Jag vill flytta till stockholm men inte mina tonårsbarrn

Verkar väl bättre att söka nytt arbete på den ort du bor samt förstås att ägna barnen den tid de behöver. Flytta för kärleks skull tycker jag man får ägna sig åt när barnen vuxit upp och inte längre är beroende av förälders omsorger. 

Här finns inga jobb tyvärr....och vad hjälper det egentligen skulle inte lösa annat än att jag slapp pendlingsstressen...Är det inte jag som mamma som bestämmer vart och ur vi skall bo...?! Ja det är minst sagt en svår sits...jag är en bit över 40 och har ägnat hela mitt liv till mina barn o har nu funnit den rätte, äntligen. Tanken är ju inte att lämna dm utan ta dem med såklart.

Jag skulle aldrig tvinga mina barn att flytta med eller ifrån mig till annan stad.Vi har flyttat till annan stad,det var ett beslut hela familjen var eniga om.Min mamma flyttade många mil bort när jag var tonåring.Jag vägrade flytta med,jag ansåg att hon svek oss.Jag tycker det är idiotiskt att riva upp allt bara så där.

Jag håller med de andra. Jag förstår att du vill flytta, men det vore ju att slita barnen från allt de känner. Som jag förstår det så har de pappor, skola, vänner, ev fritidsaktiviteter osv osv där ni bor nu. Vill ni absolut bo ihop så är det bättre att din snubbe flyttar till er.

Så pendlingsstressen är inte så betydande då? Ett byte av arbete kunde möjligen också ge mer pengar. 

Har du verkligen ägnat hela ditt liv åt dina barn? När fick du dem egentligen? Om du en bit över 40 nu och de äldsta är tonåringar så verkar du ju inte fått dem ovanligt tidigt - så då har du väl rimligen ägnat en helt vanlig period av tid åt dina barn med tanke på att jobbet förstås inte är färdigt innan de blivit vuxna. Det hör liksom till att det är så särskilt som du ju skaffat ett barn till också som är betydligt yngre. 

Jag tycker i alla fall inte att man plötsligt kan bestämma sig för att ungarna får komma i andra hand och lämna det största utrymmet åt kärleken och efter ett år dra upp ungarna med rötterna och flytta dem mot deras vilja. Du verkar dessutom ha en tanke om att kärleken ska dela ansvaret för vardagslivet (med barn) med dig, är det något ni kommit överens om? Och vet han i så fall vad det innebär?

Själv skulle jag aldrig gjort så. 

Så pappan/papporna har inget att säga till om menar du? Visst, föräldrarna får bestämma över sina barns liv tills de är myndiga men de får också ta konsekvenserna av dessa beslut (såsom missnöjda barn etc, du kan inte bara förvänta dig att barnen glatt ska följa med på allt som du vill och behöver, de har egna viljor och behov).

Hur gamla är barnen? Hur långt är Stockholm från din hemstad? Kan de äldre barnen bo hos sina pappor och vara hos dig på helger och lov? 

Formulerade mig fel...är mycket rörigt i mitt huvud nu. Finns ingen anledning att vara syrlig, du förstod nog precis vad jag menade PåvenJohanna. Givetvis menar jag att jag ägnat hela mina barns liv min totala uppmärksamhet. De har styrt och bestämt och jag har rättat mig efter dem och helt glömt mig själv. Självklart är barnen nr 1 i mitt liv och kommer så alltid vara. Skulle inte satt dem till världen annars. Jag är bara så trött på att alltid vara trött, alltid vara stressad och lessen och inte kunna sova pga livspusslet är så svårt att få ihop som ensamstående. Min hälsa är också väldigt bräcklig.
Jo han är medveten, han har egna barn.
Inget är bestämt. Ville ha synpunkter. Gärna mer nyanserade och från personer som är/har varit i liknande situation.
Tänker i motsats till vad ni tror faktiskt inte bara på mig själv...En ekonomisk stabilitet och en mamma som inte är stressjuk och ständigt trött och mer möjligheter tänkte jag nånstans kunde vara en fördel för barnen men som sagt tvivlar jag också, därav mitt första inlägg.
I min hemstad finns inga jobb i synnerhet om man ej har utbildning. Jag är akademiskt utbildad men saknar examen och då får man i denna stad inte ens komma på intervju. Har sökt massor av jobb här med, men får inte en chans. I sthlm ser de alla mina år av erfarenhet mer av värde än ett oklart examensarbete.

Knappt 20 mil. Pappan har ej sagt nej men sagt att han önskade att jag kanske väntar några år då han också har sin särbo i Sthlm och ev kommer att flytta på sig framgent.
Tanken är att det ena barnet ska söka till en speciell skola i Sthlm när hon börjar gymnasiet (aspergerskola).
Visst skulle man kunna lösa det så....men jag vill ju att de ska följa med mig. De är ju mina älskade skruttar trots att de är 14 år :)
Att lämna dem är inte i linje med vad jag önskar. Tack för åtminstone ett svar som inte dömer ut mig som en dålig mamma...Det är ju som en sådan jag känner mig redan när jag pga jobbet aldrig har tid, alltid är trött och trots att jag jobbar så mycket har vi aldrig pengar....

