Fick idag veta att jag är Deprimerad och utmattad, hur fungerar sjukskrivning?

Det är bara en läkare som kan sjukskriva, det kan vara svårt att få det godkänt av försäkringskassan om man är a-lös.

Kolla på fk.se

Oj, stackare. Jag hoppas det går bra för dig.

Mitt ex drabbades tyvärr också. Fick förlossningsdepression, som senare övergick och blev utmattad och deprimerad. Tyvärr fick hon inte vård på flera år, trots att hon upprepade gånger sökte. För sjuk för VC och för frisk för psyk. Det tog död på vår relation fullständigt. Jag kämpade med hennes sjukdom i fyra år och gjorde allt jag kunde för att hon skulle må bra, inkl alla sysslor hemma, men hennes känslor för mig dog, mina för henne med, men jag insåg inte det då. För mig kändes det som att hon gick i perioder, blev lite bättre och piggare. Började jobba, fsk tvingade upp henne i för mycket tid och det började om. Hände flera gånger. Totalt har hon varit deprimerad i över fyra år.

Nu lever vi på olika håll. Det går åt rätt håll för henne, men extremt sakta. Jag har våra gemensamma barn nästan på heltid. Så även om vi inte har känslor för varandra längre så vill jag henne väl. Både för hennes och barnens skull.

Jag hoppas verkligen det går bättre för dig, men jag tror det handlar väldigt mycket om hur stark du är, hur mycket du vill bli frisk. För ingen kan göra dig frisk, det kan bara du. Däremot är det nog väldigt viktigt att du lyssnar och tar till dig av de råd du får.

Du är välkommen att höra av dig om du vill.

Hej,

tack för att du berättar vad som hände er.
Hemskt att människor faller bort i alla system. Hur man mår har inte längre betydelse och sen ifrågasätts det varför allt fler mår sämre.. kanske just för det. att man inte "får" må dåligt och all press och stress att inte göra det.

Jag vill absolut bli bättre och jobbar på det på de vis jag orkar. Men att hela tiden ha all press från andra håll gör det inte lättare..vill bara skrika ut LÅT MIG VA..

Ursäkta nu kommer jag bara babbla på några av de sakerna som iaf orsakat utmattningen, men kanske ändå inte är grunden till depressionen..

Har 2 små barn..det är krävande nog. båda i nån trotsålder. blev arbetslös mitt i husköp och renovering. allt vi skulle göra själva (måla 10 rum bla), betala och fixa på 3v innan jul.sen flytta, med knappt nån barnvakt, från ett 4 våningshus till 2 vånings och få ordning med en knäpp hyresvärd som självklart ville försvåra nåt om möjligt gick. ekonomin blev jättekänslig eftersom allt hände då vi hade mest utgifter och vi tog sista sparpengarna till pantbreven, (jag som alltid haft sparpengar sedan tonåren typ och så när man en gång gör en chansning så..) när vi äntligen flyttat in och all kaos ska lägga sig, åker min 50 årige pappa in med hjärtinfarkt och får hjärtstopp och ligger kritisk i respirator, samtidigt som min mamma haft problem sedan hennes sambo var otrogen mot henne för 5år sedan och alla hennes problem går ut över mig och jag får plocka bitarna dygnet runt BOKSTAVLIGT TALAT och gör jag inte det (alltså tex inte svarar i tele mitt i natten med små barn) så får jag hemska sms om hur jag är dum i huvudet å ingen bryr sig osv..sådan var hon alltså inte innan det hände henne.. men iaf det är nåt som spelats ut i flera år nu och tagit väldigt hårt och trots att jag säger vi behöver en paus ifrån varann (som jag gjorde bara minuter innan min pappa åkte in (de ej tillsammans) så fortsätter hon skicka som ingenting har hänt och ber om hjälp med allt möjligt och blir sur om jag inte svarar på smset direkt, fast jag kanske bara är på toaletten.. när min pappa äntligen kom hem så finns ju fortfarande oron att nåt mer händer, då han fortfarande har nåt fel..iaf då blir barnen sjuka och den minsta 3åringen nästan 41C i vecka och det blev oroliga. Bor i en liten ort med otroligt mycket skitsnack och svärsläkt som alltid ska döma en. Vilket får en att inte vilja gå utanför dörren efter att man blev arbetslös, trots att man inte gjort nåt fel. Dock kan man ju inte förklara hela historian för alla man möter, vilekt gör att ryktena går och vips.. Mitt i detta söka jobb och jag känner mig bara totalt kass,ivägen och noödig. orkar knappt röra mig, men måste ju för barnen.samtidigt känner jag varje dag att jag behöver belöna mig för att jag orkade en dag..å äter nåt, trots att jag inte vill..å har gått upp 6kg på några veckor.. jag är ständigt bitter, ledsen elelr irriterad. Men sen kan jag ju ha bra dagar och vara glad. Men som min bror sa på skämt. mitt humör går från topp till bott på en sekund. Jag har inte ork till barnen och är mesta dels bara sur på dom och längtar tills de lägger sig.vilket sen ger mig dåligt samvete och jag känner mig som världens sämsta mamma..

