Hur hjälper eran bonusförälder till?

Har endast läst TS.
Jag är själv bonusförälder och jag "hjälper till" med allt, läxläsning, torkar tårar, föräldramöten, aktiviteter, semester, kläder, mat, disk, städ - rubbet. Gemensam ekonomi, hus osv. Vi är en familj.

Min man var tydlig med att han ville att jag skulle vara en del av familjen och att barnen kommer i första hand - alltid. Han talade om "villkoren" från början vilket jag uppskattar. Han sa klart och tydligt att han aldrig kommer att välja bort sitt föräldraansvar. Du behöver göra detsamma anser jag. 

Vad för signaler ger det dina barn att mannen mamma lever med inte vill ha med dem att göra, undviker dem? Vill du själv ha det så? Det kan inte vara roliga veckor och stämningen i huset, hur är den? Jag tycker du ska tala med din sambo. Han får ta ett större ansvar eller så drar han. Barnen ska sättas i första rummet. Kan han inte svälja paketet så borde han gå vidare. Varför har han inte gått vidare kan man undra om han nu tycker att det är jobbigt med dina barn?

Vad bra att vissa män hittar bra styvmammor till sina barn,förhållande där man alltid är nr 2.

Hej

Jag är väldigt nyfiken på hur eran bonuspappa eller bonusmamma hjälper till, jag är själv tvåbarns mamma separerad från barnens pappa men ny sambo sedan snart 6år.

Han vägrar betala mat den veckan barnen är här, antingen betalar jag för honom med som han tyckte eller så äter han ej med oss.

Nu har vi gjort så att jag handlar bara till barnen och mig, vi äter aldrig ihop.

Han sa att han betalar andra veckan mat för han ska minsann inte behöva betala för mina barn, vi kan då tillägga att jag jobbar med mkt resor o är i regel borta ca 4 dgr av barnfritt veckan,

Skulle aldrig komma på tanken att hjälpa till med tvätt, har jag lagat mat som ör till mig o barnen även honom så är det typ min sak att plocka och diska.

Han jobbar bara natt ledig tre nätter i veckan Max, 3+3 schema om ni fattar :)

Där emellan har han hockeyträning eller som i kväll åkte han o tittade på hockey vi mötte han i trappen inte sagt nåt, men HAN blir arg för att jag blir arg o ej vill prata i trappen när barnen är med. Observera att vi ej setts alls sen i sön em.

Jag skjutsar barn fram o tbx till skolan varje dag, jag tvättar jag lagar mat, går på hockeyträningar och bandytärningar med ena sonen och jumpa med den andra sonen dör emellan jobbar jag själv 100 %, reser i jobbet.

Går upp 5.15 varje morgon för att hinna och hemma allt från 17-20...

Medan i dag när jag kom hem var diskmaskinen full, soppåse stod i hallen man möter mannen som bara vaknade kl 16 o drog iväg på en gång, jag kommer med t barn två kassar mat och trötta barn o ryggsäckar , och det är jag som är dum förmåga tycker det är dåligt att bara dra innan vi kommit hem o framför allt i te sagt till..

Därför vill jag gärna höra era erfarenheter om bonusfamiljer i hopp om att det inte ska vara såhär?

Varannan vecka får jag verkligen leva helt själv och barnen känns mest som do. Stör honom, fatta det har gått 6 år.

Han har aldrig varit med på något i skolan eller på förskolan, lucia avslutningar samtal,inte ens mer än ca 2-3 gånger när vi precis träffats var han med och hämtade.

Hjälp mig och visa hur det kan och bör vara...

Jag får ju intrycket av att han inte vill leva med någon som har barn. Varför han gör det kan jag inte i min vildaste fantasi förstå! Kanske kärleken är blind, han kanske ville tro att det skulle "lösa" sig med tiden? I vilket fall så skulle jag tro att ditt liv vore lättare utan honom. Ni är och lever så olika liv. Har man barn så har man, kan man ju inte ändra på. Så lämna honom och hitta dig en man som Tycker om barn! En man som accepterar dig som den mamma du är och kan välkommna dina barn som den del av familjen dom faktiskt är! Jag växte upp med en bonuspappa. Han kom in i våra liv när vi var ganska små jag och mina systrar. Vi var alla mellan 2-5år gamla. Och han tog hand om oss och älskade oss precis som han älskade sina "riktiga" barn sen tidigare förhållande. Idag är mina mamma och "pappa" skillda (sedan 3år) och vi träffas fortfarande ungeför 1 gång i veckan. Han kommer alltid vara min pappa även om det inte står i några papper och mina barn känner honom som morfar. Denna underbara man har ett hjärta av guld och jag är så otroligt tacksam för att min mamma bjöd in honom som en del i våran familj! <3 Så ska ett bonusförhållande vara i mina ögon, blodsband är inte det viktigaste. Man ska älska sin familj oavsett hur den blev till, annars är det ingen familj.

Ställer du inte lite väl höga krav. Min sambo har aldrig sett sin mammas man som någon pappa, han är inte heller farfar för nästa generation.

Hade jag gått in i den rollen som din bonuspappa gjorde, då hade jag med all sannolikhet fått min sambos ex på mig, sambon hade haft två barn som skulle göra allt för att slingra sig ur detta.

Deras mamma träffade en man som ville vara deras "pappa" och sambons barn avskydde honom.

De dom gillar med mig, det är för att jag inte gick in för att vara någon förälder, jag är och förblir deras pappa sambo NN, inte bonusmamma, inte styvmamma, inte plastmamma.

När de får barn, kommer jag inte bli en farmor eller mormor, den rollen får deras mamma ha helt själv. Däremot vet jag att jag är en i deras nätverk, en som de vänder sig till för att bolla frågor med. Jag vet att de gillar mig, men inte som någon förälder, utan för att jag är jag.

Finns inte en chans att jag kan på något sätt kan "tävla" med deras mamma att ha en föräldrarroll. Deras mamma är deras mamma och den biten är hon fantastisk på och den relationen unnar jag henne att ha helt själv

Så resonerade min pappa också. Han kunde aldrig förstå hur man som förälder kan skita i sina barn alls.

Han kom inte in i vår familj med något krav på att vi skulle kalla honom pappa eller se honom som en pappa. Men han blev pappa med tiden. Jag var 5-6 år och riktigt arg när han flyttade in. Innan de bodde ihop så var jag trevlig och snäll men när han flyttade in permanent blev jag ett monster ett tag.

Han blev pappa för att han är en pappa helt enkelt. Han trodde inte ens att han kunde få biologiska barn pga en sjukdom som ung så när han fick även det så tror jag det blev ännu mer främmande för honom hur man kan rata sina barn alls.

Så jag älskar min farsa rakt av utan minsta blodsband så kommer han alltid vara pappa för mig och den som rent biologiskt är det har jag alltid kallat för min biologiska fader. Han kommer aldrig bli pappa för mig. Nu är han död sen några år tillbaka. Men oavsett så kan jag inte se honom som pappa och jag kan aldrig förstå hur man kan skita i några av sina barn och ta hand om några. Det går över mitt förstånd helt.