Jag curlar min mamma

Tycker inte du skall ta detta via mormor och farmor något mera, det märks ju tydligt att de inte har rätt förståelse utan tycker mest (verkar det när jag läser) som om att din mamma mår bäst av att vara ifred, utan du bör prata med någon direkt utomstående från familjen (ex skolsyster, kurator). Det finns väldigt mycket stöttning man kan få; samtalskontakt för din mamma och hon kanske faktiskt också behöver någon medicin för att komma i balans (kan hon sova på nätterna ex? annars kanske hon behöver någon sömntablett, hon kan även få möjlighet att gå på avslappningsövningar etc genom vårdcentralen) och kanske också du och dina småsyskon behöver någon att prata med när det gäller sorgen efter er pappa.  Det finns även möjlighet att man kan få beviljad praktiskt hjälp med städning, matlagning etc i hemmet för en tillfällig period vid sjukdom (i synnerhet om det finns små barn i hemmet)..

Jag har just bytt skola när jag började i gymnasiet så jag känner inga där så bra. Jag har bara sett skolsköterskan en gång när hon presenterade sig för min klass. Jag är ganska blyg också, så jag vågar inte riktigt.

Det du säger om mamma och alkoholen och sorgen är det min kompis säger också. Jag fixar allt, så mamma kan bara fortsätta med sitt.

Och nej, det skall väldigt väldigt väldigt mycket till innan "de" (myndigheterna) flyttar barn från hemmet eller "delar på dem".

Lyssna inte på alla skräckhistorier som florerar på nätet!! När myndigheter omplacerar barn handlar det om mycket mycket grova saker i hemmet ex kraftig fysisk misshandel eller att barn inte får någon mat alls ex.

Jag vet eftersom jag varit med om precis samma sak som du när jag var i tonåren.

Du är inte elak, men jag förstår din känsla. Ibland måste man vara tuff mot de man älskar, att underhålla din mammas depression hjälper varken henne eller er och är i förlängningen ännu mer elakt mot er alla, det verkar inte din mormor förstå. Klart alla får sörja på sitt sätt men din mamma är sjuk och behöver hjälp. Har du någon annan släkting du kan vända dig till?

skit i mormor! Du är tillräckligt gammal för att förstå att din mamma (och ni barn) behöver hjälp!

I morgon är det du som ringer till soc i din stad och berättar om hur ni har det. Då komne de kontakta din mamma och kanske kommer hon hävda att allt är ljög men eftersom du har berättat först kommer de nog inte gå på vad hon säger så där blint. De är ju vana vid familjer med problem. 

Sen när vårterminen i skolan drar igång igen nästa vecka kan du prata med skolans kurator. Om du inte har lyckats få tag i soc själv kan kuratorn kontakta dem och berätta vad du berättar för denne. 

Med 100 % säkerhet är det så det kommer bli!!!!
Därför måste Du få din mamma att vakna!
Vad får hon vinet ifrån? Hon är ju inte helt väck eftersom hon klarar att gå på bolaget!

Det kommer inte sätta er i varsitt hem i första taget !.

Tsk dels beklagar jag din sorg. Jag förstår hur ont det gör i dig och i din mamma. Jag har varit i din mammas situation men jag hade ett skyddsnät runt mig som hjälpte och stöttade oss mycket. Så jag orkade vara förälder till våra barn. Men precis som du skriver så förlorar barnen inte bara den som för utan även den efterlevande föräldern försvinner i någon form. I alla fall under en tid. Med rätt stöd så kan ni bli hela igen. Men du måste be om hjälp . Och jag beklagar djupt att samhället inte funnits för er på det viset de borde. Att ingen sett eller ens frågar hur det går. Jag skulle börja med att göra ett försök med någon släkting och berätta allt hur ni har det. Om barn släkting finns. Kanske en kompis förälder. Kurator på skolan?

Kram till er.

Fattar inte hur det kan vara roligt att skoja om nåt så allvarligt??

Kolla vart tråden ligger!

Det var ju dumt. ja dom måste du nog testa att vända dig till soc

Dom kan nog hjälpa er.

Ja om det är ett "skämt" så är det mäkta lågt!

Vill du ha en vuxen att prata med utan personlig anknytning som kan ge dig någorlunda objektiva svar och råd, utan att koppla in socialtjänst så finns det tillgängligt. 

Hej!

Jag jobbar på socialtjänsten och jag tycker verkligen att du ska kontakta socialtjänsten i den kommun där ni bor. Risken att ni ska hamna i varsitt familjehem är inte stor. Jag blir så trött på att läsa om hur rädda folk är för socialtjänsten och att det enda vi som jobbar där sysslar med är att göra saker sämre för folk. Det vi jobbar för är att hjälpa folk och det är i absolut sista hand som barn placeras och syskon placeras då allt som oftast i samma familjehem om inte syskonen själva önskar något annat. Allt annat är en myt! Det finns andra tonåringar som har hamnat eller befinner sig i liknande situation som du. Tyvärr kan det ibland bli så att en tonåring går in och ta ansvaret när den vuxne hamnar i en depression eller liknande. Sorgligt men sant. Det orkar man inte i längden.

