Orkar inte med min man som beter sig som ett barn!
Jag är så fruktansvärt genom slut så det finns inte!
Jag är en kvinna på snart 30 år. Lever med en man sen snart 10 år tillbaka som börjar närma sig 40. Tillsammans har vi en underbar dotter på 8 år.
Dottern har vissa svårigheter, såsom autism, lindrig utvecklingsstörning och adhd. Hon är underbar och fantastisk på alla sätt och vis, men också väldigt tidskrävande och det kan väldigt många gånger vara riktigt tufft.
Sen kommer vi till min man. Han är snart 40, studerar och beter sig många gånger som en 2-åring. Han vet såklart om vår dotters svårigheter, men jag vet inte riktigt om han kan ta det till sig. När någonting blir svårt inom hans föräldraskap lastar han alltid, och då menar jag ALLTID över det på någon annan. Oftast mig. Dottern och mannen tjafsar varje dag. Oftast blir det tjafs över någonting som min man har sagt, som sedan dottern tolkar som något annat och sen är tjafset igång. Istället för att han som är vuxen och (vad jag vet) är neuropsykiatriskt frisk, beter sig därefter som en vuxen när dottern speedar loss, ska bitas, nypas och skrika och istället för att avleda henne eller säga åt henne, så sjunker han till dotterns nivå och börjar bete sig precis likadant. Det är något fruktansvärt jobbigt. Jag får säga till dom flera gånger varje dag. Det är ungefär såhär det ser ut: Dom tjafsar. Jag säger till. Det är lugnt i nån minut. Tjafset sätter igång igen. Jag säger till. Det är lugnt i nån minut, Tjafset sätter igång igen. Dottern kommer gråtandes till mig och säger att pappa är dum. Och sådär håller det på. Jag blir skogstokig!
Och så har vi mig då. Jag är en kvinna på 29 år. Är sjukskriven sen 2 år tillbaka pga utbrändhet, panikångest, sömnsvårigheter och PTSD. Mina diagnoser som jag inte kan hjälpa att jag har blir knappast bättre av stressen som jag blir utsatt för pga det dagliga tjafset mellan mannen och dottern. Det känns som jag aldrig kommer bli frisk om det fortsätter såhär.
Nu under sommaren så jobbar mannen, då han inte får något csn, så det är jag som måste ta hand om dottern nu när hon har sommarlov. När mannen sen kommer hem på eftermiddan och jag kanske vill ha lite avlastning och att han ska ta sitt ansvar nån gång också, så svarar han alltid: "Jag har faktiskt jobbat hela dagen. Vad har du gjort?" Som att jag har latat mig hela dagen och låtit dottern springa vind för våg.
Hemma är det jag som sköter allt, och då menar jag ALLT. Den ekonomiska biten, att få ihop en budget till mat, bensin och nöjen utöver räkningar och hyran (som jag också betalar). Mannen betalar några av räkningarna såsom sin fackräkning och Folksam-försäkring, allt annat betalar jag. Jag sköter även allt i hushållet såsom handling av mat, städning, tvätt, matlagning och tar 99,9% hand om vårt gemensamma barn. Det är JAG som ser till att hon kommer iväg till skolan (när hon inte har lov då) det är jag som ser till att hon kommer ut och rör på sig, då mannen oftast bara sitter inne och låter röven växa (ursäkta) och så vidare och så vidare.
Jag håller på att gå under. Jag kan inte ta hand om en man som ska bete sig som en vuxen människa, men som beter sig som ett barn. Jag orkar inte det.
Och innan ni predikerar om varför jag är kvar i detta förhållande, så har jag försökt många gånger. Jag har tagit upp om att vi kanske ska gå i par terapi, det gick han med på, men då pratades om allting annat förutom våra problem i förhållandet. Karln lyssnar fan aldrig. Jag har sagt att jag vill ta ut skilsmässa, men då har han bara sagt att jag ska sluta fåna mig eller startar tjafs och drar upp hemska saker från min barndom som triggar igång min PTSD. Och det är ingen dålig ursäkt, ärligt talat så räcker min ork inte till att ta mig ur detta äktenskap och vilka konsekvenser det leder till som vårdnadstvist och fan och hans moster. Har ingen att vända mig till. Har inga vänner eller någon nära relation till min familj.
Jag går i bitar om detta fortsätter, och det kommer det med största sannolikhet att göra.
:(