Frivilligt barnfri kvinna och man med barn?

Det är åtminstone tio år till tills man kan hoppas de skulle ha flyttat ut och tyvärr befarar jag att de inte vill flytta då de är myndiga heller. Och om det är så att de inte vill så tänker inte mannen säga något om det. Han trivs att ha dem hos sig. Det gör mig tveksam att vi nånsin kommer att ha egentid. Han tycker inte det är lika viktigt som jag. Han "störs" inte av barnen som jag gör. Jag kan inte vara helt mig själv vilket tar på min energi.

Han förväntar sig att du ska acceptera hans liv, men han vill inte acceptera ditt liv. Det kan fungera, absolut, men då är det inte bara du som ska anpassa dig, utan även han.
Så med den mannen, så tror jag det inte kommer fungera, för att han ger inte ert vuxenliv något utrymme, han ger inte dig något utrymme.

Han säger att han skulle vilja men att det inte går och det förstår jag också. Han har ingen som kan sköta barnen, de kan inte lämnas ensamma längre stunder heller för det klarar de inte av ännu. Det bästa han kan ge är några timmar i gången men då vet jag att han måste till dem hastigt igen. Fyra dygn i året har mamman dem ungefär och då vet vi ju att vi har ett dag att ta vara på. Jag ser inte heller att han an ge mer än så. Några barnvakter finns inte tillgängliga och hn vill inte anställa någon utomstående.

Förmodligen beror det på att de inte har någon mamma? De är så utlämnade till pappan och oroliga att även han ska försvinna från dom.

Finns det något hopp att mamman kommer komma tillbaka till barnens liv i framtiden?

Kan du inte försöka få pappan att hitta aktiviteter som barnen kan börja med? Har dom inga intressen? 

Hockey, fotboll och ridning är sånt som ofta tar mycket tid så ni får lite egen tid menar jag.

Tror inte att de vill ha andra aktiviteter än att vara hemma, de trivs med det och mannen också. När jag säger jag behöver mera egen tid med honom säger han att jag får nöja mig med två - tre timmar i veckan dvs då barnen lagt sig. Vi ses endast helger eftersom jag inte vill bo tillsammans. Han behöver inte mer tid än så att sätta på relationen och mig och han säger han kan inte heller ge mer. Vi umgås ju då vi är tillsammans med barnen också hela helgen tycker han. Men för mig är inte den tiden det viktiga och "värt något" utan tiden då barnen sover och vi kan vara ensamma. Vi rings några kvällar på vardagarna men vissa kvällar vill han ska vara reserverade att vara telefonfria så han får var ensam. Och jag förstår honom också men jag känner mig missnöjd över att  vår tid är så lite...Kräver jag för mycket? Han säger jag kan flytta dt men jag ser inte meningen. Vi skulle inte ha mer tid för det.

Jag barnfri flyttade till en man med ett barn. Trots att han hade delad vårdnad med mamman så var barnet hos oss konstant. Jag behöver oxå ensamtid men tom när barnet skulle vara i skolan och jag jobba hemifrån så var barnet hemma med mig(skolkade). Jag blev gråhårig!

Räddningen blev pauserna tack vare att jag fick ensamtid då vi åkte till fritidshuset helger och lov utan barnet. Nu har barnet precis flyttat efter sju svåra år men jag kan fortfarande inte tro att det är sant! Aldrig mer en man med barn!!! Ever!!!

Du kommer att må sämre och sämre om du stannar kvar. Tyvärr men det finns ingen annan lösning än att du lämnar honom. Hur jobbigt du än tycker att det skulle vara är alternativet ännu värre..

Men finns det någon chans att mamman kommer tillbaka?

Är det något fel på barnen? Verkar så konstigt att de aldrig umgås med vänner och inte har några intressen? Är de mobbade i skolan?

Be mannen köpa ett dataspel, Xbox eller ps4 så blir de underhållna av annat än er.

Tycker det verkar lite ängsligt att prata om barnvakt till en 14- åring. En 14- åring borde väl klara av att vara barnvakt till sina syskon.

Som 14- åring åkte jag och tre vänner till en väns förälders sommarstuga och bodde där fem dagar. Fick pengar att handla mat för från respektive förälder, cyklade till affären och handlade själva, och lagade mat. Var inget konstigt då ( född 73). Under min barndomstid var ofta tjejer barnvakt från 12 års ålder till grannars barn då föräldrar ville ha egentid.

Har pappan inte lärt barnen hur man klarar sig själv? Dvs låta dem vara med vid matlagning, städning mm. Låter konstigt att vara så fullständigt beroende av att föräldern är närvarande hela tiden.

Känner och har precis som TS, från att när vi träffades VV till heltid, jag pallar inte mer. Får ju aldrig egen tid med min sambo. Blir galen av hennes barn som aldrig gör nått bara e henna hela tiden.

Jag tänker inte stanna i denna relation .