Det socialtjänsten kan hjälpa dig med är att träffa din mamma och dig och reda ut hur er situation kan göras annorlunda. De kommer prata med din mamma att ta hjälp både för sin sorg och för sina alkoholproblem. Jag tror att en kontakt med socialtjänsten kan få henne att vakna upp, vilket hon behöver för er skull. Då kanske hon kan förstå allvaret. Socialtjänsten kan också hjälpa till så att ni syskon får stöd. Kanske en kontaktperson eller samtalsstöd. Ibland kan även föräldrar få boendestöd, att någon annan vuxen kommer hem och pushar på föräldern med städning, betala räkningar och annat som kan vara svårt när man befinner sig i en depression eller liknande.

Du har allt att VINNA på att ta kontakt med socialtjänsten. Gör det för din egen och dina syskons skull. Ni förtjänar att må bra som en hel familj och det kan socialtjänsten hjälpa till med. Berätta för dem om din rädsla att ni ska placeras i olika familjehem och vad du tror vore bäst för er familj. Om du och dina syskon ska kunna utvecklas och må bra då behöver någon ge din mamma stöd så att hon får hjälp.

Att skaffa en vuxen pojkvän är det sämsta rådet jag har hört. Du är själv inte vuxen och ska inte behöva växa upp och bli det för att din mamma är sjuk. Din mamma kan bli frisk igen men hon behöver hjälp på vägen av professionella och det tror jag bara att hon kan få om du ser till att socialtjänsten får reda på hur hon mår. Du är stark men du kommer inte orka hålla på såhär under hela din gymnasietid och hur ska det gå när du tar studenten? TA HJÄLP NU! Din mamma kommer inte klandra dig för det sedan.

Det kanske är därför ryktet säger något för att det faktiskt är så. Varför skulle man diskreditera något som är bra någonsin?

TS: det som de avser här är att de kommer utpressa din mor ekonomiskt och juridiskt i värsta fall för hon "förväntas" kunna hantera det trycket som vuxen och förälder, de vet precis vilka lagar de ska hota med. Staten och dess hantlangare flockas runt ett eventuellt byte för dessas ljuvliga byråkrati.
Sedan spelar de på ditt samvete för att föråda en vuxen som redan är i en utsatt position.

Det är inte socialtjänsten som ska veta hur din mor mår. Det ska en professionell terapeut eller psykolog göra. Socialförvaltningen har inte att göra med något annat om du kan hålla ställningarna och din mor får adekvat hjälp mot sitt problem, vilket i det här fallet inte är socialförvaltningen, det är att komplicera ärendet.

Dessutom, lägg märke till att man försöker diskrediterar mig istället för att se det som en ansvarstagande man kan erbjuda dig emotionellt stöd, myndig var kanske dåligt ord att använda, my bad. Brådmogen kanske hade varit bättre, kom ihåg att du nästan är där själv också, det är inget stort åldersglapp.

Vad jag ser ovanför så kanske du redan har fått de bästa tipsen från från mer erfarna vuxna personer än mig... men min pappa dog också när jag va i samma ålder som dig och jag är äldst (nu 23) av mig och min 4 år yngre bror och jag känner hur jag verkligen blir hjärtekrossad av att läsa det du skriver.

Nu hamnade inte min mamma i riktigt samma spår som din, men jag vet hur nära det var... Men jag fick också växa upp men mer på ett känslomässigt plan än praktiskt som dig.

Men något som hjälpte min mamma i sorgen och vardagen var att hennes vänner en och en lite då och då kom över och vi åt middag tillsammans. Sen satt de och pratade hela kvällen om pappa och situationen och allt möjligt annat. Jag tror det hjälpte min mamma mycket, att ha någon att prata med som känt min pappa på ett mer vuxet plan och inte pappa-barn relationen.

Träffar din mamma några vänner någon gång? Finns det någon vän du skulle kunna ta kontakt med och rent av be om hjälp att få din mamma på benen igen? Exempelvis att denna vän kan komma och sova över hos er någon natt/nätter och se till att de sköter hussysslor tillsammans, handlar och lagar mat en dag/helg kontinuerligt? Det låter som att hon behöver komma igång och samtidigt känna sig mindre ensam.

Om hon inte har någon vän så kanske ett syskon? Eller någon kusin?

Min mamma fick även mycket hjälp av min pappas släktingar, finns det några sånna? Din pappas syskon kanske?

Det kanske var ett tag sen du pratade med din mormor? Det kanske är värt en omgång till och verkligen tala klarspråk? Även din farmor och farfar (som ändå låter rätt unga) borde känna starkt av att vilja hjälpa sin sons familj i nöd.

Våga be om hjälp, folk hjälper hemskt gärna till om man ber dem, annars vet det inte att de behövs.

Du drar ett sånt enormt lass, detta är i genuint du ska behöva göra och jag hoppas verkligen att din mamma får hjälp och kommer på fötter igen så att du kan vara den 16-åringen som du har rätt till att vara <3