Jag kan bara inte ta in att jag nog är gravid!

Jag tror det är helt naturligt att känna så om man har haft svårigheter innan. Jag tvingades avbryta min första graviditet eftersom barnet var så svårt missbildat att det annars skulle ha dött senare under graviditeten eller vid födseln.

Nästa graviditet var inget annat än ångest och oro. De stunder jag faktiskt kände glädje och förväntan var få. Jag kunde inte bara tro att det skulle gå vägen den här gången. Att jag skulle få hålla ett levande barn i mina armar, istället för att begrava ett dött. 
Jag har pratat med många i liknande situation, och alla beskriver liknande erfarenheter.
Blir det för svårt att hantera kan det vara bra att prata med någon professionell, MVC brukar ha psykologer knutna till sig. Om du tror att det skulle vara bra i ditt fall, kan du be din barnmorska om en remiss. De brukar vara rätt snabba på att höra av sig. (Åtminstone i mitt landsting.) 

Och du: grattis till bebben! Jag tror det kommer att sluta väldigt bra det här! Själv har jag i dag en helt underbar 3-åring som jag känner djup tacksamhet och lycka över varje dag! 

Tack snälla du! Det måste varit fantastiskt att äntligen få ett levande barn.   För mig känns det dock mer logiskt att få ett missfall igen-det brukar sluta så och man brukar ju säga att för att bedöma framtiden så begrunda din historik. Tyvärr har jag noll förtroende för vårt sjukhus efter extremt dåligt bemötande vid tidigare missfall och nu på specen. Det gör att prata med nån där är 100% uteslutet. Jag vill ha bevis helt enkelt och det enda beviset är ju ständiga UL! Knäppt,absolut, men det känns som jag ljuger om jag däremellan påstår att jag är gravid. Än värre säga som maken att vi väntar barn. Inte jag, inte efter alla dessa år, så får man inte säga känns det som för då äventyras allt.

UL snart igen och det känns nervöst trots allt. Som tur är träffar jag extremt lite folk för det går inte dölja alls att jag är gravid och vi vill inte berätta i onödan. När vågade du berätta?

GRATTTIS! För mig tog det nog till RUL att jag äntligen vågade börja tro på att det skulle gå vägen. Har två misslyckade graviditeter bakom mig innan  det väl gick hela vägen. Det tog 5 år från det att vi började försöka tills dess att det gick vägen. Vid sista graviditeten hade jag kontakt med en gynekolog som visste om min oro och min problematik och som sagt att jag skulle höra av mig så snart det kom ett plus igen. Så jag kikade in i magen redan v7+3 första gången. Sen runt v12 vid KUB-ul. V19 för RUL (då började jag först tro på att det skulle gå vägen). Sen v28 och därefter v32.

Det var helt surrealistiskt att se dem (japp, tvillingar) röra sig och ha sig på ultraljuden och samtidigt inte känna ett skvatt då jag hade en moderkaka fram och en bak samt att de låg och boxades mot varandra vilket gjorde att jag inte kände av dem förrän typ 7e månaden. 

Nu är de snart 3 år gamla och vårt liv kommer aldrig mer att bli det samma ;)

Prata med din  BM om din oro. Om det skulle hjälpa, boka tid privat för att göra iaf ett extra ultraljud. Och förösk att njuta nu andra halvan av din graviditet!

Hej.

Grattis till graviditeten. 

Jag hade svårt att få barn. Tog en evig tid att få till första barnet. Andra vet jag inte riktigt vad som hände med men han kom till utan att vi ens försökte. 

Jag kan fortfarande tänka när någon säger att de är gravida att jag aldrig kommer få uppleva det, jag går tillbaka till känslan när jag inte hade barn själv och alla andra blev gravida till höger och vänster. 
Känslan kan sitta i ett ganska bra tag innan jag faktiskt kommer på att jag har två barn, att jag har varit gravid två gånger, varit med om två förlossningar osv. Men just den känslan är nog så djup rotad i mig. Sorg antar jag.

Så jag vet inte riktigt när det går in.

Men första blev jag inlagd v.29 och låg inne till v.36 då fick jag till en början göra ctg varje dag och efter ett tag varannan dag. Det hjälpte min oro.

Tack LFF!  Jag gjorde både VUL och UL v.13, men det var för tidigt för att slappna av- haft MA v.14 innan. Och RUL nu förra veckan. Jättesprattlig bebbe och jag känner lite pirr/bubbel emellanåt, visst. Men den kan ju dö ändå! Kommer få flera extra UL p.g.a att detta räknas som en riskgraviditet, men det lär bli ett hopp mellan v.20 och kanske 25-28 nästa gång. Då hoppas jag i alla fall känna sparkar även om moderkakan ligger i framvägg. Och jag måste börja tänka i termer av gravid för mammakläder är ett måste nästa vecka. Men det känns konstigt att köpa! Likaså andra kläder och saker till barnet. Bara gått knappa veckan jag ens sagt att jag är gravid så steget till att inse att det mest troligt blir barn i november är stort. Blir det sen så är livet äntligen ett liv värt att leva!

Grattis!

Jag sitter med en tre veckors på bröstet och kan fortfarande inte riktigt ta in att hon är min.

Hade problem att få barn, det blev inget helt enkelt och blev "ofrivilligt barnlös" när jag var 22.