Nej, du kräver inte för mycket men du kan kanske inte kräva mer av honom för det, han har ju sagt hur han vill ha det och han är nöjd så. Du behöver mer och jag tror inte att du kommer att må bra i den här relationen. Det låter inte som om han är benägen att ändra på sig, eller vad tror du? Jag tror inte att det är en bra idé att du flyttar till honom. Om du är ensamvarg nu så kommer du må så dåligt på att ha barnen inpå dig hela tiden.
Jag är också något av en ensamvarg och jag flyttade in hos min nuvarande sambo och hans barn. Dels är det jobbigt att bo med någon annans barn, dels blev det inte bra att flytta in hos dom för det var jättesvårt att ta plats i deras redan inbodda hem. Nu vet inte jag hur stort din man har det och om du kan få mycket utrymme för dig själv eller om han ens kan förstå ditt behov av utrymme. Vi har bott ganska trångt men hans barn har ändå alltid haft ett eget rum men det har han inte velat använda utan han ville vara med sin pappa hela tiden, han har inte velat gå ut och leka om inte hans pappa har varit med.
Den där egentiden som ni kan ha nu efter klockan åtta, den varar inte för evigt heller. Tids nog börjar de lägga sig senare för att sedan kring tonåren bestämma själva när de går och lägger sig och då har man ingen egentid om man inte har möjlighet att stänga in sig och veta att man får vara ifred där. 
Jag kan förstå honom som vill vara med sina barn men jag har också all förståelse för att du inte tycker att det är särskilt roligt att ha dom så närapå er relation också. Hur är det när ni umgås allihop tillsammans? Gör de saker på egen hand? Kan du och mannen hålla en konversation på egen hand, kan han be dem att vänta om ni pratar? Kan han krama dig om de är med? Ser barnen dig som en konkurrent?

Men varför TS går du inte vidare och träffar en man som har mycket ,normal vuxentid med dig?Så länge du stannar med den här mannen,får du skylla på dig själv.

Det går bra när vi umgås alla. Jag engagerar mig i barnen och de trivs med mig. Och jag trivs också med dem men inte på det naturliga och avslappnade sätt jag kan ha om det bara är med min partner eller en väninna. Svårt att förklara annat än att jag inte riktigt kan vara mig själv. Jag vet inte om det är något som ger sig med tiden men jag vet inte om jag vågar tro att det gr det?

Barnen går och lägger sig där runt 21 - 22. Så så mycket egen tid är det inte tal om. Och då blir det oftast sex. Jag känner att han och jag aldrig kan fara ut och göra saker tillsammans, äta ute exempelvi. Eller bara ha tid att vara tillsammans. Ibland har vi tagit en promenad p en timme men jag känner mig stressad av att de  väntar hemma och känner press på att vi måste tillbaka, kan inte vara avslappnad när jag vet d väntar på att vi ska komma tillbaka, klarar inte av att njuta v vår egen tid för jag vet vi snart måste gå hem igen....De är dessutom deras hem, jag känner jag är som en gäst som inte vet vad jag ska göra där anat än att passa dem, laga mat och leka.

Det är svårt då han är en bra man och visst är det roligt med att barnen är med också och att vi gör sker tillsammans men att det hela tiden är så är lite jobbigt för mig.

För att det är så svårt att hitta en bra man tycker jag och att hitta en som jag vill ha och som vill ha mig och som har liv som går att pussla i hop... Ja, det är svårt och vet inte ens om det är möjligt att hitta? Jag uppskattar givetvis min partner idag men detta är tungt för mig med så lite tid tillsammans.

Jag förstår att när man väl är där med en man som man tycker är bra så har man svårt att se utanför det, men för mig som läser det här så önskar jag att du skulle se vad det är du önskar dig och att den här mannen inte kommer att ge dig det. Det finns fler män i världen. Även om det inte är lätt att träffa dom. Sen finns det ju fler alternativ än till att bara göra slut. En sak kan ju vara att du får lov att träffa andra. Lite okonventionellt men ni skulle kunna välja att bli bara vänner och så kan ni träffas för sex och så kan du söka vidare tills du hittar den man du vill ha och som kan ge dig det du behöver.
Eller gör slut och se till att njuta av din ensamhet och av att sluta tänka på alla problem som relationen med honom medför. Jag vet att det är enklare sagt än gjort, man får räkna med en sorgeperiod men jag tror verkligen inte att det bara finns den här mannen i världen för dig. Du kanske får vara ensam ett tag men det behöver inte vara så hemskt.

Tycker inte du kräver för mycket. Klart man vill vara med sin  pojkvän.

Men han å andra sidan är ärlig mot dig. Han berättar hur han har det och att han inte vill/kan ändra på det.

Bollen ligger hos  dig.

Du ska kanske ge  honom ett ultimatum?

Nu vet jag inte hur gamla barnen är, om de kan vara hemma själva en kväll eller så. Eller om de har mor- och farföräldrar som kan vara hos dom/de kan vara hos.

Men om det skulle fungera, så säg att du vill att ni får egentid, t ex  en helg eller någon kväll i veckan där ni går på bio, äter ute eller något annat.

Jag menar, är han alltid med barnen för att han verkligen måste eller bara för att han vill eller tror att han måste? Är det det sista, så vill han ju definitivt inte ändra sig för din skull, och då skulle jag göra slut.

Detta fungerar inte. Du vill leva barnfritt, det kan man inte göra ihop med en heltidsförälder.

Spontant låter det inte sunt med så stora barn (8-10 år?) som inte har några kompisar och bara vill vara med sin pappa. Annars hade jag skrivit: Förbli särbo några år till, sen är de tonåringar och mer självständiga och då är ni mindre viktiga. Men det verkar ju inte så i det här fallet? Det får mig att undra hur barnen egentligen mår. Eller har pappan tänkt att ha dem i hasorna hela livet?