Berätta om ert värsta PATIENT möte!

Inte patient, men en anhörig till en brukare. Jag var hos en brukare som inte hade hemtjänst men däremot larm, personen i fråga larmade inte själv men sonen ringde upp och var orolig över sin mamma som precis kommit hem från lasarettet och inte hade full koll på sina mediciner. Jag åkte dit, hittade en aktuell medicinlista som personen fått med sig och kunde reda ut vilka mediciner som personen hade och vilka som fanns hemma och vilka som skulle behöva hämtas ut följande vardag (det här var på en lördagkväll eller en söndagkväll, minsann inte riktigt). Ringde upp sonen igen och förklarade läget och att personen hade fått hjälp av mig med de mediciner som fanns hemma men att det saknades en sort som skulle behöva hämtas ut. Sonen blev helt galen och kallade mig för sjuk i huvudet, dum i huvudet, såna som jag borde inte få jobba där osv. Anledningen var att jag inte kunde ordna fram den medicinen som saknades, om det nu inte fanns apotek så borde jag åka till lasarettet och se till att hämta medicinen där. Lasarettet ligger dock ca 6 mil bort.... 

Är detta ett skämt!? Denna tråd spär ju bara på fördomarna i den andra tråden om att ni som jobbar i vården har allvarliga problem. Inte fan ska ni sitta och skriva om era patienter på detta forum? Har ni ingen jävla respekt alls??

Tråden är också starkt kritiserad. Jag arbetar själv inom vården och tycker att det är ytterst olämpligt.

varför tycker du att de flesta yngre ska till lättakuten?

Är nybliven dietist och det jobbigaste är att alla "vet" så mycket om kost och hälsa för att de har läst bloggar osv. Har kommit in jättemånga patienter med t.ex. magproblem, och så har de suttit och listat grejer som de har läst är bra eller dåliga, oftast med helt absurda motiveringar. Man vill inte vara otrevlig och avfärda allt patienten säger som skitsnack men samtidigt inte spä på deras felaktiga uppfattningar. Jättesvårt.

Fast ingen bemöter mina försök till förklaring. Men har man besämt sig så har man...men ändå, kan man inte låta bli att härja runt här, mysko

För att de flesta yngre som upplever någon form av ohälsa hör hemma i primärvården i första läget, dvs deras symtom kan utredas där och ev remitteras vidare efter det första "akuta" läget. Lättakut/jourmottagning är primärvård på obekväm tid. 

Nä, inte på familjeliv  
Tror visst inte du läst tråden ordentlig heller förresten, kan du inte göra det och återkomma!

Fast nånstans har föräldern tagit beslutet att mitt barn mår såpass dåligt att det är motiverat med ett läkarbesök. Läkaren tar anamnes och gör en bedömning om vilka åtgärder som behöver vidtas. Ska man då som förälder backa så fort ungen börjar snyfta? 
Ofta, jag säger inte alltid, funkar det riktigt bra om föräldern är bestämd, tar ett beslut att nu gör vi det här, NU. Och så är det över! Mjäkiga föräldrar i det läget som ska lirka och lirka i all oändlighet gör både sig själva och barnet en otjänst. 

Sen finns det undantag osv, men jag tror jag förstår precis vad läkaren menade. 

Barnet kanske har 2 föräldrar, bägge kanske inte är rädda. Eller så kanske man som rädd förälder i värsta fall bara låta bli att prata om hur hemskt det är, och att det gör så ont osv. Precis som man gör när det gäller andra saker som man som vuxen är rädd för eller känner obehag över. Man måste inte överföra sina rädslor på sina barn.

Jag avskyr blod, min dotter har fått lämna ett helt gäng med blodprover det senaste, jag blir svimfärdig när jag ser sprutan typ. Hon tycker det är ashäftigt och byter rören själv, 4 år är hon. Hon tvättar innan sprutan och sätter på plåster. Hon fick med sig ett provrör med blod hem. Vilket hon mer än gärna visar för allt och alla. Jättestolt, och jag känner att jag måste få luft i princip för att inte svimma. Men inte säger jag att "detta gör ont", "usch va läskigt" osv. Man får hålla tillbaks helt enkelt. 

Man ska gå med någon som inte är rädd. Som 15-åring spelar nog inte förälderns känsla så stor roll, men jag menade barn upp till mellanstadieålder.

Jag tycker nog att man i tonåren kan komma själv. Ibland ringer jag då och informerar föräldrarna om det är något speciellt.

