Ni vars barn som har trott på Tomten som små, när och hur har de insett sanningen? Har det varit en plötslig insikt eller mer en mognad som kommit under längre tid? Hur har ni bemött tvivlen? Hur har ni gjort på julafton?
Min är 7, och vill gärna tro, men slutade nog helt förra året.
Jag säger att tomten finns så länge man tror att han finns.....
Lite som Gud typ :)
Vår äldsta som är 7 vägrar sluts tro på jultomten fast vi berättat att han inte finns. Hon är helt på det klara med att det inte är riktiga tomten som kommer hem till oss, men är övertygad om att "köpcentrumstomtar" som hon ser är riktiga tomten.
Jag upplevde inte att det direkt fanns någon skillnad på att tro på tomten och att veta att han inte fanns. Min dotter var mycket medveten att det var morbror som var tomten redan som liten men samtidigt ville hon berätta för honom att när han kom tillbaka att tomten varit där.
Så jag upplever inte att den där absoluta skillnaden mellan "på riktigt" och "på låtsas" alltid finns hos barn. Tomten "fanns" ju liksom när han var där även om det var en itklädd person precis som när barn leker.
Så om man ens räknar det som att tro på tomten får jag säga att övergången skett över tid. Ingen dramatik eller "tvivel" som skulle bemötas eller så.
När jag var runt 6-7 så börja man förstå att det var folk som klädde ut sig till tomten. Men när min pappa krockade i en bil olycka och skadade ryggen när jag var 9 så orkade han inte riktigt med jul och frågade oss barn om vi verkligen behövde en tomte till jul. När tomten inte kom sen på julafton fick Jag verkligen bekräftat att: tomten finns verkligen inte och varit himla besviken. Så även om jag redan visste att tomten inte fanns så är det som att som barn så tror man någonstans ändå att han finns.. Skulle aldrig berätta för mitt barn att tomten inte finns. Det kommer någon gång ändå