Trött på folk som alltid mår dåligt. Ryck upp er för fan och se vad vi har att vara tacksamma för!

Okej, då har jag fel än en gång. Jag har väl lyssnat lite för mycket på gamla människor som säger att ungdomen är lat och har hitte-på-sjukdomar för att slippa arbeta. Den äldre generationen av idag verkar ju, enligt vad de säger själva, inte ha haft problem med sådant när de var unga, utan att det bara var att kämpa och se glad ut.

Man vet inte alltid vem man ska tro på..

Ja, jag vet ju det :) Men det låter på många äldre som att det här med depressioner, ångest, autism och AD/HD är nya fenomen som inte existerade då, på den tiden då de säger att det bara var att bita ihop och se glad ut, annars kunde man få sig en omgång..

Det är just det att när jag var i missbruk och umgicks med likasinnade så var det ofta jag fick sitta och trösta och lyssna på de som sa sig vara deprimerade och ville  ta självmord. Jag blev så trött på det till sist så jag sa till dessa personer att rycka upp sig, precis som jag gör i denna trådstart. Det tär på de psykiska krafterna att behöva sitta och lyssna på självömkare som egentligen inte vill bli hjälpta. Man ska sitta och tycka synd om dem men de vill inte göra något konstruktivt för att ta sig ur sin misär. Men det kanske är typiskt för just missbrukare. Jag var, till skillnad från dem, inte den depressiva missbrukartypen utan jag ville ha roligt, diskutera allt mellan himmel och jord, spela skön musik osv, men de ville bara sitta och självömka. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag fick hela mitt möblemang i lägenheten sönderslaget av en terrorist som inte lät mig vara ifred någon av dygnets timmar. Som hade blivit vräkt från sin lägenhet och krävde att få bo hos mig, eftersom "vi är ju bästa vänner". Vi drack T-sprit utblandat med juice och vatten i 3 månader. I slutet var jag så sjuk att de fick köra in mig till psyket. Då hade jag terroriserats av denne man dag som natt och hade inte ens fått sova om nätterna. Det var därefter jag hamnade på behandling och slutade titta folk i ögonen, varpå de fick för sig att jag hade autism/ aspbergers. När mina föräldrar fick veta att jag satt på behandlingshem och hade fått den diagnosen sa de upp kontakten. Sen dess har jag varit svarta fåret i släkten.

Det första alternativet är naturligtvis bäst. Men man kan ibland inte undgå att ha/ känna respekt för äldre personer som har levt ett hårt liv på riktigt. De vet ju liksom vad de pratar om. Och de ser kontrasten mellan dåtid och nutid, hur människor var då, kontra hur de är idag. De har ju dessutom varit mer och byggt upp det här samhället i större utsträckning...

Ja, och därför vill jag be hemskt mycket om ursäkt till de som verkligen vet vad depression handlar om och som känt sig illa berörda. Trådstarten var tanklös, men har man som jag en positiv grundsyn på livet kan man lätt bli trött på folk som ständigt klagar över hur dåligt de mår. Det sänker ju ens eget mående, eftersom man påverkas av andra, ofta vare sig man vill det eller ej. Sedan när man pratat med den deprimerade personen, så har man ett visst arbete med att själv försöka skaka av sig det och må bättre igen. Som människa vill man ju ändå vara empatisk och förstående, men det blir inte bra om man själv påverkas i negativ riktning, det gör ju det dessutom svårare att hjälpa den som vill bli lyssnad på och hjälpt.

Samtidigt så brukar man kunna märka skillnad på dem som verkligen är deprimerade och de som bara "tror" att de är det pga en dålig dag som du säger.

Ofta har man ju haft med personer att göra som ena stunden har suttit och beklagat sig och sagt att de velat ta livet av sig, för att andra stunden se dem skratta och vara glada tillsammans med andra. Då känns det som man blivit dragen vid näsan, eftersom man faktiskt tagit personen på allvar.

Men jag kan stolt säga att jag faktiskt lyckats hjälpa ett fåtal personer som mått dåligt till att må bättre. Men dessa få har varit mer mottagliga för det jag sagt. Det finns de som bara vill höra sig själva prata, och dem som faktiskt lyssnar på det man har att säga.

