Hej! Förlossningen närmar sig och jag är så nyfiken på hur smärtan egentligen känns, går ju inte riktigt att förbereda sig :P
Sen finns det självklart inget korrekt svar och alla upplever det olika.
Men på ett ungefär :P
Är det mer som en dunkande smärta, krampaktigt, som knytnävsslag, brännande, eller är det som att bli skuren med rakblad?
Jag har haft extremt lindrig förlossningssmärta. Öppningsvärkarna började som mensvärk och fortsatte sedan som kraftig magknip, medan krystvärkarna var som knytnävsslag i magen så att jag tappde luften mer än att det gjorde ont.
Öppningsvärkar kändes som mensvärk i ryggen cm 1-8, molvärk typ. Om man tryckte mot korsryggen med händer så kändes det mycket mindre på samma sätt som det känns bättre att böja upp foten om man får sendrag i vaden.
Cm 8-10 var en enda lång värk och inget hjälpte. Det kändes i hela kroppen, tänk som intensiv huvudvärk fast i kroppen istället. Det var lättare för att det inte var på en viss punkt men det gick som inte att röra på sig/byta ställning.
Krystvärkarna kändes brännande i underlivet när barnet skulle ut blandat med den intensiva "huvudvärken" i kroppen.
Efteråt brände det i underlivet.
Jag upplevde inte att förlossningen gjorde ont. Det var inte smärta för mig. Det var en helt ny känsla jag aldrig hade haft, och jag skulle väl kanske inte vilja säga att den var varken trevligare eller värre än smärta. Den var en ny erfarenhet.
Jag upplevde inte att förlossningen gjorde ont. Det var inte smärta för mig. Det var en helt ny känsla jag aldrig hade haft, och jag skulle väl kanske inte vilja säga att den var varken trevligare eller värre än smärta. Den var en ny erfarenhet.
En gång opererade jag knäet. Efteråt blev det väldigt svullet, och den där svullnaden gjorde så sjukt ont, som om vävnaderna runt inte fick syre. Som intensiv kramp. Så kändes öpningsvärkarna när de var som värst. Som syrebrist i vävnaderna runt höfterna, mest på baksidan.
Krystvärkarna kändes först som att vara väldigt bajsnödig (och ha en bajskorv typ stor som en vattenmelon på väg ut...), och sen som kräkkonvulsioner, fast med muffen. Som att kräkas med muffen. Lika okontrollerbart och obevekligt.
Som mensvärk gånger 1000 och en krampande smärta i ryggen, skulle jag säga. Det gör väldigt ont, men är inte jobbigt på samma sätt som när man har riktigt ont av någon annan anledning. Krystvärkar kan jag inte uttala mig om eftersom förlossningen avslutades med kejsarsnitt.
Öppningsvärkarna kändes som en tryckande kramp i nedre magen. Jobbigt men till en början hanterbart. När jag var 7 cm öppen bad jag om epidural så jag inte stod ut mer. När den kickade in hade jag det hur bra som helst i 2 timmar, kände ingenting.
Krystvärkarna var för mig en upprepning av öppningsvärkarna. Smärtan kom alltså tillbaka. Det kändes just då jobbigt att veta att jag skulle ha ont igen men samtidigt skönt att det snart skulle vara över. Det jag oroade mig mest för att jag inte skulle orka krysta tillräckligt, så såå ont kan jag ej ha haft. Näst sista värken åkte huvudet ut. Beskrivningen "ring of fire" är rätt passande hur det kändes för mig. Sista värken var välkommen.
Jag skulle beskriva det som att det inte direkt var min favorit aktivitet men jag är inte avskräckt.
För mig var öppningsvärkarna som... om man tänker sig att det liksom gör ont inuti benen, lite som växtvärk fast i svanken och liksom strålande. Senare drog de framåt magen också mot mitten av värken. Masserade i svanken och drog lätt med fingrarna mot magen för att hantera smärtan, och det tyckte jag fungerade bra!
Kryst"värkarna" tyckte jag väl egentligen inte värkte alls (därav " "), utan kändes mest som magsjuka, fast åt heelt fel håll. Så häftigt när kroppen bara "Ut med dig unge!"! Jag tryckte väl på jag med, men det var kroppen som gjorde det stora jobbet, jag bara hängde på så gott jag kunde. Däremot! "The ring of fire" gjorde själ för sitt namn alltså. När huvudet står i utgången och bara väntar. J'klar vad ont det gjorde! Det brann verkligen där nere! Men det var ju under en så kort stund, så det var liksom värt det!
Du har verkligen något att se fram emot! Önskar att jag fick föda barn snart igen ;) Men måste ju vänta lite... vill inte ha för tätt mellan
För mig var öppningsvärkarna som mensvärk, kändes mest bak i ryggen.
Helt hanterbar smärta tills ca 8 cm.
Sen minns jag inte hur smärtan kändes för då hamnade barnet fel. Kämpade emot smärtan istället för att följa kroppen. Helt vidrigt.
Hade jag kunnat följa med kroppen istället för jobbat med värkarna hade jag nog haft en helt annan upplevelse.
Tack för alla svar! Min förlossning gick toppen. Första barnet. Från första värken tog allt bara 4 timmar. Öppnades otroligt fort och inte alls en dödlig smärta för mig. Jag hade nog en bra och snabb förlossning :)
tack för en tydlig beskrivning ^^ svårt att föreställa sig hur den typ av smärta kan vara hanterbar. Känns så overkligt..
Jag menar, utan EDA, vad tror du hade hänt med dig då :P låter som en konstig fråga, men du skriver att du började tappade kontrollen.. man överlever ju, men tror du den är så stark att man tappar medvetandet på något galet sett?
Som en blandning mellan extrem mensvärk och maginfluensa när magen krampar. Det känns lite som att kroppen gör något som egentligen inte går, typ som att trycka ner en köttbulle i ett sugrör. Krystvärkar känns som att skita ut en melon, det gör ont och svider men är en mycket mer befriande smärta än värkarna eftersom man vet att det snart är över och man kan hjälpa till själv.