Är jag en jävla skit?

Hej,

Jag behöver råd och kanske söker jag även lite förståelse. Som rubriken lyder; Är jag en jävla skit?

Först lite bakgrundsfakta:

Jag är gift sedan 10 år, vi väntar vårt första barn och har ett ganska välfungerande förhållande, gemensamma värderingar, mycket kärlek och omtanke.
Senaste året har det varit ganska mycket "extra" press med husrenovering och att min frus pappa avled i våras.
Nu väntar vi hursomhelst barn, bara veckor kvar nu.
I vårt förhållande upplever jag att min fru är den klart dominanta parten (och jag låter henne hållas för husfridens skull). Hon får i stor utsträckning bestämma vad, hur och när saker ska hända. När jag planerar "blir det inte bra". Jag är mer social och intresserad av att umgås med familj och vänner så när hon föreslår sånt säger jag inte nej, vilket ofta händer när förslagen kommer från mig.

Vad gäller arbetsfördelningen så har den alltid varit ganska skev, vilket såklart eskalerat nu när hon är gravid. Det är jag som gör i stort sett allt (utom att sätta igång tvättmaskinen). Både klassiskt manliga och kvinnliga sysslor utförs till 90% av mig. Till vardagssysslorna kommer även renovering, där jag utför 80% av arbetet, min fru är dock duktig på att planera (dock är det min uppgift att ringa alla samtal till hantverkare eller vad det än är). 

Jag utför dock i regel allt utan större åthävor, jag älskar ju henne och vill att hon ska ha det bra, speciellt nu när hon är gravid!

Igår skedde dock en smärre katastrof. Jag ska försöka återge förloppet så ärligt jag kan utan att skönmåla eller dölja, sen är det fritt fram att döma mig, komma med råd och förmaningar eller vad som faller er in.

Jag hade tänkt åka iväg och sporta på kvällen, först var det tänkt att jag vara borta hela kvällen men för att underlätta för henne bestämde jag mig för att ansluta senare så att jag skulle kunna laga mat och umgås lite först. Detta var en engångsföreteelse då vi nästan alltid är hemma tillsammans varje kväll.

Först utspelade sig den vanliga dialogen där jag föreslår en maträtt, hon säger "blä", detta fortgår en stund innan hon till slut bestämmer sig för vad hon vill äta. 
Då det var en rätt hon kan göra väldigt bra så frågade jag om hon ville säga hur jag skulle göra. Detta bemöttes med att jag fanimej var gammal nog att kunna laga mat själv!
Så jag letade upp ett recept och började iaf. Resultatet blev tyvärr kass, så nytt recept fram, nytt försök och mat på bordet. Problemet var bara att såseländet skar sig för mig (jag brukar vara relativt duktig i köket men nu var det alltså en helt ny rätt och jag hade inte en bra kväll...), detta upptäcktes först efter att jag dukat fram, varpå hon förbannar mig och jag tröttnar, går och sätter mig i köket och äter upp bara för att kunna komma iväg efter att ha plockat undan det värsta i köket.
På väg ut blir jag stoppad (hon skriker och när jag tänker gå ut genom dörren håller hon fast i halslinningen på min tröja - som strax går sönder), jag är här i hennes mening en egoistisk skitstövel som inte kan åka hemifrån utan att ha lagat mat till min fru och ofödda barn. Här någonstans lackar jag ur och skriker tillbaka och någon stund senare har följande hänt:
- Hon har haft sönder min tröja och slagit mig upprepade gånger, dragit mig i håret slagit mig med tillhygge, sparkats och skrikit elakheter.
- Jag har skrikit hemska saker, ("Jag dödar dig" avfyrades i affekt, jobbigt att ens skriva det), slagit henne på handen som hon höll mig med och även dragit henne i håret (för att hon skulle släppa mig). - jag märker här att jag försöker förklara mitt beteende... Såklart för att jag skäms oerhört.

Mitt "mål" under detta har alltså varit att ta mig ut från huset, hennes "mål" har varit att hålla mig kvar (senare säger hon att hon inte vill något hellre än att jag ska åka iväg).

Följden av detta blir att hon stannat hemma  idag och säger att hon ska flytta hem till sin mamma i eftermiddag. 

Vi har haft rejäla bråk förut, hon har flera gånger slagit mig och dragit mig i håret, jag har en gång tidigare givit henne en "lavett" efter att hon slagit mig väl länge, jag skämdes då men det är inget mot hur det känns idag. jag har alltså slagit min gravida fru, kan man sjunka lägre?
Att det blir såhär beror på att när min fru sätter sig något i sinnet så finns inget annat, hon blir som besatt och kan göra vad som helst för att få sin vilja fram, kasta glas, slåss, hota med precis vad som helst, igår kändes det som att jag inte orkade längre utan satte hårt mot hårt, grattis...

Fråga 1: Vad ska hända nu, vad ska jag/vi göra? Kan vi gå vidare eller spola tillbaka?

Fråga 2: Är jag en rejäl skitstövel eller hur skulle ni kategorisera mig?

Jag ber om ursäkt för den långa texten, men vill förmedla hela bilden, tack för att ni (kanske) tog er tid att läsa, tacksam för era tankar och åsikter. 

mvh Skitstöveln