Jag undrar hur många som egentligen går ner i tid efter att man får barn och i så fall hur mycket man har valt att gå ner i tid. Dessutom undrar jag vad anledningen är att man inte går ner i arbetstid.
Ja, vi har båda gått ner i tid. Ingen av oss har jobbat heltid sedan sonen föddes för drygt 5 år sedan.
Jag jobbar 75% och min sambo 80% just nu.
Vi fortsätter nog så tills vidare. Kanske ett par år till. Vi får se. Det är ett behagligt liv och vi har råd.
Mitt svarsalternativ hade varit: Nej, vi behöver inte.
Vi kan lämna och hämta hyfsat vettiga tider ändå pga att vi har flexibla jobb där vi i princip förlägger arbetstiden som det passar oss. När barnet gick på förskola var normaltiden för honom 0830-1530 (de första åren slutade han tidigare) . Nu går han i skolan och måste vara på plats tidigare och vill ibland gå löngre på fritids pga utflykter och andra aktiviteter, men typ 8-16 är normaltid.
Jag har oreglerad arbetstid så jag jobbar de timmar jag behöver på kontoret eller hemma, sällan över 35 timmar i veckan. Maken jobbar hemma några dagar i veckan tex.
Ibland händer krockar såklart. Maken är utomlands tex samtidigt som jag har ett viktigt möte som drar över. Då får barnet gå till 17 eller nåt. Händer kanske varannan månad typ.
Ja vi har båda två jobbat 87 procent sen vårt andra barn började förskolan. Båda två har kvalificerade jobb och maken har inte rätt till övertid så när han jobbar mer än sina 35 timmar så får han inget för det. Jag har däremot flex så jag kan ta ut tiden.
Trots deltid har våra barn rätt långa tider då vi bor i Stockholm och pendlar ca 1 timma enkel väg.
Nej, vi ville inte. Jag jobbade 90% i 3 månader, det var allt.
Hade flexibla arbetstider och kunde lägga dagen omlott så en lämnade lite senare och en hämtade lite tidigare, vi kan oftast även jobba en eftermiddag hemifrån vid behov. Hade dessutom avlastning av en farförälder som hämtade efter lunch 2-3 dagar i veckan.
Det var aldrig några problem och vårt barn var lätt att skola in så det kändes inte nödvändigt med deltid för vår del.
Ja, sambon har gått ner till 75%.
Jag har gått ner lite i perioder, när det har behövts för att lösa logistiken hemma. Maken arbetar inom räddningstjänsten så han "kan" inte gå ner i tid och tex. sluta tidigare, vilket är det som ju underlättar mest. Utan i hans fall handlar det då om att ta bort enstaka pass så det gör liksom varken till eller från.
Men även om jag jobbat deltid så har han alltid varit hemma mer eftersom han har så pass mycket ledigt mellan skiften.
Jag har gått ned till 80%, men funderar på att gå upp till 90% i höst. Maken har typiska kontorstider, 8-17 och slutar när förskolan stänger så han hämtar i princip aldrig. Jag är själv förskollärare och skulle gärna ha mer fasta arbetstider istället för olika varje dag och nytt schema flera gånger per år.
Nej vi har inte gått ner i tid. Ser inte att vi behöver det.
Nej vi har inte gått ner i tid. Ser inte att vi behöver det.
Jag gick ner till 80% typ det första året vårt äldsta barn var på förskolan, men det innebar mest lika mycket jobb till lägre lön så jag gick upp till 100% igen. Jag har ett flexibelt jobb så jag kan åka från jobbet vid 15 för att hämta barnen. Sen jobbar jag istället lite på kvällarna när barnen gått och lagt sig, eller en stund på helgen, eller när det behövs helt enkelt.
Jag jobbade 75% när sonen började på dagis upp till han var 8 år. Är ensamstående. Och ville inte att han skulle ha så långa dagar. Blev ändå en hel del med tanke på restiden till och från jobbet.
Ja jag jobbar 75 och maken 80. Så kommer vi fortsätta tror jag. Himla skönt och vi klarar oss bra ekonomiskt ändå. Jag får gå ner i tid till yngsta fyller 12 år för jobbet. Så jag fortsätter nog fram till dess.
Jag är hemma på heltid och min pojkvän är ledig måndagar och fredagar (samt lördag och söndag).
Ingen av oss har gått ner i tid. Vi har möjlighet att flexa från dag till dag båda två, så vi turas om att börja tidigt/sluta sent. En jobbar 7-15:30 och en 9-18. Känns helt ok, vi har nära till förskola och jobb :) Men får vi ett till barn går vi nog ner lite i tid båda två.
Vi gick ner till 80% respektive 90% i början, men jag orkade bara något år att jobba deltid, det blev så stressigt att hinna med samma jobb på kortare tid så jag gick upp på heltid igen. Jag hade ändå så flexibelt jobb att jag kunde hämta rätt tidigt och jobba ikapp senare, då fick jag åtminstone betalt för tiden jag jobbade hemma. Min man fortsatte jobba 90% tills dottern blev 8 år.
Jag är ensamstående och valde att gå ner i tid eftersom jag har råd med det och inte vill att barnet ska få så långa dagar. Hade vi varit två hade vi kanske inte behövt gå ner i tid beroende på våra jobb, om vi kunnat gå lite omlott tex.
Ja, vi har gått ner i tid. Periodvis bägge två och periodvis bara jag. Mannen har pluggat mestadels sedan vi fick barnen så för honom har det inte varit aktuellt under hela tiden. Just nu jobbar jag ca 80 % men jobbar natt så jag har mycket ledighet och ändå skapligt betalt eftersom jag har OB-ersättning. Får ut i lön ungefär som en heltid på dagen.
Jag har testat att jobba heltid också men tycker det blir så jobbigt och jag orkar och hinner inte med barnen som jag vill kunna göra. Tycker inte jag har något liv utan det är bara jobb då. Jag tror många föräldrar kan jobba deltid om viljan finns. Men det kan ju bero både på ekonomi och om man har ett jobb som kräver en på heltid att det inte går. Jag hade ett sånt jobb tidigare men har bytt för barnens skull.
Första dryga halvåret sonen gick på förskola jobbade maken bara 60%. Därefter har vi jobbat heltid båda två under en drös år. Vi arbetade båda dagtid måndag-fredag men delvis omlott så sonens vistelsetid på förskolan kändes okej och det kändes inte värt den påverkade livssituationen p g a ett inkomstbortfall.
Nu är sonen snart tonåring och de senaste åren har maken jobbat bara 80% några perioder fast ofrivilligt. Jag har gått ner i tid en timme/dag först för sonens skull och sen för min egen.