Idag dog mitt 10v gamla barn

Det är väl folk vill vara korrekta, deras tanke är väl inte i första hand då att förolämpa dig eller din sorg  på nått sätt.

Men sen blir ju du förolämpad pga att du inte ser det som ett foster.

Mitt råd till dig, det är sluta säga barn så att det kan missförstås vad du menar.

Exakt hur du ska gå till väga kan man väl fundera över.

Men jag förlora mitt blivande barn, borde funka så du aldrig behöver bli ifrågasatt igen.

Och du kommer antagligen må betydligt bättre, än ta en sån här diskussion ytterligare en gång.

Sen kanske du säger, jag har rätten och säga vad du vill.

Det stämmer till 100%, men du får man tyvärr räkna med att bli tillrättalade ibland.

Och då är frågan vilket som är värst, nått som BARA du kan svara på.

Jag hade valt och anpassa mig och slippa ta en sådan diskussion, men det är jag det.

Själv förlorat ett blivande barn, så vet vad jag pratar om.

Men det betyder inte att du kommer till samma slutsats givetvis.

Att liksom _känna_ "barn" är inget anmärkningsvärt alls, det gör nog de flesta åtminstone vid önskade graviditeter. Det är ju ett barn man tänkt få... Att däremot skriva/säga att man förlorat sitt 10 veckor gamla barn och därefter visa sig oförstående för att andra tolkat det som just ett tio veckor gammalt fött barn och reagerat därefter, ja att det väcker en hel del negativa känslor känns ganska naturligt. Kanske kan TS också förstå det framöver när den mer akuta sorgen lagt sig.

När det gäller hur ett missfall i v 10 ser ut och hur kroppen beter sig är det som sagt väldigt olika, men det är absolut fullt rimligt att kunna urskilja ett tydligt foster. Inte fullt mänskligt i sitt utseende men ändock tydligt.

För er som inte tror att det är ett synligt foster i v10. Jag hade ett foster som dog i v10, och eftersom det inte kom ut (missed abortion) fick jag hjälp att stöta ut det i v12. Jag fick ett rum på gyn, vilket var skönt. När jag hade blött ett tag och flera klumpar kommit ut trodde jag att det var ute (ville åka hem till mina barn efteråt), men då gjorde de ett ultraljud och såg att fostret var kvar och låg väldigt nära öppningen. En stund därefter kom fostret ut och det var liksom ingen tvekan om vad det var!

Otroligt okänsligt av er som inte tror på TS historia för att ni inte haft samma upplevelse själva. Min upplevelse var inte helt olik TS (trots att mitt inte kom ut av sig själv), med skillnaden att jag inte spolade ned mitt foster (klarade inte det).

Jag förstår TOTALT känslan av att en bit av dig dog, TS. Så kändes det för mig också då. Jag hade otroligt mörka tankar och känslor under tiden efteråt. Ett minne är att jag ska köra och hämta pizza, och så fort jag sätter mig i bilen börjar jag gråta och tänker "barnet* VILLE inte stanna", "jag har ingen bra miljö för ett foster", "jag är inte värd att få ett barn som stannar" m.m. Sedan tar jag mig samman och går in på pizzerian, hämtar pizzorna och går ut, och i bilen på väg tillbaka storgråter jag igen.

Så var tiden efteråt, men det blir bättre. Någon sa till mig att man är extra fertil efter att man precis varit gravid (vare sig det rör sig om en fullgången graviditet eller ett missfall), och jag vet inte om det stämmer men det hände både mig och min kusin att vi blev gravida inom några månader igen. Det finns inget som får en att gå vidare som en ny graviditet... Eftersom en del av sorgen handlar om "löftet" att få ett barn (för den delen av sorgen spelar det ingen roll om fostret är ett embryo, foster eller barn).

Idag tänker jag sällan på barnet jag förlorade, utan kommer mest ihåg det som en traumatisk upplevelse för mig. Min kusin som gick igenom två missfall (ett missfall, sedan en fullgången graviditet, sedan ett missfall till innan en fullgången graviditet till) har ett väldigt praktiskt/jordnära sätt att se på saker och ting, och hon sa efter sina missfall "men då var det något som inte stod rätt till med fostret, det var sjukt". Det hjälpte mig lite att se det så, faktiskt. Hoppas det känns bättre snart, TS, och att ni kan börja om igen snart, om det är vad ni vill.

*ja jag tänkte "barnet", inte det tekniskt korrekta "fostret"

Vem är det som REKOMMENDERAS EJ  det då?

Nu vet inte jag om ni vänder er till mig dom TS eller den som ni citerade. Ber er, återigen (har bett upprepade gånger om detta och även familjelivs moderator har bett er) snälla sluta diskutera ett felvalt ord i rubriken. Tycker det är fruktansvärt okändligt när jag redan noterat detta och halva tråden redan tagit upo felsteget. Måste ni verkligen fortsätta skriva en pånäsan för något man gjorde fel under en väldigt pressad stund? Som jag sagt förut - det blev fel pga att jag var väldoft upprörd när jag skrev detta. Har samlat mig nu och mår bättre men fattar ändå inte varför ni måste älta detta? Kan ni inte starta en egen tråd rörande foster och barn? Snälla sluta...

Säg det till de som fortsätter ta upp det, d v s de som kritiserar de som reagerar negativt, och inte de som faktiskt bara bemöter dem.

Och sluta själv ta upp det.

Eller kanske det säkraste och bästa, visa att du förstår att det tolkas som det verkligen står och be om ursäkt för dina angrepp på de som gjorde så.

Och reagera

Vilka angrepp? Man måste vara överkänslig på ett helt nytt sätt för att kunna uppfatta något som ts skrivit som angrepp. 

Men det var då ett J*VLA svammel i den här tråden! :(

TS har haft ett missfall och upplevelsen var att det var ett barn som dog.

Jag känner precis igen den känslan - det v a r ett iaf blivande barn som dog, tillsammans med all glädje, alla tankar, alla förhoppningar.

Respektera TS och förpesta en egen tråd i stället!