Sen rätt var det var kom plusset, sen kom illamåendet, RUL. Kunde fortfarande inte förstå. Sparkarna kom i vecka 23, då jag hade moderkakan i framvägg, då började de sjunka in lite att det skulle komma en bebis.

Var livrädd att hon skulle dö sent i magen - man hade ju läst om det. Var livrädd att jag skulle dö under förlossningen - min sambos exflickvän gjorde det.

Men Jesus vad man oroar sig. Nu är hon här och det är underbart.

Lycka till och du ska se att det kommer gå bra ! :)

Åh, mina är också novemberungar :) Bästa sorten ;)

Eftersom vi väntade två så blev det att runt v24 köpte vi vagnen eftersom "tvillingar kommer ju alltid tidigare" (jo, tjena, mina höll full tid och ville inte ut då heller så det blev snitt :D ). Kläder etc köpte vi lite pö om pö, samma med övriga saker. Och du, det mesta finns ju även kvar att handla efter att pyret kikat ut.

Ja, det var helt overkligt att handla kläder både till sig själv och till de små i början. Jag gick även ut med det en kortare tid efter KUB-ul eftersom det blev rätt tydligt att jag inte bara blev fet plötsligt ;) 

Så, försök släppa oron nu (skitsvårt, jag vet) och inse att det är ett litet pyre som vill ut till världens bästa mamma :D

Jag hade inte svårt att bli gravid, men overkligt var det! Man såg bebisen på UL och det var mer "nädu, det där är en DVD ni spelar upp!"  

Det var t.o.m. overkligt när vi åkte in på förlossningen. Sen plötsligt kom det ut en bebis och vi blev helt chockade! Var tusan kom den ifrån??!?

Jag förstår dig, TS. Vi fick också försöka länge. Tredje återförandet med IVF blev dessutom ett missfall, så när jag väntade dottern förstod jag inte att jag skulle bli mamma förrän kanske v. 36. Och då förstod jag det knappt heller, utan det kändes mer som att jag precis plussat på stickan trots att ungen sparkade mig gul och blå inifrån ;) När jag fick första krystvärkarna på förlossningen och BM sa att "Nu blir det bebis när som helst!" grät jag bara och frågade maken om det verkligen var sant om och om igen. Jag förstod ingenting när jag höll henne i mina armar heller. 

Nu är hon snart 5 månader gammal och jag förstår inte att jag varit gravid, att jag lyckats klara en förlossning eller att jag är mamma. Men jag förstår allt mer att den där vackra lilla mirakelungen jag vaknar bredvid varje morgon är här för att stanna och att hon faktiskt på något magiskt sätt är min. 

Mitt råd är att ta hjälp om du behöver det. Jag gick till MVCs psykolog för att hantera min sjukliga oro för att behöva begrava mitt lilla barn. Man kan även öva sig på att tänka mer positivt. Mycket lättare sagt än gjort, men ju mer man tänker att man har ett barn i magen och ska bi förälder ju lättare är det en vacker dag att förstå. Handla till barnet. Förbered för dess ankomst. Varje liten sak hjälper. 

Och oroa dig inte. Har allt gått bra så här långt ska du se att allt går bra vägen ut. Oavsett om du kommer förstå att du väntar barn eller inte så kommer graviditeten att fortlöpa och en vacker dag ligger barnet på ditt bröst. Du kommer bli en lika fantastisk mamma ändå :) 

Stort GRATTIS och lycka till <3 

Känner igen dig härifrån, inte sett till dig på ett tag och var lite osäker på om du skrivit under ett annat nick - har hursomhelst funderat mycket på hur det gått för dig och vad härligt att höra att bebisen fortfarande lever!

svårt än: jag kan verkligen tänka mig att man får flashbacks och måste tänka efter att man faktiskt kommit ut på andra sidan. Jag känner ju fortfarande avundsjuka på de "riktigt" gravida,d.v.s de supertjocka fast jag egentligen är gode tjock själv. Man är bra knäpp ändå.

LFF: jag har tjuvstartat lite faktiskt. En body och ett par sockar.  Och om jag inte ska tjuva makens kläder hädanefter måste det bli mammakläder denna vecka! Resten får vi se- en dag och en sak i taget.

Shalimar: jag tänkte precis samma sak-det måste vara ett band de spelar upp! Kopplingen med apparaten på min mage och bilden gick inte in.

Cyanea: en vän har en 2-åring hon fortfarande inte fattar är hennes så overklighetskänslan kan nog sitta i länge. Vi berättade ikväll för en bekant att jag är gravid och det tar lite emot. Måste nog till de där sparkarna tror jag. Förlossning är så absurd tanke att jag skulle uppleva så det går inte ens tänka så långt. Bara drömma på natten om hysteriska förlossningsavdelningar!  

Evi: jag skriver mycket under mitt vanliga nick så vem du tror jag är vet jag inte alls.  Men tackar ändå! 

Jag fick barn för ungefär 7 månader sedan och jag känner faktiskt fortfarande att det känns otroligt overkligt, när jag tänker efter. Helt sjukt, att här sitter jag med mitt livs levande barn. Det är för fantastiskt för att vara sant! Nyp mig! På riktigt alltså, när det slår mig att detta är min verklighet slås jag av ett så enormt starkt lyckorus att det inte går att ta in.

Stort grattis! Know the feeling! 

Aioli: just det-ett levande barn!  Det räcker för mig och skulle göra mig överlycklig också.