vill bara få va i fred nån gång från alla måsten och tänka klart..som vad är nästa steg..vad vill jag göra.vad behöver jag göra för att må bättre och orka mer..
alla säger.. gör så, tänk så..men det går ju inte.. tex skaffa avlastning..HAR INGEN..alla vänner har typ flyttat härifrån senaste åren..som sagt liten byhåla..å släkten är ju ja som min pappa som jag nu inte vågar lämna barnen hos, min mamma som går inte ens börja förklara det läget här..å en svärsläkt som..ja är snälla och vi kommer bra överrens nu..men ändå döma och inte så lätt förstående.därför min man har närmare kontakt med min sida av släkten..

Därför jag bara önskar en sjukskrivning kunde få mig att få varva ner..inte de där måstena där iaf..nervositeten för att inte få jobb..för att få jobb..hur jag ska vara där..vet knaptp vad jag vågar säga eller göra längre..så självkritisk och känner inte jag duger nånstans eller är värd nåt någonstans..

Oj, ja det var mycket på en gång.

Lät precis som det vi gick igenom. Visst vi bor i en stor stad, så har inte snacket, men hon har krävande föräldrar. Speciellt hennes mamma som alltid får henne att känna sig dålig. Hon har en bättre relation till mina föräldrar än hennes egna. Vi har också småbarn och köpte hus precis innan vi fick första. Både min mormor och farfar gick bort under den tunga tiden. Jag är en känslomänniska, trots att jag är man, så jag tog det naturligtvis hårt.

Förstår helt situationen du har med din barn. Precis det jag upplevt med exet. Jag vet att det är jättesvårt, för barn reagerar på ditt humör (orkar du inte så blir de värre), men var tydlig. Sätt rutiner som du gör allt för att hålla, annars kommer det bara bli värre. Exet har fortfarande svårt eftersom hon inte orkar fullfölja sina rutiner. Jag är betydligt mer konsekvent och barnen sköter sig exemplariskt hos mig varvat med glatt bus. Exet hade också jättemycket tankar om att hon var värdelös mamma, och jag vet att det är svårt, men försök släppa det. Det är du inte, men just nu kan det bara bli bättre om du arbetar för det och tar åt dig av den hjälp du får av vården. Det gör inte mitt ex och det är nog främsta anledningen till att hon inte mår bättre än vad hon gör. Vad får du för stöd och förståelse av din man?

Jag är ingen expert, vi löste det inte tillsammans och exet är fortfarande deltidssjukskriven, men något har man väl lärt sig av sina erfarenheter. Så du får göra din egen tolkning. Vad du tror på och vad som passar er.

Men jag funderar fortfarande på hur man kan få en sjukskrivning av en vanlig läkare, när de inte ser hur man mår? En psykolog är ju mer tränad att "se" det man inte kan se.. hur man mår osv.
Men de sjukskriver väl inte.
Hur fungerar själva sjukskrivningen först?