Hur ska ni få era barn att inte upprepa era dumheter som ändå gick bra?

hm för det första behöver man kanske inte berätta allt på en gång om sin egen uppväxt, både min man och jag har väldigt mycket vi ångrar hahhaha maskrosbarn båda två
för våra barn tänker vi berätta de värsta sakerna, om vi ens kommer att göra det, när de blir tillräckligt mogna för att höra sånt.
annars kan man ju säga att jo, jag drack tidigt och inget hände mig (min man var sådan, söp igenom tonåren men aldrig råkat illa ut och är inte alkis idag) men jag ser nu att det var ändå dumt gjort för även om inget hände så tog vi onödiga risker och det kunde ha hänt oss massor med saker....

Om man som förälder säger ok till normbrytande beteende bara för att man själv klarade sig bra så bäddar man för trubbel! Det ingår i utvecklingen att "gå emot/testa gränser/bryta sig loss" så om jag okejar tex alkohol, vad ska de då göra för att gå emot?? Det är mitt jobb att sätta gränser OCH hantera att mina barn testar dem!

Jo men hur ska man helhjärtat kunna motivera sina nej till något i en sån situation? Att inte känna sig som värsta dubbelmoralen?

Men om du nu hade varit mer tolerant till något mer skadligt typ alkohol och droger och barnet hade åkt dit, hur hade du känt dig då? Är det då inte bättre att stå ut med dubbelmoralen? Alla har ju inte tur i livet.

Sedan blir det väl ändå dubbelmoral som min svägerska säger. De vill ju självklart inte att barnet dricker, men OM de har gjort eller kompisen gjort och behöver hämtas så ring, så de kan komma och hämta.

Jag vet en 9-åring som snodde bilnycklarna och körde, det gick ju bra, men inget jag skulle rekommendera ändå.

Är inte så svårt, jag vill inte se mina barn ha den uppväxt och liv jag hade tills jag var 25 år.
Jag var en riktig bråkstake med mycket problem och har även suttit inne i fängelse ett par gånger.

Jag kommer göra allt för att dom inte ska gå i mina spår.

Hade ett perfekt liv hemma så det var inga bekymmer med mina föräldrar utan det var jag som var jäkligt störig och gjorde en hel del..

Hade senast i veckan en dust med ett av barnen på en sak som hände och pratade senare med min mamma varpå hon svarade att ja du var ju likadan du i den åldern.
Jag sa att det kanske jag var men jag vill inte att min son ska ta efter utan jag försöker styra upp det redan nu vilket inte ni gjorde..

Planera alltid för det värsta som man säger.

Med det så menar jag att man bör försöka skydda sina barn från det som kan vara en katalysator för negativa och allvarliga konsekvenser trots att man själv varit med om liknande saker utan att det nödvändigtvis skapat problem.

Detta kan man göra genom olika åtgärder, bland annat då nolltolerans när det gäller droger(alkohol är en drog), det är en del av skyddsbarriären. 

Detta kan man ju då även kombinera med till exempel erfarenhetsbaserat kunskapsöverförande, då jag tror att det kan vara ett hjälpmedel som gör att ens barn blir bättre rustade att tackla olika problem som kan uppstå, snarare än till exempel skräckpropaganda, målar man upp "worst case scenarios" så ger man en rätt onyanserad bild av verkligheten, och det tror jag kan bli kontraproduktivt. Det är svårare att bli tagen på allvar om man bara visar de avvikande exemplen, för då återger man ju inte en realistisk bild av verkligheten, och då är det väl ganska rimligt att anta att barnen kommer genomskåda det, dom är ju inte dumma i huvudet.  

Man behöver ju inte gå in detalj och dra upp sina egna rövarhistorier, men har man av erfarenhet lärt sig något, så skadar det inte att överföra den kunskapen till andra individer, och då även ens barn. Man kan ge exempel och förslag på hur man bäst löser svårigheterna som kan uppstå i olika situationer, saker som man själv har lärt sig för att man "varit där och gjort det".

Praktisk erfarenhet kan vara värt rätt mycket, det finns ett värde i det, man är street smart liksom.

Sedan handlar det ju mycket om att få barnen att besitta sunt förnuft, till exempel att man tar hand om sina vänner om de blir för berusade när de är på fest/ute, att de ringer hem om något "spårar ur", jag hoppas verkligen inte att min dotter någonsin skall komma på tanken att inte höra av sig till mig, för att hon är rädd för att jag skall bli förbannad för att hon/hennes vänner har blivit packade, så det gäller ju samtidigt att ha en balanserad syn på det hela, så att de vet att de kan ringa även om de gjort bort sig/brutit regler. 

Ja det där är ju verkligen världens dubbelmoral. Drick inte men om du dricker så berätta det så hjälper vi till. Hur tar barn emot sådana dubbla budskap?

Fast skillnaden för dig är ju då att du kan berätta om hur fel det gick när du gjorde det du gjorde. Men om jag ska avråda från alkohol tex men som nästan tycker jag drack för lite alkohol som ung så blir det svårare med dubbelmoralen och känna hur man ska motivera det man säger.

Men hur tänkte du nu? Det är väl inte dubbelmoral? Det finns massor med saker mina barn vet att de inte får göra men som de ibland gör ändå...och då vill vi självklart att de berättar. De vet att man exempelvis inte gör taskiga saker mot andra, men de kan hamna i den situationen ändå ibland....och då är det ju kanon att de är ärliga och man kan hjälpas åt att lösa situationen bättre nästa gång och be den drabbade om ursäkt exempelvis. Och i ärlighetens namn så tycker jag att det är bättre att inte dricka alkohol alls - även som vuxen - även om jag själv gör det i mycket små mängder.