Oekonomiskt att gifta sig pga sambeskattningen?!

Ok gott folk som följer detta, liten update kommer nu. Jag kunde till slut inte hålla mig så det brast, jag frågade rakt ut vad som händer och vad han vill och framförallt varför han inte vill. Varför han nu senast planerar att lägga tid på att träffa en jurist och skriva ett Testamente istället för att lägga den tiden på en borgerlig vigsel som tar mindre tid. Väldigt märkligt. Ok han svarade faktiskt till slut. Jag fick verkligen dra ur det och jag frågade om han ville separera eftersom han inte verkar vilja ha någon framtid med mig. Han sa att han har funderat och kan tänka sig att gifta sig men inte nu, utan till våren tidigast. Testamentet är ifall han då skulle avlida innan vi hinner gifta oss, därför vill han fixa det nu. Anledningen till att han inte vill göra det i år är för att han mått väldigt dåligt och varit hos läkare som konstaterat utmattningssyndrom och att han äter medicin nu i minst 6mån. Att han känt sig konstig men hållt färgen i sommar för att inte förstöra vår semester. Hm..vet inte riktigt vad jag ska tro. Han har varit lite konstig faktiskt och framförallt hans reaktion på mitt förslag om giftermål. Han håller dock fast vid att han trodde att sambeskattning gällde, fast jag tror att han visst visste men trodde att det skulle vara en lätt sak att säga för att få han att slippa. Halva jag tror på honom men halva gör det inte. Han har mått dåligt tidigare vet jag, när vi träffades första året så var han lite konstig, känslokall och introvert och han åt medicin då i nio månader och sen blev han faktiskt helt annorlunda. Han jobbar väldigt mycket och har väldigt höga krav på sig själv så det är väl orsaken. Jag trodde att det var mig det var fel på. Så nu får vi se om han håller vad han lovat eller om han kommer att vifta med testamentet nästa år och säga att giftermål är onödigt.

Hm, han har alltså inte berättat för dig att han mår dåligt igen och äter medicin? Är han alltid så sluten? Det var ju bra att du fick svar men det känns ju tråkigt att du ska behöva dra det ur honom.

Hm, han har alltså inte berättat för dig att han mår dåligt igen och äter medicin? Är han alltid så sluten? Det var ju bra att du fick svar men det känns ju tråkigt att du ska behöva dra det ur honom.

Gick ut i vardagsrummet nu och sa att jag läst om sambeskattning och att det slopades på 70-talet! Han sken ju inte direkt upp som en sol utan han sa bara "jaha, jag ska kolla upp det där mer ordentligt". Jag upprepade då "om vi skriver ett äktenskapsförord där det står att hans bankkonton och tillgångar förblir hans enskilda egendom så kommer ingen av oss förlora på detta, tvärtom". Han svarar då att han ska kolla upp allt det där sen med sin revisor. Hm ok ja då är bollen hos honom då. Undrar om han är orolig pga försörjningsplikten som kommer när man är gifta, eftersom jag har ett ostabilt lågavlönat jobb och han har verkligen gjort karriär och har en trygg inkomst. Han försörjer ju i princip redan mig och vårt barn så det blir ju ingen skillnad där. Får lite vibbar att han helt enkelt inte vill gifta sig men att han inte vet hur han ska säga det. Får se vad som händer härnäst. Jag har nämligen redan bokat ett preliminärt datum i Stadshuset i november. (Samma datum som vi träffades för första gången för 6år sedan). Så jag ville inte riskera att det datumet försvann. Han vet dock inte om detta än så det får bli en nice surprise haha!

Försörjningsplikten gäller även om ni bara är sambos (dvs bor skrivna på samma adress som Sambos) kan han ju få veta. :) trodde inte på detta själv men eftersom jag arbetar och min man är arbetslös sedan nåt år tillbaka så sökte vi oss till socialen förra året för lite hjälp då de vart tufft med en inkomst, och eftersom min lön täckte lägsta normen för hushållsekonomi för ett sambo par så fick jag ingen hjälp förutom en månad då jag varit sjuk och tjänade mindre. Så jag är skyldig att försörja min sambo så länge vi bor på samma adress och jag tjänar mer än normen som är ca 12.000 kr för två personer inkl 6000 hyra

Han är 4 år yngre än mig och jag tror att han känner att det finns mer tid. Vi ville båda ha barn väldigt mkt redan i början av vår förhållande och har aldrig skyddat oss eller så, och även fast han vill ha barn så vill hAn vänta först att vi har två inkomster då de är bara jag som arbetar för tillfället och han har ingen inkomst. För mig helt okej då de en dag kan också bli omvänt och av ren kärlek. Sen att vi tvingas flytta varje år då vi hyr i andra hand och han tycker nog att det inte är en trygghet för barn. Jag håller med honom delvis men vet endå att vi skulle klara oss bara man gör en liten omställning av livet. Han har sagt att 2017 är ett bra år, men jag försöker få han att inse att det kan ta längre än så och för varje år så blir det svårare att bli gravid, att man nödvändigtvis inte blir det på direkten.