2-åring bråkig vid middagsbordet - är vi för slappa?

Hej, jag håller inte med TS.

Har själv en trotsig tvååring och vi är noga med att sätta gränser eftersom vi ser hur hon testat sina gränser.

Kastar hon något på golvet (vilket hon är väl medveten om är fel) så lyfter vi bort henne från bordet. Tar henne ofta till ett annat rum och ställer ner henne för att markera eller bär henne till sin säng. Hon blir såklart jätteledsen men är såklart välkommen till bordet igen och då uppför hon sig och vi är alla glada och har det mysigt tillsammans.

Vill hon inte äta det som serveras (vi lagar inte mat hon inte tycker om) pga av att hon ska vara "tvärt emot" så tar vi tallriken och hon får inget annat. Då vänder snabbt tonen och hon äter.

Hon får ALDRIG ha böcker och leksaker vid bordet när hon äter.

Hon har nu en tripptrapp och får aldrig äta frånnen annan stol än sin egen (och hon testar detta varje dag) men vi är hårda och sätter ner maten endast på hennes plats. Hon vet att det inte lönar sig så hon brukar numera snabbt gå till sin plats. Är också tydlig med att mamma och pappa håller sina platser, vilket vi gör för att inte förvirra.

Hon säger alltid "tack maten" när hon går från bordet och vet då att det inte blir mer.

Visst, det blir mycket konflikter och ibland får vi acceptera att hon springer iväg och leker, orkar inte alltid markera. Men vi gör det oftast och upptäcker att hon sköter sig bra.

Barn mår INTE dåligt av gränser. Man märker tydligt när de kommer in i en fas där de testar oss föräldrar och man undviker helt klart svåra utbrott i framtiden då barnet lär sig att det inte lönar sig att hålla på. Har en väninna som aldrig satt gränser för sin fyra åring... Herregud.. Barnet skapar kaos jämt när de ska äta och blir totalt vansinnig när hen inte får sin vilja igenom. Och nu känns det nästan försent för föräldrarna att rätta till det. De kan sällan åka hem till någon annan på middag pga detta.

Tycker ni ska införa regler nu. För tro mig, ett barn svälter inte sig själv. Och barnet kommer må bra av att veta vad som gäller, annars kommer det bli jätteförvirrande längre fram och det kommer bli tufft på dagis.

Ja, man är sällan ensam när man beskriver besvärliga beteenden på barn :)

Håller med om att matkastande borde betyda att man inte är hungrig. Men vår son kastar ibland köttbitarna för att sedan äta upp pastan tex. Eller så kastar han sin gaffel för att han vill äta med sked eller händerna. En av hans favoritaktiviteter är att kasta diverse leksaker nedför trappan så det är något han verkar tycka är kul och har nog inte så mycket med maten att göra.

Jag tycker att det är ett väldigt otrevligt beteende som måste bort så fort det bara är möjligt. Kanske kan det fungera att ta bort tallriken en stund. Ofta drar jag undan den direkt, men vi brukar nog bara rensa den från det han inte gillar och låter honom få tillbaka resten. Så det är mer för att direkt stoppa kastandet än att "lära honom en läxa" genom att maten försvinner om man inte uppför sig. 

Jag tror också vi kan prova vad som händer om vi slutar truga och pratar mindre om maten. Vi tjatar absolut inte, men vi försöker en hel del med olika medel. Kanske får det omvänd effekt. 

Härligt att höra att ni har lyckats få det trevligt vid bordet! Det är ju målet. 

Mycket av det du skriver är rent trams. Bra att det funkar för er, men det funkar inte för alla. Jo, det finns barn som svälter sig själv. Nej, det behöver inte bli katastrof på dagis (min son har inga problem med matsituationen på dagis, dvs sitta med vid bordet som de andra, äter gör han dock inte så mkt där heller). 

Hade vi tagit alla de strider som du beskriver hade vår son inte ätit någonting. DET hade blivit kaos. Som sagt, bra att det fungerar för er, men har man barn som är väldigt ointresserade av mat i kombination med att de är små/underviktiga så är det bättre att förlita sig på experter (barnläkare, dietister etc). Och de ger alltså INTE de råden som du ger. Barn måste inte absolut vara experter i bordsskick vid två års ålder. Härligt när det funkar, men om barnen först når dit vid 7-8 års ålder så är det också okej.

En sista sak: många tror att man måste börja med alla regler tidigt, annars blir det "försent". Jag tror många gånger det är tvärtom, att om man väntar lite tills barnet förstår mer så är det lättare och blir inte så mkt konflikter. Vi började med "tack för maten" och plocka bort sin tallrik vid tre års ålder, det går jättebra, men funkade inte alls vid 2,5. 

För att vår pojke skall vilja äta, så måste allt se exakt ut som på våra tallrikar. Han har exakt likadan tallrik, likadant glas, likadana bestick (fast dessa är faktiskt något mindre än våra, men det har han inte upptäckt än) Vi lägger upp maten likadant på våra tallrikar som på hans. Skulle något se annorlunda ut jämfört med våra tallrikar så vill han inte äta från sin egen. Han sitter också på likadan stol som oss, även om han inte riktigt når upp till bordet, för annars funkar det inte.

När vår pojke började kasta mat, vilket han började med för någon månad sedan, så  fick han helt enkelt kliva ner från stolen, plocka upp maten från golvet och gå och slänga den i soporna under vasken, medan vi sade: "oj, oj, nu blev maten smutsig, när du slängde den på golvet. Plocka upp den och släng den i papperskorgen, för den går inte att äta nu." Det tog lite mindre än en vecka och sedan slutade han att kasta maten på golvet. Kanske blev det helt enkelt för jobbigt att klättra ner från stolen, plocka upp maten och gå och slänga den. ;)

När det gäller att bara äta vissa grejer, så har min son tre favoriter. Det ena är ärtor och morötter och det andra är inlagda rödbetor. Vad gäller rödbetorna så äter han BARA rödbetorna om det finns, så där har vi fått göra så att han inte får rödbetor förrän "efter" maten. Vad gäller ärtorna och morötterna så har han börjat äta bättre om han får in en ärta/morot i munnen tillsammans med den andra maten, så faktum är att vi faktiskt har ärtor eller morötter till nästan alla måltider nu, eftersom det inte känns särskilt onyttigt.