Soc sekr för barn svarar på frågor

Fast detta är det som är så märkligt. Hur kan man tycka att en förälder som utsätter den andra föräldern är en bra förälder för att den inte utsätter barnet? Föräldern utsätter den viktigaste personen som barnet har. Du tror inte det påverkar barnet?

Som jag skrev tidigare så har både samhället och socialtjänsten förändrats väldigt mycket på kort tid. Jag har väldigt svårt att tänka mig att den situationen hade fått fortgå idag. Jag beklagar att du haft det så tufft. Hoppas att du har fått hjälp att bearbeta det som vuxen.

När det handlar om omhändertaganden så är det inte socialsekreteraren som bestämmer. Först måste socialnämnden i kommunen besluta om det och sedan ska det upp i rätten och det är inte enkelt att få igenom. Så även om socialsekreteraren tycker något så är det inte alls säkert att det blir så.

När du hör det kan du ringa 112 och fråga efter socialjouren. Men jag tycker att du ska ringa till socialtjänsten i din kommun och rådgöra med de som jobbar med att ta emot anmälningar. Om du inte uppger vad du bor eller vad du heter har du rätt att vara anonym. Om de tycker att du ska göra en anmälan så uppmuntrar jag verkligen att stå för anmälan med namn. Det kan bli obekvämt och föräldrarna kan säkert bli arga på dig men för barnens skull är det så mycket bättre om anmälan inte är anonym.

Åh.. Jag är ingen känslosam person men när jag hör om maskrosbarn som du så berör det verkligen. Så fantastiskt att du kan ge din son en barndom som du aldrig fick. Grattis!

Det klart man inte överger sitt barn. Men man kan gott och väl överge en vuxen människa som utövar våld. Och i mitt tycke bör man också det. En våldsam medförälder skulle få kommunicera och samarbeta med mig genom mitt juridiska ombud/domstolen. Tycker jag känns rimligt.

Åh vad roligt! Ska försöka svara så gott jag kan.

Jag är ingen känslosam person så för mig fungerar det faktiskt väldigt bra. Jag har en massa hemska ärenden och jag gör allt jag kan för att hjälpa men jag hamnar aldrig i träsket att det är mitt ansvar att de är där de är. Börjar man tänka så så blir det farligt. Man kan inte bära klienternas olycka för det orkar man inte helt enkelt. Man måste kunna hålla lite distans för att orka. Alla passar helt enkelt inte för det. 
Jag älskar mitt jobb. Det är spännande och varierande. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det.. Men jag är intresserad av det dysfunktionella i en familj. Alltså vad är det som gör att det blir så fel. Hur kan en förälder förgripa sig på sitt barn? Vad kan man göra för att få till en förändring? Sen har jag inget emot adrenalinet som går igång vid akuta situationer. Om man inte gillar att ha flera bollar i luften är det inget bra yrke.

Vi utgår från våra kontor. Mycket mail och telefonsamtal och skrivande. Man ska helst inte tycka att det är jobbigt att uttrycka sig i skrift för då blir det slitigt i längden. Vi dokumenterar ju allt vi gör. Vi som jobbar med barn har egentligen mest kontakt med föräldrar och professionella runt barnet. Vi ska alltid prata med barnen i alla utredningar men eftersom barnen inte bär ansvaret för problemen så handlar det mycket om kontakt med vuxna kring barnet. Det ska man vara medveten om. Många som blir socionomer skulle ha blivit förskollärare istället.

Jag bryr mig faktiskt inte om allt prat om hur dåliga soc är. Jag vet ju att det grundas på dåliga erfarenheter och ryktesspridning så det slår jag bara ifrån mig, Jag vet ju själv vad jag gör så att säga. Sedan kan jag känna ett ansvar att vara så bra jag bara kan för barnens skull. Men man får inte vara känslig för kritik. Jag får ofta höra (särskilt i början av en utredning) att jag är en idiot och att jag inte kan något och att jag inte ska komma och säga hur folk ska sköta sina barn. Ibland på ett väldigt hotfullt sätt. Då gäller det att hålla huvudet kallt och försöka möta föräldern i den pressade situationen och inte göra det värre.

Hoppas att du fick någorlunda svar på dina frågor :)

Jag förstår att det är ett problem och det måste vara fruktansvärt. Men jag har inte så mycket mer att komma med. Jag kan bara använda de verktyg som finns. Man kan alltid polisanmäla kränkningar. Tyvärr läggs det ju ofta ner eftersom polisen har begränsade resurser. Men det är ändå bra att anmäla så att man kan se ett mönster. 

Det kan faktiskt hjälpa att man får hjälp att förhålla sig till situationen. Jag har varit med om att situationen förbättrats avsevärt av att den utsatta föräldern fått samtalsstöd och hjälp med hur denne ska agera. Förstår dock att det inte hjälper för alla. 

Familjerätten gör ju även utredningar på uppdrag av tingsrätten. Så på så vis har de en stor påverkan. Tingsrätten måste dock inte gå på deras linje.

Jag förstår frustrationen och delar den. Vi placerar ofta barnen tillsammans med den våldsutsatta för att de ska slippa våldsutövaren också. Främst när det finns tydliga bevis. När ord står mot ord är det svårt. 

Ja om föräldrarna är missbrukare och den ena utsätter den andra för våld och vi gör klart för föräldrarna att det inte är aktuellt att en bebis bor hos dem så har de ett val. Om de då väljer att fortsätta i den destruktiva spiralen så finns det inte mycket vi kan göra tyvärr.

