast inte åka, men igår ville han själv till och med åka. Han kände väl att det behövdes.

Bra att det gick bra.

Det kommer att kännas bättre med tiden, TS. Det är en jätteomställning att inte kunna göra allt som förut med äldsta barnet och det är ok att känna sig ledsen över det. Min äldsta är nu 2.5 år och yngsta snart 5 månader och för mig lättade det där efter 3 månader cirka. Då hade jag "vant mig" känslomässigt vid att ha 2. Och det var klokt av dig att stanna hemma med lilla, det finns ingen anledning att ta med sig syskon till barnakuten om man inte måste, särskilt inte en nyfödd.

Vi har en son som haft väldigt allvarliga kruppanfall, där läkarna till slut sa åt oss att vi inte fick köra själv längre utan vi skulle ringa ambulans.

De gånger vi körde själva, vilket måste varit iaf 20 stycken fick helt enkelt syskonen följa med. En var tvungen att ägna allt fokus åt att lugna sonen som självklart hade panik över att knappt få någon luft och en fick köra. Så lillebror var med från första veckan i livet. Bebisen tog det dock med ro men storasyster tyckte det var väldigt obehagligt många ggr.

Men kan man gör man självklart som ni gjorde att du stannar hemma med bebis och pappan åker. Det är jobbigt när man inte kan vara med barnen när man önskar men med flera barn så kommer det situationer där det onekligen är att föredra praktiskt och ibland rent nödvändigt att man delar på sig.

Och till dig som undrar varför man åker till akuten för krupp. Tja, för att barnen ska överleva. Det finns många som inte behöver in, jag har tre såna barn också. Men att hävda att man aldrig ska in är ett riktigt stort slag i magen på oss som haft barn som nästan slutat andats, som kommit in på akuten och fått barnen ryckt ur famnen där läkarna springer iväg med det för att behandla. Som fått order om att ringa ambulans nästa gång och där ambulansen kommer med blåljus när de hör barnet i bakgrunden. Den stressen att leva med att potentiellt behöva in varje natt under hela vinter önskar jag faktiskt inte någon så f-n ta den som säger att krupp aldrig behöver in på akuten.

Oj men vad hemskt det låter! Jag tycker det är hemskt när sonen låter och är dålig, men det verkar ju inte vara något mot hur er blir? Hoppas det växer bort för er son!

Det är tack och lov redan mycket mycket bättre. Från 7 månader snittade vi ett akutbesök i månaden från aug-maj varje år. Sämst blev han mellan 2 och 5 år.

Nu är han 9 och får fortfarande några anfall per år men vi har inte behövt in på några vintrar. Efter 5 års ålder fick vi prova pulmicort i monsterdos vid kruppanfall och det hjälper faktiskt. Vi har varit på väg in några ggr men kunnat vända då det avtagit på vägen in. Jätteskönt.

Ok. Vi är inne kanske 1gång per år, och han behöver medicin hemma kanske 3-4 gånger. Alltid när björkpollen kommer igång. Men annars vet jag liksom aldrig vad det börjar av? Som igår, snorig på dagen men inget annat. Vet ni varför er son får när han får?

För oss har det alltid hängt ihop med förkylning. Men vi har sällan fått någon förvarning utan kruppen är ju det som kommit först.

Olika virus ger olika elaka anfall för oss. Jag lärde mig höra på de andra barnen på dagis om det var en elak eller snäll förkylning som gick. Framförallt en killes hosta gav en bra förvarning om hur dålig min son skulle bli om han smittades :)

Ah, förlåt jag visste verkligen inte att det kunde vara så illa. Har en dotter som får kruppanfall men hon behöver bara andas kallt och upprätt så är hon ok. Vi har självklart frågat läkare (upprepade tillfällen) om det kan vara farligt men de har alla sagt nej. Så det var inte menat som något "slag i magen" på någon utan en väldigt intresserad fråga. Jag beklagar verkligen att det framstod som kritik.

För de allra allra flesta är det ofarligt. Mina 3 som har det enligt det normala är precis som din dotter. Man tar upp, lugnar och de får vara upprätt och komma ut i friska luften så är de ok. Min yngsta låter fruktansvärt illa när hon får och hostar ofta så hon kräks. Men även där ger det sig efter kanske 20 minuter hemma.

