Straff när barn beter sig illa

Samma här. Jag har alltid varit ett fan av snabba konsekvenser. Barn kastar sand i sandlåda, barn blir tillsagd att det inte är ok, barn fortsätter kasta sand, barn blir tillsagd att nu kommer vi att gå hem om du inte slutar, barn fortsätter ändå att kasta sand,  mamma och barn packar ihop och går hem, barn gallskriker (no shit).

Som vuxen är det såklart jättetrist att packa ihop och gå hem när vi träffat vänner med barn i en park. Hade jag fått välja hade vi stannat kvar givetvis, vi hade ju inte ens hunnit fika...
Men har jag påtalat att barnet gör något som inte är ok, kanske även uttalat en konsekvens så måste jag ju hålla mig vid det sen. Och det har vår son insett så småningom att när vi säger något så är det inget tomt snack utan då blir det så.

Nu när han är äldre så handlar det mycket om att prata, samtala, diskutera. Han är nio år och börjar förstå att folk agerar olika, att i alla hushåll finns olika regler, att alla faktiskt inte vet att det är fel att göra si eller så. Vilket gör att han kan bli besviken när det drabbar honom. Och även ibland (som det barn han är) göra dumheter och sen åberopa att men xx och yy får ju göra så.

Tyvärr så gör det väl inte det och äldsta dottern är väl inne i någon förpubertal period nu för allt precis allt ska göras tvärtemot och det ska testas gränser till max. Jag anser dock att att inte ge straff eller kalla det konsekvenser om ni så vill för sådant förekommer ofta också är det samma som att tillåta det felaktiga beteendet. Och jag anser inte att det är orimliga handlingar ifrån våran sida heller då utomstående inte har en susning om vad som försiggår innanför våra dörrar och vad våra barn är kapabla till. Jag tar hellre denna fighten nu än om fem år. Att dottern uppfattas på ett helt annat sätt inför andra föräldrar är väl en himla tur det men att ifrågasätta mig i mitt föräldraskap som det känns som om jag har gjorts accepterar jag inte.

De få gångerna jag har haft datorförbud, det är när han betett sig illa på internet. Då har jag (eller min sambo) talat om att om han inte ändrar sitt sätt att vara nu, så försvinner internet för honom. Två gånger hände det, sedan förstod han att när vi sa till, då menade vi allvar.
Men det ser jag som en direkt konsekvens, man sköter sig på internet, det är en förutsättning att man får använda internet, något vi tog upp ofta.
TV-förbud har vi aldrig haft, inget lördagsgodis (eftersom vi aldrig haft det).

Jag kan nog med all säkerhet säga att 90% av de gångerna vi har dragit in något eller så, har det varit direkt kopplat till det vi dragit in på.

Ursäkta mig, men du tror att de konflikterna du hanterar med en sexåring kommer spegla av sig i tonåren, med all sannolikhet inte.
Jag skulle nog säga, ju hårdare man är mot ett barn, desto större frigörelseprocess under tonåren.
De fighterna vi tagit med vår tonåring har inte haft någon som helst koppling med de fighterna vi tog med honom som 6-åring.

Däremot så tror jag att man får det lättare att hantera tonåren om man tankar in så mycket trygghet i barnen att de vågar erkänna dumheter de gjort utan att de kommer att straffas.

Mitt barn har inte alltid varit en ängel, men han har sällan försökt smyga undan om han gjort något dumt, utan han har alltid vetat att han kan berätta det för oss. Dvs vi har kunnat lita på honom, vilket har varit väldigt bra under tonåren.

