Hur bemöter ni argt barn i affären?

Om jag alltid måste tänka på andra människor hela tiden skulle jag inte kunna gå ut alls med barnen. Alltid finns det något barn gör som stör någon annan. Jag brukar dock kunna avleda mitt/mina arga barn i affären men det är mycket för att jag själv inte orkar lyssna på skriket snarare än hänsyn till alla andra. Barn låter. Dom gör inte alltid som man vill. Och nej har jag bara några få saker jag måste handla så avbryter jag inte det på stört för att mitt kanske trötta,ledsna,upprörda barn bryter ihop just då.

I första hand försöker jag förebygga. Jag går inte till affären med ett barn som är hungrigt eller trött.

I andra hand försöker jag att se till att vi har god tid på oss. Flera av våra affärskonflikter har handlad om att en treåring vill hjälpa till och blir rasande om den inte får det. Det gäller att ha tidsmässigamarginaler nog att kunna stå i tjugo minuter och vänta på att barnet väljer ut tre mjölkpaket och stoppar dem i korgen.

Min tredje strategi är att vara konsekvent och att förklara mig, men inte att vara tjurskallig. Fastnar ett barn vid godishyllan så säger jag att godis äter vi på lördagar och idag är det onsdag. Ibland har mina smartungar då sagt "men vi kan köpa det nu och spara det till på lördag!" och då ser jag inget skäl att stånga mig blodig om den saken, då får de välja en sak som åker in i skafferiet.

Sen har det förstås slagit slint ibland så att jag fått bära en gallskrikande och sparkande treåring i ena armen och släpa två matkassar i den andra. Då är det ut fort och raka vägen hem som gäller. Men det har nog bara hänt en handfull gånger på tre barn ändå.

Jag löste det enkelt. Det mesta av skrikandet handlar om att de vill ha godis, kex etc. Jag köpte aldrig nånsin sånt när jag handlade med mina barn. Det var en överlevnadsstrategi. Allt sånt handlade vi i en annan butik. De visste exakt vad som gällde från de var väldigt små. Har aldrig haft några skrikande ungar i affären.

Jag försöker avleda till en början. Vet jag att barnet är hungrigt så börjar vi med att köpa en korv i förbutiken, eller tar en bjudbanan, och vid de tillfällena står jag ut med lite mer gnäll än om jag har ett barn som kommer direkt från matbordet. Små barn måste också få visa sitt missnöje, utan att gå till överdrift. Det har hänt att vi lämnat korgen och åkt hem också, men då är det äldre barn det handlar om. Är vi två vuxna kan också den ena ta med barnet ut i bilen och vänta där tills den andra har handlat klart.

Jag känner att jag måste vara rättvis, jag kan också vara på dåligt humör en dag, som vuxen kan jag uppföra mig ordentligt ändå, men små barn kan inte det. De behöver träna, och jag tror inte att lösningen alltid är att sluta handla. Då visar man ju barnet att barnet styr, och det är jag inte beredd att göra. Vi måste handla, oavsett om ungen vrålar, vad andra tycker om det bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Självklart skyndar jag mig dock, och pratar med mitt barn under tiden.

Vi har extremt sällan haft med barnen i affären när de varit i värsta åldern för att få bryt där. De få gånger vi gjort det har kanske varit en söndag förmiddag, när barnet är utvilat, ätit och vi har gott om tid.

Nu är mina barn vuxna, men när dom var små så hände det vid enstaka tillfällen att dom inte kunde uppföra sig på ett respektfullt sätt mot sin omgivning.
Då fick dom en varning först att om dom inte slutade så skulle vi inte kunna vara kvar i butiken, för man fick inte bete sig så där.
I regel räckte det, men nångång så provade dom att se vad som skulle hända om dom fortsatte med sitt beteende och då var jag konsekvent, då gick vi ut därifrån.
Sen kanske vi satte oss på en bänk och lugnade ner oss och pratade och efter det gjorde ett nytt försök, för vi ville ju ha hem det vi skulle handla.
Den gången brukade det alltid funka.
Att låta barnen få bete sig hur som helst är att sätta krokben för dom senare i livet när ett sånt beteende kommer att straffas av omgivningen.
Det är vuxnas ansvar att lära våra barn hur man beter sig i olika miljöer, social kompetens helt enkelr.
Den som inte lär sitt barn det sviker sitt barn. 