Jag håller helt med dig! Och tycker det verkar varit ett oproffsigt behandlande. Jag menar alltså små barn, som man inte kan förklara för och där undersökningen är nödvändig. Om föräldern då bara håller ordentligt tar det bara ett par sekunder att kolla i öron tex. Men om föräldern inte håller i så blir resultatet att det tar lång tid och barnets öron riskerar att skadas. Därför måste även något större barn ibland hållas i, men då går det ju förklara på ett annat sätt. Och en situation liknande du beskriver har jag aldrig behövt vara i närheten av. Halsundersökning brukar för övrigt i de allra flesta fall gå att göra utan spatel på lite större barn. Och då har jag aldrig varit med om att barnet har behövt hållas fast heller.

Onödiga undersökningar bör man ju alltid undvika, men särskilt försiktig är man ju med tex barn eller dementa. Men man bör ju inte vara så försiktig att man missar ett allvarligt sjukdomstillstånd. Men självklart ska undersökningen göras på det minst traumatiska sättet som är möjligt.

Jag pratar om små barn. Stora barn kan man ju resonera med. Om det är en rutinundersökning kan man förstås tänka sig att göra ett nytt besök senare och kanske förbereda barnet lite mer inför det. Men i ett akut läge kan det vara avgörande för att ge rätt behandling. Några få sekunders fasthållning tror jag då är bättre än ett halvförsök där varken barnet är nöjt (eftersom det tar längre tid) eller läkaren (eftersom det inte går genomföra undersökningen ordentligt).

Ok, då förstår jag, och håller med dig. Är det en nödvändig undersökning så är det givetvis bäst att vara bestämd och genomföra så snabbt som möjligt. Dock är det ju sällan man ägnar sig åt fasthållning hemma, så det kan vara en idé att guida föräldrar i hur de ska hålla och inte förvänta att de vet automatiskt (gör du kanske redan iofs, många läkare är bra på att visa just detta). 

Som förälder kan det vara svårt att veta hur pass nödvändiga undersökningarna är dock. Åker man in med barnet akut så är det ju en sak, men jag har hållt fast mitt barn vid åtskilliga rutinundersökningar där det inte känts bra sen efteråt. (Mitt barn vägrade t ex upp till ca 3,5 års ålder att mäta längd och vikt hos läkaren. Vete sjutton hur pass motiverat det varit med fasthållning såhär i efterhand.)

Ofta känns läkarbesök också ganska "stressiga", man har fokus på att barnet ska samarbeta, man ska försöka hänga med på alla informationer, och i den sitsen upplever jag ofta att det är svårt som förälder att hinna med att värdera hur pass viktig en undersökning är. Och anledningen till att man försöker "lirka" som du kallar det är ju att man såklart föredrar att slippa tvinga barnet. Lite extra tid att lugna ner situationen gör ofta underverk med små barn. Kan inte se att detta skulle vara dåligt, faktiskt, förutom att det kanske gör att saker och ting tar lite längre tid. 

Till sist en kommentar om vikten av att förbereda barnen: för mitt barn har det där med förberedelse hängt ihop med förmågan att resonera; dvs när barnet är för litet för att resonera med det, så har det också varit för litet för att det ska hjälpa med förberedelse. 
Jag har upplevt en gång (dock ej från sjukvårdspersonal) att mitt barn vägrade samarbeta på något som behövde göras, och jag hade verkligen försökt förbereda barnet, prata om vad vi skulle, visa, förklara osv. Barnet vägrade göra det som skulle göras ändå, så vi fick gå med oförrättat ärende. Och fick kommentaren "du måste ju FÖRBEREDA ditt barn!". Man blir så jävla ledsen. Fråga i stället, utgå inte från att vi föräldrar är korkade curlingvåp som inte klarar nånting. 

Nåja: det jag ville ha sagt: döm inte föräldrar för hårt, de allra flesta gör sitt bästa, och ingen är ute efter att göra livet surt för vårdpersonal  

Alla läkarbesök baseras ju inte på att barnet mår dåligt. Söker man akut har man givetvis utgångspunkt i att åtgärder som görs är nödvändiga. Som jag skrev till läkaren här ovan så har jag fått hålla fast min son massvis med gånger för att mäta hans längd. Då kanske det är bättre att "backa så fort ungen börjar snyfta" som du kallar det (rätt osympatisk attityd du verkar ha mot barn och föräldrar när du uttrycker dig så).