Jag fattar inte hur folk kan vara "djupt deprimerade" och syssla med självskadebeteende m.m. när vi lever i ett tryggt (relativt sett iallafall) välfärdssamhälle som Sverige.

Ni som anser er handlingsförlamade till följd av depression är bara lipsillar som tycker synd om er själva och är så pass bortskämda att ni inte ser allt det ni har att vara tacksamma för. Att du "går in i en depression" började förmodligen med att någon psykolog frågade dig om du är deprimerad, varpå du kände efter och tänkte att "Jaa, jag är nog deprimerad trots allt". Det är något du har intalat dig och därför har det blivit självuppfyllande. Nu kommer flera säga att jag är okunnig om vad depression är och att det handlar om kemi och signalsubstanser i hjärnan. Ja men du väljer alltid din attityd till livet, och din attityd till andra människor, du väljer själv din sinnesstämning i hög grad, men låter dig påverkas av förståsigpåare som vill sjukförklara dig för att gynna läkemedelsbolagen så de får sälja mer piller.

OCH din attityd och inställning påverkar ditt mående - som i sin tur påverkar kemin i hjärnan. Voila! Du mådde trots allt inte så dåligt som du trodde!

Och om du nu verkligen är deprimerad, hur kommer det sig att du kan sitta och skratta och skämta i glada vänners lag och helt plötsligt vara som förbytt, dvs du visar med hela ansiktet och kroppsspråket att du mår bra och trivs? Eller du kanske är sådan att du är deprimerad när det "passar", dvs när du ser att du kan vinna fördelar av att visa att du minsann mår så dåligt. Du får lite omtanke och empati från människor som egentligen inte gör annat än att upprätthålla lögnen du lever i.

Tänk efter - är du verkligen , eller har varit, deprimerad på riktigt? Har det inte funnits omständigheter då du känt att depressionen lättat och du känt dig gladare? Håll i så fall fast vid de glada känslorna när de kommer! Ju mer du övar på att känna glada och positiva känslor, desto bättre kommer du må på sikt.

Sluta gnäll och lipa. Var glad att du lever i den bästa av världar!

Jag fattar inte hur folk kan vara "djupt deprimerade" och syssla med självskadebeteende m.m. när vi lever i ett tryggt (relativt sett iallafall) välfärdssamhälle som Sverige.

Ni som anser er handlingsförlamade till följd av depression är bara lipsillar som tycker synd om er själva och är så pass bortskämda att ni inte ser allt det ni har att vara tacksamma för. Att du "går in i en depression" började förmodligen med att någon psykolog frågade dig om du är deprimerad, varpå du kände efter och tänkte att "Jaa, jag är nog deprimerad trots allt". Det är något du har intalat dig och därför har det blivit självuppfyllande. Nu kommer flera säga att jag är okunnig om vad depression är och att det handlar om kemi och signalsubstanser i hjärnan. Ja men du väljer alltid din attityd till livet, och din attityd till andra människor, du väljer själv din sinnesstämning i hög grad, men låter dig påverkas av förståsigpåare som vill sjukförklara dig för att gynna läkemedelsbolagen så de får sälja mer piller.

OCH din attityd och inställning påverkar ditt mående - som i sin tur påverkar kemin i hjärnan. Voila! Du mådde trots allt inte så dåligt som du trodde!

Och om du nu verkligen är deprimerad, hur kommer det sig att du kan sitta och skratta och skämta i glada vänners lag och helt plötsligt vara som förbytt, dvs du visar med hela ansiktet och kroppsspråket att du mår bra och trivs? Eller du kanske är sådan att du är deprimerad när det "passar", dvs när du ser att du kan vinna fördelar av att visa att du minsann mår så dåligt. Du får lite omtanke och empati från människor som egentligen inte gör annat än att upprätthålla lögnen du lever i.

Tänk efter - är du verkligen , eller har varit, deprimerad på riktigt? Har det inte funnits omständigheter då du känt att depressionen lättat och du känt dig gladare? Håll i så fall fast vid de glada känslorna när de kommer! Ju mer du övar på att känna glada och positiva känslor, desto bättre kommer du må på sikt.

Sluta gnäll och lipa. Var glad att du lever i den bästa av världar!