Är jag en jävla skit?

Hej igen och tack till alla som läser, bryr sig och kommer med råd. Säg gärna vad ni tycker och tänker, även om det är att jag är en idiot!

Igår när jag kom hem så var det ju dags att ta tag i detta och prata igenom och bearbeta.
Först mötes jag av två dagars disk (hon var hemma igår), tog hand om detta utan kommentar och frågade sedan om hon hade något önskemål för maten. Jag lagade mat, vi åt framför tv:n och sen var det läge att börja prata ut.

Jag ber så hemsk mycket om ursäkt för mitt agerande under gårdagen, inte ok någonstans naturligtvis och säger  att vi måste lära oss hantera våra konflikter bättre så att de inte eskalerar till våld och skrik.
Hon säger att hon inte ångrar sig utan skulle agera likadan igen(!)
Hon tycker att jag är en fruktansvärd människa som lämnar henne (och barnet) utan "tjänlig" mat, jag borde ha lagat något annat.
Hon säger att "Du tror du är så jävla duktig som lagar mat och städar". Jag erbjuder henne att laga mat resten av veckan, vilket inte faller i god jord.

Jag försöker presentera min version att jag själv var ganska irriterad över att hon inte velat hjälpa till alls och att jag redan gjort två försök (om än utan ok resultat) och dessutom var sen till en tid.
Hon vill absolut inte lyssna på hur jag upplevt det utan jag säger bara "elaka saker" (att hon var sur och irriterad redan innan).
Jag säger då att om hon inte vill lyssna på mig så är inte jag intresserad av att fortsätta diskussionen utan hon kan lika gärna vara tyst. Här någonstans går jag och tar hand om disken, hon följer efter och står snart och skriker och gråter (jag förhåller mig i stort sett lugn hela kvällen).

Vi går därefter och lägger oss, medan vi borstar tänder etc så får jag höra att barnet är rädd för mig och min röst  eftersom det känner av hennes obehag och inte kommer knyta an till mig.
Väl i säng får jag höra hur dålig far jag kommer bli, hur dåliga föräldrar min pappa och bror är. jag svarar detta med att hon kommer bli en väldigt bra mamma och att det kanske kompenserar för mina brister (yttrat utan någon ironi).
Sen hinner jag somna men väcks snart av att hon ligger och ältar, varför jag inte heller ska få sova utan hon pratar om vårdnadstvist (barnet är inte fött än), hur dålig jag är osv. Jag svarar inte längre.

Hur ska jag hantera detta egentligen?

Detta är såklart min version av händelserna, det är svårt att vara helt objektiv när man är mitt inne i det hela men jag har försökt att "intet förtiga eller däri ändra" utan redogöra förloppet så som jag upplevt dem utan att skönmåla mig själv eller demonisera henne. 

Uppskattar alla era råd och tankar!

Hej,

Nej det kan man väl egentligen inte säga. Hon har dock väldigt svårt för när hon upplever att hon inte får gehör. Är det något hon vill genomföra och argumenterar för så har hon svårt att förstå att andra kan tycka annorlunda. Det finns bara ett "rätt". Detta har inneburit konflikter inom hennes ursprungsfamilj vid några tillfällen.

Det låter onekligen rätt sinnessjukt när du sammanfattar det så.

Men om det går 1 dålig dag på 100 bra dagar, är det då den dåliga dagen som ska bli styrande?

det är ju inte så att vi lever i ständig misär. I regel trivs jag med livet, ja, det finns saker jag skulle vilja ha annorlunda men det är inte så viktigt för mig att vi städar lika mycket utan jag vill ju göra kvinnan jag lever med glad och nöjd - både för hennes och för min skull.

Det jag funderar på är om jag trivs eller om det är en vana. Givetvis spelar rädslan att vara själv in.

Sen sitter hon ju på trumf iom att hon är gravid, jag var inte särskilt intresserad till att börja med, tyckte det var väl tidigt och förhalade det hela i nästan 1 år, ångrade mig också flera gånger i början men nu har jag vuxit in i tanken och känner mig ganska "förberedd" (ni som är föräldrar kan skratta lite här), och ser framförallt väldigt mycket fram emot att träffa vårt barn och bli pappa. Om vi skulle gå isär så kommer hon ta med sig barnet och göra det väldigt svårt för mig att träffa hen.