Jag har främst jobbat förebyggande. Har undvikit att ta med ungarna när de varit i värsta åldern runt 3 år och har aldrig köpt godis när de varit med (de har inte förstått förrän de varit ganska stora, att man ens kan handla godis på affären, utan de har nog trott att godiset bara var för att titta på). Sedan har jag repeterat några enkla regler med dem, varenda gång de följt med till affären. Inte springa, inte skrika, inte röra andra varor än dem jag lagt i kundvagnen.
De enstaka gånger det ändå blivit bråk, så har vi gått direkt till kassan, betalat det jag hunnit plocka i hop, och så har vi gått hem.

Intressant att läsa. Jag har själv mitt första barn på 8 månader. Idag var vi på ikea och jag tror vi gick förbi uppemot 7 skrikande/ gråtande barn.

Insåg där och då att jag inte störde mig ett dugg på någon av dem.

Det kan ju finnas hur många bakomliggande anledningar som helst till att barnet inte är på sitt bästa uppförande just de 5 minuterna när du ser det.

En lång dag på förskolan, för varmt klädd, hungrig/törstig, huvudvärk, dålig sömn, slagit sig tidigare på dagen och är då lite mer känslig än annars osv.

Det bästa jag hört någon annan säga när dennes barn började tjata om godis var ungefär såhär: "Ja! Jag vill också ha godis! Men.. Det är ju inte lördag idag, så det går ju inte.. Men om det varit lördag så hade jag velat ha skumbananer" barnet kom av sig helt och sedan snackade de om vilket godis som var godast istället.

Jag försöker förebygga så långt det går. Jag handlar inte med ett trött eller hungrigt barn och jag ser till att ha god tid på mig eftersom sonen vill hjälpa till att dra kundkorg eller minikundvagn. Om jag har bråttom och bara skall handla något snabbt så är jag tydligt med det innan vi går in i affären och säger typ att "Nu ska vi BARA köpa mjölk, ingenting annat, så nu tar jag mjölken så får du hjälpa till nästa gång." Precis som någon annan här också skrev så handlar jag inte godis när sonen är med, utan lördagsgodis köper vi i en annan affär. En gång gav han sig inte, utan gallskrek efter godis (vilket förmodligen berodde på att ett helt gäng barn stod vid lösgodiset och plockade ihop påsar.) Då lämnade jag kundkorgen och bar honom vrålandes ut därifrån, eftersom han hela tiden sprang ifrån mig, bort mot lösgodiset. Väl utanför blev han ännu mer ledsen eftersom han tyckte att det var konstigt att vi hade lämnat kundkorgen, så vi kunde faktiskt gå in tillsammans och kunde ta kundkorgen till kassan och betala. (Visserligen hann jag inte köpa allt som vi skulle men jag kände att jag orkade inte sätta igång en ny konflikt då, eftersom det jag hade gjort faktiskt funkade). Ibland frågar han efter godis, men då säger jag bara att det inte är lördag och att vi köper det i "godisaffären" nästa lördag. Det funkar fortfarande.

Har försökt att lugna barnen men går inte det så lämnar jag allt och vi går till bilen och åker hem, detta är oavsett vart vi är.
Var senast nu i somras ca 25 mil hemifrån och dom levde rövare och vi sa till men det hjälpte inte så det vart bilen raka vägen hem utan stopp..

Har gjort likadant om vi har varit på dop, bröllop eller andra kalas...

Det beror på var vi är. Handlar vi på Konsum, en liten butik, kan dottern få hjälpa till, ha en egen liten kundvagn etc. Är vi på Citygross får hon se på Youtube i kundvagnen. Det tar annars hur lång tid som helst med en tvååring...

Oerhört självisk taktik. Härligt för DIG att DU kan bestämma när DINA barn låter tillräckligt mycket så att DU inte orkar höra på de längre. Men vi andra som har väluppfostrade barn/alla i tråden som har faktiska taktiker och respekt för medmänniskor att agera direkt, får helt enkelt stå ut med att dina "barn låter". Dags att tänka om.

I mataffären har vi inte så många problem mer än om 5-åringen fastnar vid leksakerna. Oftast går det avleda med att vi säger att hon får skriva det på önskelistan. 3-åringen är oftast nöjd bara hon får en banan. Godis har vi mest köpt till oss vuxna, men nu har jag inte ätit godis sedan vecka 30, så det problemet har ju försvunnit. Däremot är det hopplöst att ha med äldsta i klädaffären då hon alltid vill ha något om det så är hårspännen eller prinsessklänning. Det har slutat med att jag fått bära henne därifrån och ta henne i vagnen just för att hon inte slutar skrika och demonstrativt sätta sig ner och vägra gå. Så jag föredrar att handla utan barnen. Det spelar ingen roll att hon vet exakt vad vi ska köpa för hon ska ändå ha. Jag vill ha det jag vill ha är hennes argument. Lillasyster kan ibland önska samma, men lyssnar om man ber henne hänga tillbaks det.