Linmar skrev 2016-04-04 21:00:04 följande:
Jag är så tacksam över att du orkar och vill svar med en lång text. Vet du att era ord har gjort att jag vågade bryta ihop inför min sambo när han kom hem från jobbet. Jag sa precis hur dåligt jag mår och berättade om hur tuff dagen har varit. Vi har haft ett bra samtal och det känns som det värsta trycket över bröstet har lättat en aning. Så stort TACK!
Modigt av er att gå till psykologen och bra att ni fick hjälp. Det är svårt att stå enade när man är på så olika våglängder. Jag har haft ett par samtal själv med klinikens kurator men har lite svårt att prata med henne så tycker inte att det har hjälpt mig något. Sist gick jag mest dit för att försöka trycka på lite så vi får några svar. Men ska kanske försöka hitta någon annan som jag kanske får mer förtroende för och så är det ett bra tips att gå tillsammans som par. Det kanske gör att man inte stänger in allting i sig själv på samma sätt.
Vad svårt för dig med situationen på jobbet, har du fått tillbaka krafterna än? Men fantastiskt vilket stöd du fått av din chef, det värmer att höra sånt. Jag måste säga att jag fick ett väldigt bra bemötande från min chef och mina närmsta kollegor vid mitt senaste missfall i januari. Och från hela min omgivning.
Det som kan kännas lite svårt nu är att nu är ju på nåt sätt den krisen "över". Och nu går livet vidare, man jobbar på och vardagen är i rullning igen. Samtidigt som det faktiskt inom mig är lika mycket kris och kaos fortfarande. Men det känns inte lika legitimt att må dåligt nu på sätt som när vi var mitt uppe i missfallet.
Men det är nog mycket i mitt eget huvud. Jag kanske skulle försöka vara ärligare mot min chef och förklara att jag har dagar när det kommer över mig och att det är extra tufft då. Nu har jag ju försökt att bita ihop och köra på och uppenbarligen är det ju inte ett särskilt väl fungerande koncept...
Skönt, ibland är det jobbigt med för långa texter ;) Du får be mig att bli mer koncis om du tröttnar halvvägs igenom ;)
Alltså, jag blir helt rörd. Vad starkt av dig att släppa på trycket! Och tack för att du berättade det. Hoppas att detta var början på något fantastiskt er emellan. Hur tufft det än är så kan förhållanden bli starkare av det här.
Det är enormt svårt att ta sig igenom en sån kris som par, just för att man nästan alltid är på så olika ställen. Även när båda sörjer så sörjer man oftast på helt olika sätt, och ibland blir det sårande för den andre. Är någon verbal och den andra inte alls verbal kan tystnaden bli extremt destruktiv, just för att man inte får någon inblick i vad personen tänker eller känner. I värsta fall känner den verbala att denne pratar med en vägg och börjar tro att den tystlåtna inte bryr sig eller känner något alls. Det var så för oss i alla fall, så det blev väldigt mycket bättre när psykologen kunde hjälpa min man att prata med mig, och även att få mig att acceptera att han inte hade lika stort behov av att prata om det som jag. Vi fick hitta en bra kompromiss, helt enkelt, där ingen blev sårad av den andres sätt att sörja.
Jättetråkigt att du inte var nöjd med kuratorn :( I så fall låter det som en bra plan att hitta någon annan. Du ska inte behöva driva samtalen själv, och det ska inte kännas betungande. Det är jätteviktigt att känna förtroende för personen.
Jag vet inte riktigt om jag kommit tillbaka eller inte från utbrändheten. Nu har jag kunnat koppla bort jobbet 100% eftersom jag haft så mycket hemma, vilket varit välkommet. Den som lever får se ;)
Skönt att du fick ett bra bemötande. Missfall kan många relatera till på ett eller annat sätt. Men i min mening ska man inte förminska sorgen man känner över det mer diffusa, som barnet som inte verkar komma. Jag fick missfall i början av förra året, och ärligt talat - i
mitt fall - var barnlösheten i sig värre än missfallet. Alla omkring mig förstod plötsligt att jag mådde dåligt när jag berättade om det, men jag mådde ju sämre av tiden som bara gick utan att barnet kom. Vad jag menar är att du har två typer av kriser. Du har sorgearbetet för missfallen som en del, men även den ofrivilliga barnlösheten i sig som en helt annan del. Den delen läker ju inte av att tiden går - tvärtom. Så känn absolut inte att du borde ha "sörjt klart", för dels kan ingen tala om för dig när du sörjt klart missfallen, men dels har du en helt annan bit att hantera. Så känn aldrig att någon annan får ha åsikter om din sorgprocess. Den är din att hantera på det sätt Du kan.
Hur är läget nu? Är du fortfarande i svackan eller börjar du se ljuset i tunneln?