De flesta som åker in gör det inte för att det är livshotande utan för att det inte riktigt släpper och för att få hjälp åt barnet att slippa hostan få en chans att sova. Om det är värt det beror på barnet. Min äldsta provade vi åka in med men hon blev så rädd för masken att det inte var värt det. Hon hjälptes bäst av att sitta i soffan och sova en natt. Det är sånt där gränsfall, hade hon inte blivit så hysterisk av behandlingen hade det kunnat vara värt att slippa en vaknatt men det går ju lösa hemma :)

Det som skiljer han som blivit så vansinnigt dålig är att från det han vaknat så har det bara försämrats tills han får mediciner. Han sov, hostade till sådär skrälligt och i samma sekund som han vaknar till så har han för lite syre för att klara sig vaken fast det precis gick nyss när han sov. Så han får kippa efter luft och då slutar han i princip hosta för det finns det ingen luft till. På samma sätt gråter han i början eller försöker säga att han är sjuk men snart kan han varken prata skrika eller gråta eller ens göra annat än att sitta still i famnen för det har han ingen luft till. Han bara kämpar, kämpar och kämpar med att få luft samtidigt som ögonen avslöjar paniken. När han fick som värst anfall hade jag alltid kläder framlagda åt hela familjen varje natt så vi skulle kunna vara iväg på 5 minuter. Det var rena brandkårsutryckningar och vi vågade under många år aldrig befinna oss längre än 2 mil från sjukhus vintertid.

Men så är ju inte förloppet för de flesta så svaret att det är ofarligt är allt som oftast sant :)

Som tröst kan jag säga att dina hormonnivåer kommer att sjunka med tiden, just nu har du säkert haft värsta 3-dagarsbluesen i kombination med att sonen blev så dålig och då känner man sig verkligen hemsk som mamma. Det är ju beskyddarinstinkten som träder i full kraft och man vill skydda sitt barn. Dessutom kommer du inte amma hela livet och därmed blir du friare att lämna pappan med bebisen och åka med sonen istället - om det känns bäst för alla parter.

Vi råkade ut för en liknande situation efter en vecka och ville också undvika smittan, men medicinerade upp för fullt för att slippa åka in då hon hade hög feber och rosslande andning. Det slutade med att hon fick ta betapred på vårdcentralen så fort måndagen kom, för vi lyckades inte häva febern och luftrörsbesvären. Efteråt kände jag mig som en elak mamma som inte åkt in med henne tidigare, men sambon som fick ta henne på nätterna (när det var värst) hade försäkrat att det ändå var okej - han är inte hennes pappa, så jag/vi hade fått åka in med båda barn.

Så var tacksam att du har en bra pappa till barnet och kunde vara hemma med bebisen, även om det var jobbigt för dig känslomässigt.

Tack för dina kloka ord. Jo jag vet ju egentligen att det mesta är mina hormoner. Gråter varje kväll men mår toppenbra på dagarna. Mådde exakt lika med sonen första 1-2 veckorna. Bra på dagen och ett helvete på kvällen. Men trots att jag vet att det kommer gå över så är jag lika ledsen varje kväll. Just idag är det mest över att sonen känns så stor och att jag inte kommer ha samma tid för honom längre. Men som tur är har jag två underbara mostrar som jag ringer och pratar med, som lyssnar och säger bra saker. Nej nu ska jag försöka sova så det blir morgon snart så jag får må bra igen.

Tänkte på det du skrev om att du måste följa med din dotter till sjukhus. Om ditt barn, bonuspappan och du är trygga med hennes bonuspappa så kan han också åka in med henne. Jag fick åka in med min bonus när hennes pappa/min man jobbade natten. Inga problem.

Hade åkt hela familjen.

Satt i samma sits när sonen fick misstänkt tarmvred en natt, där satt jag med lillasyster 4 veckor gammal och helammades. Men det var inget att orda om utan det föll sig naturligt att pappa skulle åka med honom in till akuten. Men jag låg vaken hela natten & bad om uppdateringar från sambon! Det är en stor omställning:/

Krupp kan verkligen vara lurigt. Mitt barn hade det oftast lindrigt,men några gånger när han dessutom var äldre fick han det kraftigare.. Usch, det är verkligen läskigt