Föräldrar med döttrar som har asberger/adhd se hit!

Hej!

Har en snart 7 åring som är under utredning för adhd och ev något inom autismspektrat. Väldigt många punkter är min dotter på pricken så ja, jag kan hålla med dig. Samma som hos er så har tex dagis inte reagerat samtidigt som de nämnt saker som är "symtom". I skolan var hon i början exemplarisk förutom att hon tex var den enda som vägrade säga sitt namn eller svara ja vid morgonens upprop första halvåret. Sen kom en del utbrott och just det där att hon skulle bestämma i lekar. Hon kunde inte heller acceptera att hennes bästa vän även ville leka med andra barn och började manipulera genom att tex säga att gör du inte si eller så så är jag inte din kompis. Detta uppfattade alltså skolan så de är med på tåget.

En skillnad är att hon tvärt emot din tjej absolut inte vill vara i centrum och får panik om fokus hamnar på henne. Hon fick kliva av scen tex när det var avslutning för hon blev så upprörd.

I fredag sov hon hos en kompis och som ett brev på posten kom utbrott, gnäll och bråk hela dagen igår.

Kan tillägga att jag som du har add och hennes pappa har adhd. Vi har även två "normala" döttrar så man ser verkligen skillnaden.

Hej, och tack för svar!

Vad skönt att ni fått påbörja utredning och förhoppningsvis kan få den hjälp och stöttning som er dotter behöver. Tror att man som förälder med diagnos kan snappa upp och se "symtomen" snabbare än andra.

Alltid så med min dotter också, har hon sovit borta eller varit hos någon kompis över dan så blir det alltid utbrott, bråk och grin när hon kommer hem. Också får hon jättesvårt att komma till ro på kvällen.

Har er dotter nämt något själv om hur hon upplever skolan?

Min dotter har varit mycket så att hon hittar på att hon är sjuk för att få komma hem. Detta säger hon är för att hon inte orkar med skolan för det är så himla jobbigt och stökigt i huvudet, så hon vill komma hem och kunna vila hjärnan.

Min dotter älskar skolan och tror snarare att hon mår bra av att det är struktur och fasta tider för saker. Det hon har nämt är att hon föredrar när det är tyst på lektionen eftersom att hon blir störd annars.

Hon har tur som går i en relativ liten skola med ganska få elever (runt 20) i varje klass och med flera lärare som alla är väldigt pedagogiska och tar henne väldigt bra.

Ja, hon gillar skolan så mycket att hon räknar ner till skolstart och tycker att ett par veckor är ju såååå lång tid, haha.

Kan uppdatera och berätta att hon fick diagnosen autism (den variant som tidigare hette Asperger).

Hej, jag har en son som snart är 7 och han har flera av de saker du beskriver.
Dessutom förstår han inte skämt, om vi alla skrattar åt nåt som händer så tar han det alltid som att vi skrattar åt honom och blir jättearg och ledsen.
Han säger att ingen tycker om honom och sist hade han sagt på skolan att han ville dö.
Leker jättedåligt med andra barn för han inte får bestämma.
Kan inte spela spel för han slutar om det går dåligt eller om han förlorar, får utbrott.
Äter i 1h varje måltid, går alltid på toa mitt i maten.
Gråter väldigt ofta och länge över småsaker.
Har jättesvårt att ta krav och direktiv som att han måste städa sitt rum. Gråter timtals istället för att bara göra det.
Kan väldigt mycket fakta om saker.
Är väldigt intresserad av krig och andra vuxenproblem.
Klär gärna ut sig i masker och liknande och ställer sig bara framför en helt still långa stunder.
Vi har inte tänkt så mycket på det förens förskolan och nu skolan uppmärksammat problemen som visar sig mer där eftersom det är mer barn där och fler situationer.
Nu ska han till skolans psykolog i veckan och jag hoppas att vi kan börja få hjälp.
Vet ni hur man ska hantera dessa situationer?

Hej.

Jag har en dotter på 9 som står i kö för utredning. Satans köer säger jag bara, ska ringa imorgon och fråga hur det går. Vår vardag blir bara värre och värre och jag o sambon har ibland svårt att själva behärska oss så bråk uppstår ständigt.

Tillsägningar eller förändringar är värst men även hela hennes generella inställning till allt, baaara negativt. Till och med till saker hon tycker om.

Bara ikväll så spelade vi ett mattespel här hemma som hon har i läxa. Matematik är hennes favoritämne. Men så svarade hon fel på ett tal och då började det. Hon påstod att reglerna sa att man fick fler chanser och när vi läste reglerna så hade hon fel men fortsätter propsa på att hon har rätt. När vi fortsätter spela lägger hon sig bara ner, ska inte flytta sin gubbe, inte slå tärningen, gråter över att hon gjort fel, blir arg. När vi försökt locka henne med saker så fortsätter hon bara att trotsa. Till slut säger jag att vi inte kan fortsätta om hon gör så här. Hon fortsätter och jag börjar packa ihop spelet. DÅ börjar hon med alla förlåt osv osv. Gråter hejdlöst.