Klart att du ska se till hela familjens bästa och du är en viktig del i den. Det är ju dessutom du som står för försörjning och omsorg och de övriga är beroende av dig. Det är klart att du måste se till att du inte bränner ut dig!
14-åringar är inte mogna att ta ansvar för familjens mående och försörjning. Och flytten är för deras bästa med.
Misstaget du har gjort är inte att du har försökt förbättra din situation utan hur du har förklarat det för dina barn. Gå tillbaka till den punkten och försök igen. Lägg fram problemen och hur du planerar att lösa dem. Eftersom det finns pappor med i bilden så måste även dessa inkluderas i ekvationen. Och barnens åsikter och önskemål. 
Nej, stå på dig och lita på att dina barn kommer att kunna hantera dessa helt normala förändringar i sina liv. 

Tack, det var ett fint och väl genomtänkt svar. Du verkar förstå, just nu är jag själv i valet och kvalet och vet inte vad som är rätt eller fel. Jag  vet bara att situationen nu är ohållbar och snart är jag utbränd igen och det gynnar ingen. Jag skall tänka på det du skriver och försöka resonera fram det bästa med de stora barnen. Den lille bor växelvis och hans pappa tänker inte sätta emot. Det är de storas far som känner oro och tveksamhet.

Tack igen...du satte ord på mycket av det jag själv funderat på.

Jag har gjort precis det som du funderar över. Min son var 14 år när vi flyttade till Sthlm. För mig handlade det om 2 viktiga inledningar. Dels min sons framtida möjlighet till arbete då arbetslösheten var/är hög i staden vi kommer ifrån och dels det ökade valmöjligheten av utbildningar. Min son är idag 23 år gammal och ville absolut inte flytta från början. Vilket är helt naturligt i tonåren. Man vet vad man har men inte vad man får och det känns ofta både läskigt och otryggt. Om jag ångrade flytten? Inte för en sekund! Min son skaffade sig en utbildning och har egen lägenhet sant arbetat sedan dess och har nya mycket bra vänner samt behållit kontakten med sina gamla. Av de vänner han har där vi kommer ifrån är de flesta fortfarande arbetslösa och bor hemma. Jag tycker även att han blivit mycket mer självständig och ansvarsfull än sina gamla vänner. Det enda problemet var att det är tufft för någon i den åldern att komma ny till en storstadsskola och passa in. Sonen var lite " lantis" i sitt sätt och inte lika tuff som Stockholms ungdomarna vilket de märkte och han fick utstå en del mobbning som inte var så roligt. Men nu när jag frågar honom så säger han att han är glad att vi flyttade.

Jag tycker du ska prata med pappan igen också. För att en flytt ska bli aktuellt med alla dina barn måste du få med honom. Om han ändå funderar på att flytta till Stockholm kanske du kan spela lite på det? 

Ska hon söka dit är ju det också ett argument - jag vet inte om hon går i specialklass nu men om det skulle bli så i Sthlm direkt så har hon ju chansen att lära några av de hon kommer gå med i gymnasiet redan nu? 

Tycker du ska sätta dig ner och prata med barnen, hör vad de har att säga. förklara sakligt varför du tycker att det är bra.  Kanske kolla upp lämpliga skolor och visa dom, aktiviteter barnen gillar osv :) 

Något som är viktigt tycker jag, bostaden! Det är något som måste ordnas i första hand, kan jobbet bistå med en? Eller har du köpoäng? Om det blir så är det viktigt att ni kan skapa ett hem tillsammans, som är barnens och ditt hem. Inte barnens, ditt och din sambos än så länge. 

Jag förstår att du inte vill lämna dom. Tänkte snarare om det var ett väldigt kort avstånd, då har hade det ju funnits möjlighet att pendla mellan orterna lite lättare. 

Har inte varit i samma situation och tycker väl generellt att man kan inte ska slita upp barnen. Men samtidigt så vet jag att jag själv som tonåring inte skulle haft något emot att flytta till en större stad trots många vänner. Också skillnad att flytta till Stockholm som erbjuder bättre möjligheter på arbetsmarknaden och fler studiemöjligheter för både dig och dina barn (men en mycket värre bostadsmarknad). Försök att prata med barnen och gör dem delaktiga.

Jag håkler onte med. Om det är så att ni får ett bättre liv i Stockholm med bättre jobb för dig, mindre pendling och möjlighet till aspbergrskola till ett a barnen behöver det inte vara fel att flytta. Vore ju bra om barnen vore med på det hela bara, men slutgiltiga beslutet är ditt.

Jag tycker att flytt är ett beslut vuxna tar (dvs du och barnens pappor reder ut hur det ska bli och hur det blir med barnen). 14-åringar ska inte behöva ta ansvar för beslut som påverkar ekonomi, psykiskt välbefinnande, karriär, välja mellan sina föräldrar osv. De är inte mogna för det och det är elakt att lägga över det på dem.

Felet är att man vill ha barnens godkännande; att de ska säga:"Javisst förstår jag, det blir jättebra." Det kommer de förstås inte att göra. Det behöver de inte heller. De har ju rätt att tycka att det är dumt och jättejobbigt, men de ska inte behöva känna att det är deras beslut.