Vi lyckades lotsa oss igenom denna period utan straff (men nog sjutton blev vi arga ett antal gånger)

Jag tror aldrig på straff, däremot konsekvenser. Många föräldrar verkar ha svårt att skilja mellan dessa två. Har hittills aldrig behövt ge mitt barn ett straff och tänker aldrig göra det. Han är 12 och mer välartad än de flesta. Hur tonåren blir återstår att se :D

Jag känner en familjebehandlare som förklarade så himla bra, synd att jag inte kan göra det på samma sätt. Men när de jobbar med familjer så arbetar de utifrån en pyramid som representerar föräldraskapet.
Grunden är TID tillsammans. Där man som förälder inte är upptagen med mobilen osv,hm...
Om man har tillräckligt med tid möjliggör man KOMMUNIKATION, det är andra "våningen". Om man har en fungerande kommunikation, finns det förutsättningar för PROBLEMLÖSNING föräldrar o barn tillsammans. Och så toppen, den minsta delen är REGLER.

Hon menar att regler aldrig funkar på ett bra sätt om inte de tidigare nivåerna är uppfyllda. Hon tycker också att det är där de allra flesta föräldrar som hamnar i problem med sina barn gör fel - de fokuserar först på regler och inte på att arbeta nerifrån (tid osv)

OBS att straff inte ens finns med som ett alternativ i deras arbetssätt. Hon arbetar alltså med familjer med barn i olika åldrar som antingen själva söker hjälp eller som får det som en beslutad insats från soc. Både enkla och svåra ärenden.

Här blir det direkta konsekvenser/straff/kalla-det-vad-du-vill. Är vi och handlar och OM barnen skulle bete sig helt uppåt väggarna så antingen får 1 av oss föräldrar gå ut med barnet/barnen och sätta sig i bilen. Eller om man är själv så åker man hem direkt.

Är det vid tv/dator/surfplatta så tas det bort där och då. 

Slåss/skriker osv beroende på åldrar då såklart, men oftast får man gå ifrån situationen och vara arg/slåss på sitt rum eller någonstans där ingen annan behöver riskera att få ett slag eller ett skrik i örat.

Egentligen spelar det ingen större roll vad det är som ska göras, uppstår en konfliktsituation som inte går att lösas så blir det som är tänkt att göras inställt. Om det inte handlar om saker som måste göras då såklart.

Om barnen inte "lyssnar" så hanterar vi det beroende på situation, är det tänkt att vi ska läsa en bok, spela eller något så blir det av EFTER att barnet lyssnat på det som sagts. Om det så är att plocka upp strumporna, städa rummet eller sätta in cykeln i garaget.

Nu har vi inte några direkta större problem med just sånt, men det är så det hanteras om det sker. 

Allt är såklart åldersreglerat, små barn är en annan sak än t ex ett skolbarn. Ja du fattar nog vad jag menar ts. 

Eh, vi mutar ibland också. Funkar fint när man måste. 

"Skrivstraffet" låter för mig väldigt förlegat. Tror personligen att barnet skulle få större förståelse för sitt eget beteende genom en dialog med er föräldrar och eventuellt den person barnet varit "elakt" mot. De gånger barnet/barnen tilldelats "skrivstraffet", har beteendet upprepats? Eller har "straffet" satt stopp för just det beteendet?

Skulle inte ringa upp en annan förälder o klaga på deras familjesystem om det inte var direkt farliga/Skadliga saker det handlade om. Däremot tror jag många faller i "straffällan" för att man inte vill/orkar/kan ge konsekvenser i stunden. Typ: Kalle beter sig oerhört illa när hela familjen är på Skansen/middag/utflykt. Lätt att fortsätta aktiviteten för att inte förstöra för alla och lätt att "straffa" Kalle med indraget lördagsgodis nån dag senare tex.

Lugna ner dig och lämna medeltiden. Att tvinga barnet att sitta och skriva en massa trams är helt meningslöst och tillför inget alls. Visa hellre hur du vill att barnet ska göra istället.

Min sons kompis har också haft utegångsförbud och min son (han har bara en kompis) har varit hemma och varit ledsen. Jag har dock inte klagat hos föräldrarna. Straffet inte hjälpt  problemet kvarstår och kompisen har dessutom betett sig oschysst mot min son sen föäldrarna började med utegångsförbud. Kompisen har alltid varit en väldigt schysst kompis innan.