Det blir dags att sova och hon ska inte gå från soffan. Vi försöker återigen locka men hon upprepar bara orden "jag vill spela klart, jag tänker inte göra något alls annars!". Till slut plockar jag upp henne och bär henne. Hon skriker att hon ska gå själv. Jag släpper ner henne och då ställer hon sig bara med armarna i kors och säger "Nej!". Till slut tar sambon och lyfter henne varpå hon slår i sin fot i TV-bänken. Självklart *suck*. Han fick iaf bära upp henne skrikandes och gråtandes och sen spenderades 30min med att be om ursäkt för foten och sen även förklara för henne hur allt har tett sig under kvällen, varför det blir så och vad vi kan förbättra. Men det har vi liksom gjort så många gånger nu att jag snart brister ..

Sen får vi även berätta för henne att det med foten inte var med meningen för hon menade på att vi ALLTID gör illa henne och skadar henne. (Tillhör att jag råkade riva henne i nacken för någon vecka sedan när vi va i samma sits som ikväll och jag skulle greppa tag i henne för att lyfta upp henne).

Hur gör ni? Vad gör ni? Finns det något tips, kan vi ha lite utbyte för jag har inget kvar att ge snart ....

Hej Emmzor!

Visst känner man sig maktlös ibland! Jag har flera gånger fått lämna över sonen till min man och bara åkt hemifrån för att jag blir så arg, besviken och frustrerad. Vi har en i familjen som förstör för alla andra när man t ex ska hitta på nåt kul hela familjen.
Vi har börjat en dialog i skolan med psykolog och kurator så får vi se vart det leder men det enda dom sa är att man inte får skälla utan ska krama och fråga vad han känner för han har rätt till sina känslor.
Jag tycker det är skitsvårt speciellt när det finns andra barn hemma, hur tolkar dom det om jag skäller på dom men pussinuttar med en annan.
Jag känner mig helt villrådig och känner att jag drar mig ifrån honom mer och mer (det är ett bonusbarn) och det känns hemskt men hans personlighet är så jobbig och svår att tycka om så jag vet inte hur jag ska göra med allt.
Jag känner mig dessutom helt ensam i hela den här karusellen och vågar inte prata med min man om hur jag känner såklart, även om han nog ser det iaf.
Jag vill bara att det ska gå över så att alla kan få ett bra liv hemma hos oss.

Jag tycker att de flesta av dina punkter stämmer in på många barn och är enligt mig inte något onormalt? Dock så tycker jag att du skall lyssna på din magkänsla då du känner ditt barn och dig själv bäst! En utredning är absolut på sin plats då du känner stark oro för ditt barn.

Kan tillägga att jag har ADHD och fick diagnosen i vuxen ålder. Jag var en s.k mönsterelev upp till årskurs 7. Kanske att jag hade lite svårt att koncentrera mig i klassrummet men det fanns mindre rum man kunde sitta i och då gick det bra. Har också alltid haft "normala" relationer till kompisar. Dock känner jag igen det du skrev om självkänslan, den har aldrig vart speciellt bra. Med detta vill jag ha sagt att ett mynt alltid har 2 sidor och även om det finns vissa typiska "drag" hos personer med adhd så betyder det inte nödvändigtvis att man har diagnosen om man har "symtomen". Nu har ju dock både adhd och autism en hög ärftlighet men det finns inget som säger att din dotter definitivt skulle ha det. Tycker du skall låta någon sakkunnig utreda din dotter och sedan ta det därifrån.

Lycka till!

Kram

Hej! Jag vill bara tipsa om seriesamtal och sociala berättelser som ett redskap att använda i kommunikationen vid konflikter med dottern. Jag har själv använt metoden med elever jag haft (både med och utan NPF-diagnos). Jag tycker det har hjälpt och många har även själva anammat tekniken till att "nu vill jag rita hur jag tyckte det var och vad som hände". Jag bifogar en länk till en pdf där man lite enkelt förklarar hur de kan användas. Jag har tyckt det funkat som ett sätt att för barnet som har svårt att förstå och uppfatta andras reaktioner på det denne gör förtydliga vad som hände, varför det blev som det blev och hur man kan göra nästa gång för att det inte ska bli så.... 

www.specialpedagog.nu/pdf_download/socialaberattelser.pdf

Låter absolut bekant. Har ni provat få utredning via någon privat som tex prima?

Mina enda råd är att alltid se till att blodsockret är uppe. Min dotter blir otroligt påverkad av att inte ha ätit ordentligt.
Sen framförhållning och förberedelse. För ALLT!! Förklara innan vad som gäller. Undvik det nu vet triggar. Jag skulle tex aldrig spela spel med Lovisa. Jag vet redan innan hur det kommer sluta.
Nu är inte min dotter så gammal och diagnosen ny (fast beteendet är ju desamma) så jag vet inte hur det kommer gå framöver när pressen i skolan ökar.
Jag går just nu en kurs på habiliteringen (aspergercenrum) om Asperger och att vara förälder till någon med Asperger (autism med normalbegåvning).

Sen märks det tydligt att hennes födelsedag närmar sig. Roligt men en stress tydligen. Utbrotten är betydligt tätare ju närmre vi kommer. Så håll koll på om det är saker på g som "oroar" även om det är positivt.