Är så besviken på min partner

Usch vilka påhopp! De säger mer om de som skrivit dem!

Det är inget fel med ambitioner. Jag kan också förstå att det är osexigt med att någon säger sig ha mål men aldrig tar sig i kragen för att uppnå dem. Du är inte konstig som känner så. Däremot kanske du upplever en svacka. Då kan man störa sig på saker som man annars retar sig mindre på och förstora upp dem. Ni skulle behöva en nytändning.

Det där är den springande punkten tycker jag. Att säga sig vilja en sak utan att i sak arbeta åt det hållet.
Att tala klarspråk om hur man tänkt sig att leva och hur man tänkt sig att uppnå det är A och O. Att "vilja" utan att ha plan för hur eller vara beredd att jobba för det eller göra några uppoffringar är ju ganska meningslöst.

Har sett detta i andra sammanhang än just pengar/karriär. En kille som sagt till sin fru som han träffade i ett annat land att han vill flytta dit, de bodde än här några månader i taget under ett par års tid. Sedan flyttade hon hit och deras tanke var att flytta dit åtminstone innan barnen skulle börja skolan. Tio år senare sitter de fortfarande i Sverige. Det tog henne fem-sex år att fatta att det bara var munväder det där med att flytta, när hon började sätta mer allvarlig press med tanke på barnens skolstart och det fortfarande var än det ena än det andra som gjorde att det inte var läge. Då valde hon, med tanke på svårigheterna med att byta skolsystem att satsa på livet här i stället och nöja sig med semestrar i hemlandet, men hade hon fattat från början att det var här de skulle bo är det tveksamt om hon flyttat hit från början. (Faktum är att han fortfarande snackar om att flytta dit men gör ingenting för att uppnå det.)

Eller personer (ofta män) som vill ha barn "senare" fast det aldrig passar riktigt. Eller gifta sig. Eller flytta till landet. Eller "skulle vilja" vara hemma mycket längre med barnen (fast inte göra avkall på något i levnadsstandarden).

Om TS man sagt rentut att nuvarande typ av jobb (eller vad han nu sysslar med) passar honom bra och att han inte inom överskådlig framtid tänkt sig att byta sysselsättning/plugga färdigt etc hade hon vetat det och valt att bygga vidare på förhållandet eller att lämna det, utifrån hur viktig penga/karriär/biten är för hennee. Oavsett hade hon vetat bättre var hon stod.
Kanske vet maken hur hon tänker och drar sig för att vara ärlig av rädsla för att bli lämnad eller för att hon ska se ner på honom.. Kanske har han själv en självbild där han självklart ska ha viss avklarad utbildning och viss typ av jobb, precis som närmaste omgivninge, fast han i praktiken av någon anledning (rädsla att misslyckas, bekvämlighet, att han faktiskt trivs bättre där han är nu) inte jobbar mot detta. I det senare fallet är han ju lika otydlig mot sig själv som mot TS.

Jag antar att du tjänar mer än honom då eller?

Ja, jag tjänar mer än honom, 30000/mån och ska snart byta upp mig och jobba med bemanning vilket höjer min lön rejält. Så en man som nöjer sig som honom, är för mig väldigt oattraktivt!

Jo, risken är stor att jag gör det. Då får han leva med någon lika liknöjd med livet som honom. En undersköterska eller något i den leden.

Aldrig tänk på att han kanske trivs på sitt jobb precis som det är? 

Hellre gråta i en Lamborghini än en skruttig Volvo.

Varför racka ner på uskor med?? Herregud.. Är du så pengarkåt eller vad är problemet? Du kan ju inte älska din kille på riktigt så då är det väl bättre och göra slut? Du verkar ju tydligen se ner på människor som inte är högavlönade.

Du är säkert sjuksköterska och bra är väl det. Om din man trivs med sitt jobb så är det också bra.
En kollega är högt uppsatt jurist och hennes man blev sjukpensionär efter en olycka. Hon älskar honom inte mindre för det.
Du verkar väldigt ytlig.

Jag förstår varför du är missnöjd för jag skulle också vara det. Som du har sagt så bor vi i ett land där precis alla har möjlighet att utbilda sig vidare och på så sätt öka vår egna levnadsstandard. 
Han har redan från början sagt att han ska utbilda sig samt ta körkort och det är så klart att det är det som du har förväntat dig att han ska göra. Han har lovat en hel del saker som han inte har hållit. Jag skulle också vara sjukt besviken.

Jag kan förstå att man kan irritera sig på någon som säger sig ha mål men som inte gör något för att nå dem och som kanske tom gnäller över det. Men att gnälla över att någon nöjer sig med ett jobb dom trivs med som enligt andra ses som ett lågatatusjobb tycker jag är lite galet. Det om något utstrålar brist på intelligens.

Jag har ett typiskt lågatatusjobb, jobbar som undersköterska med förtidigt födda i behov av intensivvård. Jag tjänar dock som du gör. Jag har mål men just för tillfället så trivs jag där jag befinner mig. Jag har inte bråttom. Skulle någon se ner på mig för det skulle det faktiskt inte röra mig i ryggen, det säger nämligen så mycket mer om deras ambitioner än mina. För mig är det viktigaste alltid att jag mår bra och att jag känner mig nöjd. Behöver verkligen inte andra människor godkännande och känner inget behov av att jämföra mig.

Jag har ett låglönejobb.. noll intresse av att tjäna mer, funderar snarare på att gå ner i tid för att ha mer tid över till min familj/hobbys mm.

Ser ingen mening med att plugga och få stora lån. Skaffa "bättre jobb" för att få högre lön och spendera mer tid hemifrån.

Vad ska jag med alla dessa pengar till?

Spara på hög?

Då anser jag att livet, relationen till mina barn och min sambo. Samt att mina hobbys är viktigare.

Jag behöver inte en ny v70 varje år eller flådigaste huset i stan.

Bor i hus och har lån på ca 3000 i månaden. Samt en bil som nu ca 2år gammal.

Har pengar sparade och vi är två om inkomsten (ja sambon tjänar som jag)

Men vad gör man med 50 000 i månaden?

Så vad gör man om båda tjänar 50 000 i månaden?