Mitt rop på hjälp.. Jag vill dö

Hej.. Jag bär på saker som kommer och går och blir aldrig av med det..och klarar inte av det

Jag blev våldtagen av två äldre män i en bil när jag va 12 år, på Lisebergs parkering.

Jag tappade bort min kompis vid sagoslottet när jag mötte en av männen som frågade om jag behövde hjälp, det va mörkt ute

Och självklart berättade jag som det va att jag tappat bort min kompis och behövde hitta henne..

Han sa till mig att han hade sett henne och bad mig följa med honom, så kom den andra mannen, kommer ihåg hur dom viskade med varandra och tittade ner på mig med sina obehagliga leenden som fortfarande är fast i mitt huvud..

Dom sa till mig att följa med dom så jag kunde hitta min kompis..

Vi gick ut från Liseberg och gick till en bil längst ner på parkeringen,

Kommer ihåg att när jag skulle fråga vart min kompis va så höll den ena mannen för min mun medans den andra öppnade bakre bildörren, jag började bli rädd och blev intvingad i bilen..

Jag sparkade och viftade med armarna och försökte skrika men det va förgäves..

Kläder slets av.. Min lilla kropp tog emot hårda slag och den ena mannen tvingade sig in i mig, glömmer aldrig hur ont det gjorde ..

Jag skakade i hela kroppen och grät hysteriskt när dom va på mig .. Och detta pågick en stund..

Vill inte in på fler detaljer då det jag skrivit gör oerhört ont i mig..

Jag har burit på detta i 10 år..

Berättade för min mamma i februari och hon grät och kallade sig för dålig mamma..

När jag berättade för min pappa så fick jag till svar " ah det finns inget jag kan göra åt nu."

Har varit i 7 förhållanden varav 4 har varit med killar som misshandlat mig fysiskt och psykiskt..

Jag vet inte vad kärlek är..

Jag vill känna mig älskad, vill känna mig vacker och att jag duger till mer än en slagpåse..

Jag har gått igenom missbruk, både knark och alkohol, gått igenom viktnedgång och kraftig viktuppgång ..

Jag har låtit killar utnyttja mig,

Jag har försökt ta livet av mig flera gånger men jag lyckas inte, för jag är för feg..

Låter hemskt men tänker aldrig på hur vänner elr familj skulle reagera..

Har aldrig kunnat prata med någon av dom..

Jag behöver någon att prata med, som är ärlig mot mig, och gör så att jag kan känna mig behövd och inte bara ivägen..

Jag vet inte vad jag ska göra mer..

Detta är mitt rop på hjälp..