Sex som självskadebeteende

Tinder

Jag har använt sex för att skada mig själv. Jag hade en hel del mellan 14-19 sökte egentligen. Bekräftelse som jag inte fick hemma.

Jag vet inte om det var i självskadebeteende eller inte. Men jag kunde ha 10 olika tjejer i veckan mellan åldern 20-30. Inte alltid så att jag ville men man ville ju vara sjysst. 

Jag tror aldrig jag mådde dåligt av det för jag ser inte på sex på det sättet att det är en så stor grej. Förde dock en anteckningsbok över varje där jag typ höll koll så det inte "skulle bli för många"
Minns att jag tappade bort den någon gång de sista åren då den var på strax över 750 stycken.

Men det är inte självskadebeteende om man inte mått dåligt av det va? Eller är det det om man inte riktigt velat men släppt till för att vara sjysst?

Till dig som skrev att folk med diagnoser alltid håller på så: det finns nio kriterier som kännetecknar Borderline, EN av dem är självmordsförsök och/eller självskadebeteende. För att få diagnosen Borderline behöver man ha fem eller fler av de nio kriterierna.

Det finns alltså ENORMT många med Borderline som inte har självskadebeteende, därför är det idiotiskt av dig att generalisera så. "Alla med diagnoser" håller inte alls på och ligger runt och/eller är otrogna. Själv har jag Borderline och var singel under tio år och varken dejtade eller låg med nån eftersom jag är så rädd att bli sårad. Med andra ord; alla med diagnoser är olika. Sluta vara så dömande! 

Har samma diagnos och har periodvis haft liknande beteende fast med lite annat syfte. 

Min rekommendation är att du försöker träffa en bra man och söka hans bekräftelse,  kärlek, sex 110% fokus på honom istället för män i allmänhet.

Att vara singel gör en destruktiv och olycklig att vara ett monogamt par ihop med en kille som är vänlig, behandlar dig bra och älskar dig gör en lycklig. 

Att man skulle kunna vara lycklig utan (1!) man gäller inte oss.

Kvinnor har alldeles för svårt för att känna sann attraktion till gubbarna, för att din metod ska fungera. Det som gäller där ute attraktionsmässigt är att männen tjänar på kvinnorna, INTE tvärtom. Det är inte så lätt att man ska träffa en bra man och tvinga sig och stanna, fokusera på honom, och sen blir man lycklig i alla sina dar. Det är mannen som kommer bli överlycklig och konstant kåt, göra vad som helst för att behålla kvinnan, gärna bli slav, bara hon stannar, och det är inte så konstigt, det är bara han som känner sexlust/livslust. Hon kommer bara känna motvilja eller äckel mot gubben, såklart. Eftersom hon är kvinna.

Man måste lära sig att leva själv. Hon kommer må som bäst när hon är själv, men man behöver inte ha tråkigt på vägen, det är inte det jag säger. Hon måste aktivera logiken i skallen, hon måste utmana sig själv, istället för att suga av någon ful, värdelös man och låtsas att hon är lycklig, där bara han tjänar på sexet.... Hon måste aktivera den rätta self-development-attityden. Det kommer inte vara det lättaste, det är en process. Men den STÖRSTA faran ligger enbart i om hon inte vill. Hon måste jobba på sig själv, helt enkelt. Lyckan kommer inifrån, från en depressions-resistent skalle.

Ts, bli bra på olika hobbyer, ju fler desto bättre. Sport, schack, att dansa, läsa kemi-böcker (matten kan göra dig frustrerad, börja med läsnings-delen och gör denna hur länge du vill, livet ut om du så vill. Kemi är oändligt), eller läs böcker, en ny bok varje dag. Stärk hjärnan! Stärk även släkt-banden. Umgås med dina föräldrar och syskon. Eller med vänner. Ha inget satans sex.... Du kan inte tjäna attraktionsmässigt på mannen.

Huh? Det är inte särskilt svårt att bli attraherad av en gubbe. Tjäna på sexet? Vet inte vad jag ens skall börja med det där... du låter som du läst nån slags incelsmörja och sedan feministsmörja och gjort en slags kemisk förening av det :D

Hur många män använder sex som ?självskadebeteende??!

Har också borderline och har självskadat mycket genom sex, droger och alkohol. Idag gör jag inte det längre, både för att jag blivit äldre, har barn idag och att jag gått i många timmars terapi. Men absolut kan jag vara nära att trilla dit ibland igen när jag mår dåligt. Det som hindrar mig är att jag inte vill skada någon annan och att jag vet hur dåligt jag mår efteråt och det är inte värt det. Jag har ändrat mitt tankesätt i terapin, kan verkligen rekommendera det.

Håller med dig lite här. Det är mycket svårt att vara ensam som borderlineperson för att den känslomässiga tomhet man känner gör att man söker sig till bekräftelse, T ex sex. 

Jag mår som bäst i en relation, och har inga problem med att vara trogen eller kommunicera. Är tillsammans med en man sedan 4 år nu. Visst, vi bråkar ibland men det är inget dramatiskt och jag litar på honom för att han aldrig ger mig anledning att inte göra det och vi försöker att vara transparenta för att inga missförstånd ska uppstå som gör att mina misstankar och ångest kör igång. Han är snäll och fin mot mig och jag vet att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. 

Sen vet jag att det är skitjobbigt att dejta för man blir nästan manisk. Fastnar man för en person så kan man inte släppa det och det blir gärna så intensivt att man mår dåligt av det istället...

