Varför tror man inte att barn kan äta samma som vuxna?

Det var nog standard misstänker jag, för det minns jag (och andra jämnåriga) tydligt.
Ett dilemma för mig, som jag avskydde makaroner (och ogillar det fortfarande). Då menar jag de där mjölstabbiga sakerna som heter makaroner. Riktig pasta gillar jag

Jag är kräsen och pappan är kräsen när det gäller mat. Vi har två barn, ett som äter nästan allt och ett som troligtvis har matfobi (selektiv ätstörning). Så vad gör vi? Jo, lagar mat som förhoppningsvis äts av alla. Ibland blir det både potatis och pasta till maten vilket för min del inte gör så mycket. Hellre att ungarna äter än att de går hungriga.

Sonen åt nästan allt tills han var tre ungefär (utom gröt som han ratade sedan han var ett).
Men, som jag skrivit i andra trådar, gjorde ingen affär av det, han fick äta det han åt. Han är den idag som är minst kräsen av oss tre. Hans ena syskon var också väldigt kräsen, men det beror nog på allergier, men där har det också avtagit.

Där har både deras mamma och pappa (och som jag anammade utan problem) haft en bra strategi, prio ett, barnet får mat i sig, prio två testa nytt

När jag läser denna tråd kommer att tänka på tråden häromdagen om föräldrar som skryter över att deras barn sällan är sjuka.

Det verkar verkligen var prestige i att ens barn ratar köttbullar och pannkakor och istället äter musslor, råbiff och vindaloo!

mina barn gillar både musslor och köttbullar , älskar pannkakor och råbiff 

Jo det kan det nog vara. Kanske musslor inte är någon dyrare ingrediens (om man inte tänker färska musslor), det kan ju vara allt från de billigaste på burk till dyra nyfångade. Men resten, då slänger man fram att "detta är vardagsmat hos oss".

När det gäller musslor, så var det något som jag verkligen gillade som barn (och sill), min syster avskydde det. Mamma gillade musslor, så det var ofta det serverades det hemma. Men då var det konserverade musslor.

Sonen ratade just köttbullar och pannkakor, men åh vad jag önskade att man kunde som många andra föräldrar, servera mamma Scan och makaroner ibland, när man inte orkade laga mat.

Eftersom jag själv hatar att få mat upptryckt i ansiktet av någon som vill att jag ska smaka eller att någon trugar en massa så skulle jag aldrig utsätta mina barn för det. Jag erbjuder, frågar om de vill smaka, men sen får det vara. Jag ogillar nya smaker, så det vore inte ett dugg konstigt om mina barn ärver det från mig.

När jag hade små barn så anpassade jag maten efter vad de ville äta! Fokus för oss låg på att barnen skulle äta med god aptit och må bra. Barnen växer och behöver få i sig energi och näring.

Jag håller med om det. Våra barn har dessutom alltid sovit dåligt (kan ju förstås inte bero på annat än föräldrar .ed dåliga rutiner) och denna hösten har vi dragits med en hel del infektioner. Vi måste vara de sämsta föräldrarna någonsin.

Oftast " tror" man ingenting utan man känner sina barn bäst och vet vad de gillar.

Barn är olika , vissa äter allt och andra är rätt kräsna.

Men jag tycker att det är väldigt dåligt still när folk bjuder gäster och tror att andras barn inte heller kan äta samma mat som vuxna.

Det är såklart väldigt omtänksamt av värden om det finns mat som räcker för alla och man också kan erbjuda något annat för barn som föredrar köttbullar/korv osv. till exempel.

Jag har varit med om några gånger båda som barn och vuxen att det fanns inte tillräckligt med mat och barnen blev ledsna när de fick inte samma mat som de vuxna och fick nöja sig med någon billig färdigmat.

Det beror kanske mer på snålhet än omtänksamhet om man gör så...

Man kan alltid fråga barnens föräldrar i förväg om man är osäker så man inte lagar för mycket mat.

