Varför anses det inte ingå i förskolepersonalens skyldigheter att säga till om ett barn inte mår bra?

Hoppsan, mitt svar kom inte med

Jag tycker att det är märkligt att folk förutsätter att familj kan hjälpa till. Om jag bara tittar på min egen familj: min pappa är sjuk, min mamma är självcentrerad och oberäknelig och min bror är en riktig sopa och dessutom helt ointresserad av barn. Min mans pappa är död, hans mamma och syskon bor i ett annat land.

Jag kan inte gå ner i tjänst (inte inom min bransch - funkar ej praktiskt och hittar ej annat arbete just nu -är gravid).

Men ja, mamman borde kunna jobba när barnet sover. Det kanske hon gör också?

Jag trodde att det var det.

Problemet ligger väl egentligen inte i huruvida mamman eller pappan jobbar och det blir långa dagar egentligen. I läroplanen kan man läsa:
Fo?rskolan ska erbjuda barnen en i fo?rha?llande till deras a?lder och vistelsetid va?l avva?gd dagsrytm och miljo?. Sa?va?l omva?rdnad och omsorg som vila och andra aktiviteter ska va?gas samman pa? ett balanserat sa?tt.

Problemet sitter i tänker jag är att det inte finns resurser för en väl avvägd dygnsrytm och långa dagar kan bli påfrestande och personalens frustration går ut över föräldrarna som dom enklast kan påverka. Tänk om all energi och gnäll från alla håll gick till att påverka politiker istället för att hacka på varandra. Sluta oss samman istället för att klanka ner på varandra.

Förskolan ska erbjuda barnen en i förhållande till deras ålder och vistelsetid väl avvägd dygnsrytm och miljö. Såväl omvårdnad och omsorg som vila och andra aktiviteter ska vägas samman på ett balanserat sätt.

Varför klarar inte vuxna människor av att höra att deras val inte är optimala? Varför klarar inte vuxna människor av att höra att deras barn inte orkar?

Varför är vuxna människors känslor viktigast för vissa vuxna människor?

Återigen, det handlar inte om att barnen inte orkar. Det handlar om att personalen tror att barnen inte orkar.

Det är en väsentlig skillnad. Det finns, som påpekats tidigare, barn som klarar av att vara så långa timmar på förskolan. Att utgå från att barnen inte klarar det är inte en individcentrerad barnomsorg.

Sedan kan det förstås vara så att det blir för långa dagar men då får man ta upp det till diskussion då.

Dessutom så var det inte heller välformulerad kritik mot mammans val det handlade om.

Vi har 40 timmars arbetsvecka i Sverige en del jobbar mer en del mindre, men det borde vara en fingervisning....

Det här är så mycket mer än en enskild händelse.

Varför behandlas förskolans personal ofta som om de vore inbillningssjuka lata lögnare? Som hittar på bara för att jävlas med föräldrarna? Som om man inte kan bilda sig en god uppfattning om barns situation på förskolan efter 35+ timmar spenderade tillsammans per vecka.

Den frågan kanske du ska ta med de som behandlar förskolans personal så. Dessutom är det ju bra att förtydliga att det man säger inte handlar om den händelse som diskuteras utan är en allmän reflektion.

Tja, och sedan så vilar de när de har lunch och sina arbetsresor hem, det är så avkopplande och vilsamt ta sig hem i rusningstrafik. Så en vuxen arbetsdag i en större stad kan vara 11 timmar, även om de inte får betalt för mer än 8 av dessa.

Det ser man ju i trådstarten att ämnet som diskuteras sträcker sig längre än till just händelsen i länken.

Fast om man läser inlägget det länkas till så framgår det att det berörda barnet har skolats in under 5 veckor (!), och det var en jobbig inskolning. Så utifrån det får man ju anta att pedagogerna har lärt känna barnet och sannolikt inte går runt och "tror" saker...

Men återigen - vi vet egentligen för lite och har bara den upprörda förälderns återgivning av det hela.