Tycker det är ett väldigt hetsande mot oss om att hålla oss borta från relationer både från män och andra kvinnor. Att man skall bli "jobba på sig själv" först innan man får och blablabla...är så jäkla mycket enklare att jobba på sig själv om man har trygghet, lugn och känner sig älskad, uppskattad och välkommen. Det kräver faktiskt en relation med en bra man för det finns inte i en själv utan man får detta av honom istället.

Jobbiga feminister som bråkar om självständighet och att inte behöva en man...fine var självständig om du vill men lägg inte det kravet på.mig.   

Tror inte det har med feminism att göra... Men det där att "man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan" är ju bara bullshit. Som du säger, det är mycket lättare att komma till ett bra ställe i livet om man känner sig älskad, uppskattad, åtrådd och viktig.

Jag är en självständig person, jag klarar mig bra själv och har ett uppstyrt liv osv men jag mår mycket bättre i själen av att vara i en relation än att vara singel.

Jag tycker, som Borderline-person, att det är svårt att dejta. För det första så törs jag inte, jag är alldeles för rädd för att bli sårad eller att inte duga, och för det andra vet jag ju knappt inte vem jag är själv, hur ska jag då kunna fånga nån annan? 

Jag är ganska nydiagnosticerad och har aldrig träffat nån annan med Borderline, jag känner att det stärker mig bara att läsa att det finns andra i tråden som har det. 

"Det kräver faktiskt en relation med en bra man för det finns inte i en själv"

det låter mer som en ursäkt för att slippa "jobba på sig själv" innan man ger sej in i en relation .

"... utan man får detta av honom istället."

men vad får han tillbaka?

"Tycker det är ett väldigt hetsande mot oss om att hålla oss borta från relationer både från män och andra kvinnor"

Kanske för att många av de som söker trygghet & lugn bjuder på motsatsen.

Man kan känna sig älskad och viktig av sin mamma, släkt, vänner, husdjur o.s.v. man måste inte ha en man som ger detta. Det är viktigt att inte bygga sin lycka på sådant som kan tas ifrån en. Förhållanden tar slut, det gör de bara. Oavsett hur mycket man än älskade varandra. Om förhållandet var personens viktigaste fokus och fundament så raserar allting med förhållandets slut. Jag vet hur det känns att bli dumpad för att man inte var tillräckligt självständig, det gör MYCKET mer ont än att bli dumpad av annan orsak. Man känner hat och vill döda killen, det är naturligt. Jag har erfarenheten med mig och jag rekommenderar inte detta felaktiga levandssätt.

Om man däremot är självständig så gör det inte lika ont att bli dumpad. Man går lättare tillbaka till sina duktiga jobbrutiner bara, fokuserar på viktiga, värdefulla saker av gammal vana, använder skallen mycket på jobbet igen, tänker rätt och man går inte sönder som de med borderline. Man kommer inte känna sig oduglig på riktigt för man var osjälvständig, och eventuellt begå självmord när man blir dumpad sen.

Varför ska de med borderline försöka lära andra om vilket det rätta sättet är att leva? När man har borderline har man lärt in ett felaktigt levnadssätt, man mår dåligt och äter anti-depressiva piller, varför ska man då rekommendera något till andra öht? 

Sexet är destruktivt om man inte känner attraktion, och ändå har borderline kvinnan inte något val för att hon är så osjälvständig och har tagit allting i fel ordning. Så ni tycker att arrangerade äktenskap är en bra sak, så länge kvinnan blir försörjd och att mannen lovar att vara snäll och kärleksfull? Är det det ni menar? Den moderna kvinnan har gjort allt i sin makt för att inte vara en hemmafru mer, eftersom det är ett fruktansvärt öde när mannen har kontrollen, han själv känner attraktion och livslust men inte kvinnan, han kan t.o.m. vara otrogen mot henne och hon kan inte göra något för att hon inte är självständig m.m. Det är detta som inte får upprepas igen i historien, det är ingen normal kvinna som vill ha dessa tider tillbaka, förutom de med diagnoser/självskadebeteende.

Vad får han tillbaka? Okej, u got me there. Inte så värst mycket, jag är jobbig att ha att göra med och önskar långt mer än vad jag kan ge. Men måste en relation vara plus minus noll? 

(Men ok då... sex 2 ggr om dagen, lagad middag på vardagar, jag är 15 år yngre än honom och ser enligt mig själv bra ut. Är det jämt då?)

Om man tycker att "jobba på sig själv" först är BS för man måste ha en partner så man kan få det man inte kan ge så tycker man bäk också att partnern inte förtjänar bättre medan man själv gör?

Min partner förtjänar världens bästa partner, och det försöker jag vara. Jag vet att han är väldigt lycklig med mig. Jag har självspäkt och ursäktat mig tillräckligt i tråden nu. Dags att plocka fram narcissismen (jag har drag av den med, surprise!) Jag är faktiskt pretty awesome på många sätt, inte lika awesome som honom men vi är som gjorda för varandra. Han tycker jag är underbar 95% av tiden, vilket jag är. 

Jag har kommit fram till att jag faktiskt BEHÖVER  arbeta med mig själv innan jag försöker mig på att dejta igen; kostnaden att bli nobbad är för hög för mig när jag inte mår tillräckligt bra i mig själv. Jag har också slutat tänka att jag vill ha en relation som kan "rädda mig", jag har till slut äntligen förstått att jag måste rädda mig själv, hitta ett fungerande JAG istället för att förlita mig på att någon annan ska "staga upp" mig. Det känns ganska skönt på insidan att ha kommit så långt efter att hela livet haft en desperat längtan efter att en man ska göra mig hel.