Hos oss äter de samma mat, men innan de fyllt 1år har vi saltat vår mat efteråt. Barns njurar är inte färdigutvecklade vid födseln och innan ett år ska de har MINIMALT med salt och sparsamt saltat ett tag efter också. Annars är det inga problem

Det gör vi när det går. Nu när han är 2,5 år, så har vi blivit nekade att dela mat med barnet och även råkat ut för att man tar 15 kronor extra för att få en "doggybag." Alla restauranger är inte särskilt tillmötesgående, tyvärr.

I ursprungsinlägget låter du som att du tycker föräldrar som lagar "barnmat" till sina barn är löjliga och gör fel.

Jag vill säga att jag absolut tycker det är bra att barn får äta "vuxenmat" från start, men att många föräldrar lagar speciell barnmat kan ha riktigt bra anledningar.

Jag själv är 20 år och har haft Selektiv ätstörning hela mitt liv. När jag var liten fanns dock inte diagnosen, så jag kallades bara "kräsen och ouppfostrad". Jag känner ingen annan som har det, men jag har känt personer med små inslag av det.

Hade mina föräldrar inte lagat "barnmat" åt mig som liten hade jag svultit ihjäl. Det är ingen överdrift. Jag åt aldrig lunch i skolan(hela lågstadietiden nu till universitetsnivå) vilket gjorde att jag kände mig spyfärdig av hunger framåt sista lektionen varje dag, och var vi iväg utomlands eller på middag hos någon så åt jag ofta ingenting alls och gick hungrig även då. Först nu när jag bor ensam har jag kunnat flytta några fååå saker från "aldrig i livet-listan" till "bara äckligt-listan", och det beror på att det är först nu som jag kan leva och äta utan någon som helst press från andra. Press gör det så otroligt mycket värre, eftersom selektiv ätstöring främst handlar om en djup rotad ångest och fobi. Ju oftare någon trycker upp en spindel i ansiktet på dig ju räddare blir du ju, eller hur? Till skillnad från om du kunde långsamt närma dig spindeln på egen hand.

Jag vet att många ifrågasatte varför mina föräldrar lagade mig specialmat hela tiden. Jag känner igen attityden från dem som såg ner på dem och mig, och på ditt inlägg låter det som att du tänker likadant. Jag ville bara säga till dig att det kan finnas många orsaker till varför vissa ska ha specialmat. Selektivt ätande är väldigt vanligt hos barn, men de flesta växer ur det(men då UTAN pressen från vuxna). Jag är en av de få som kommer leva med det hela livet, och därför har jag lätt att beskriva hur de barnen känner sig, för jag glömmer aldrig. Ofta är man ju inte så bra på att förklara sina känslor när man bara är 5 år gammal. Problem med mat är ingen enkel sak att lösa.

Efter första året tycker jag inte det är så konstigt, då har barnet ofta bestämt sig för vad det gillar och inte gillar och så småningom brukar många bli mer eller mindre skeptiska mot att prova nya maträtter. Däremot förstår jag mig inte på föräldrar som inte vågar introducera familjens mat redan från början utan låter barnet leva på barnmatsburkar det första året. Det är ju under den tiden man har som störst chans att vänja barnet vid "rätt" smaker samtidigt som det inte finns någon press att få i barnet näring eftersom de klarar sig bra på bröstmjölk eller ersättning.

Skulle jag vara barn idag och inte på 70- och 80-talet så hade jag absolut blivit klassad som selektivt ätstörd. Jag hade väl en 5-6 maträtter ungefär på min lista över "godkänd" mat och sen morötter och gurka som grönsaker. Allt annat gick fetbort. Till skillnad från dig däremot så har jag aldrig känt hungerkänslor. Skolmaten fanns det inte en chans i helvete att jag åt. 

Mina föräldrar såg ju hellre till att jag överhuvudtaget åt och därmed så blev de rätt begränsade, alternativt så fick jag specialmat. 

Jag är otroligt tacksam över att mina barn inte fått samma problematik som jag hade som liten. De äter gladeligen allt. 

Det var just tanken på barn som, till slut, fick mig att ta tag i min matproblematik på allvar. Jag ville inte riskera att de skulle få samma problem som mig. För mig var det första steget att börja, kravlöst, identifiera om det var smak eller konsistens som var det stora problemet. Smak är svårt att göra något med men konsistens kan man ju variera. Vi konstaterade fort att jag är väldigt konsistenskänslig.