Absolut. Det tycker jag också. Men ditt tidigare inlägg kunde tolkas lite annorlunda det var därför jag skrev som jag gjorde.

Hej! Bra initiativ att starta tråden tycker jag.

Är nyfiken på din syn på min situation,

När jag först fick min son ville hans far inte ha med honom att göra, när vi skulle skriva in vem som är fader så dök han inte upp och när soc ville ringa upp honom och be honom komma in blev han vansinnig och skrek på damen att det är jag som saboterat och hotade med att ta detta till rättegång(?).

Det hela blev väldigt dramatiskt med tanke på att hon endast förklarade situationen och dessutom förklarade att han kunde komma in vid ett annat tillfälle för att skriva under som fader till barnet.

Istället åkte han till kommunhuset där han ställde till en scen och nekade att barnet var hans.

Han krävde ett DNA test.

I och med allt detta sa damen från soc att hon tyckte det var bäst att jag inte har delad vårdnad med en sån instabil person, och jag tackar henne varje dag för att hon sa det. Så jag har ensam vårdnad om min son.

Efter denna händelsen hotade han både mig och min närmaste familj, detta polisanmäldes samtidigt som han polisanmäldes för grov kvinnofridskränkning men det hände inget mer efter det.

Han försvann därefter tills min son fyllde sina 3 år, då han skrev ett långt mail där han hävdar att han skrivit många gånger utan att jag svarat, vilket inte har hänt, och frågade dessutom om han kan få träffa sin son.

Det tog tid för mig, att smälta detta, det erkänner jag MEN, jag förstår samtidigt att detta inte handlar om mig, så jag struntade i alla tjafs kunde ha startat och fokuserade på att berätta om min son och hur han mår samt om det gick för dom att träffas en dag.

Jag ville att vi skulle börja detta på rätt fot, och ville respekteras som förälder av honom så då pratade jag med honom med respekt utan att bråka eller dylikt.

Mitt i allt detta jobbar jag heltid och är ensamstående, det har varit tufft att få det att fungera men nu när det äntligen gör det så känner jag att det var svårt att få ihop tid för o träffas med honom, men det fick va så. Jag är medveten om min skyldighet som ensamvårdnadshavare.

Första bestämda umgänget skulle vara en helg, ca 1 timme lång.

Jag förklarade för fader att min son inte vet att han ska ska träffa sin pappa eftersom att jag anser att det är viktigare för dem två att ha en god relation, samt att vi med säkerhet vet att han dyker upp under sina umgängestider och inte bara vill ha ett umgänge sedan försvinna när det inte är kul längre, som han gjort med sina andra barn.

Han Dyker upp 1 gång utav 3 bestämda umgängen. De två som uteblev har jag och min son stått ute och väntat på honom eftersom att han aldrig skrivit att han inte kommer, vilket är trist.

Nu har jag fått höra att han har ett till barn, och jag undrar, hur ser ni på ett fall som mitt? För jag kan inte pussla ihop det.

Hur blir umgänget med med 3 barn plus ett spädbarn?

Alla barnen bor dessutom i olika städer?

Hur får man välja vilket barn man vill träffa och vilket man avstår ifrån?

Vad kan jag göra för att min son ska må så bra som möjligt?

Har du tips eller rekomendation till vad jag bör tänka på som vårdnadshavare?

(Bakgrundsfakta: Han har ett barn sedan tidigare samt ett till barn efter min son. Det första barnets bestämda umgänge med honom ej uppfyllts från hans sida, där barnet endast mått dåligt för att han inte dyker upp när de har bestämd umgänge.

Det andra barnet vill han ej träffa, eftersom att han anser att mamman är "dum i huvudet" . Som han hävdat att vi alla är dessutom.

Sedan fick han ett till barn nu förra månaden.

Han har ingen fastanställning eftersom att han ej kan behålla jobben, men har en längdenhet som betalas delvis med hjälp av soc, delvis av hans föräldrar

Tacksam för svar!

Missförstånd tror jag..

Här handlar det tvärtom om en förälder som bett och bönat om att få hjälp för sina barn men inte fått den och den andra som går i stödsamtal som jag inte tror kommer förändra den i grunden. Möjligtvis tillfälligt för att denne är under utredning.

Vad tycker du som soc sekr att den första föräldern ska göra i en sån situation för att hjälpa barnen?

Har tvillingar i mellanstadieålder. När de var små valde deras pappa att lämna oss. De har träffats en gång på 10 år. Han gav mig vårdnaden för 8-9 år sedan. Pappan har flyttat till annat land (nordiskt), gift sig och har ett eller två nya barn. Tvillingarna har ingen kontakt alls förutom att han ringde en gång när de fyllde fem eller sex år. Jag har under åren skrivit ibland till pappan att jag vill att han ska träffa dem, men jag får sällan eller inget svar (jag har all kommunikation sparad). 

OM jag dör i en olycka i morgon, kommer soc ens att överväga att han blir vårdnadshavare? Barnen har gått i samma skola sedan förskolan, de har vänner, husdjur, släkt, osv här. Den ena har särskilda behov och går i specialskola för sin funktionsnedsättning. (syn)

Barnen har en Gudfar som känner dem väl och han har inga problem att befinnas lämplig för detta, han är gift med en fantastiskt trygg tjej och de har båda funnits för barnen hela tiden. De har fasta jobb, stort hus och två egna fina barn som snart är vuxna. Jag har inte talat med mina barn om deras önskan, men deras trygghet finns ju här och de pratar numera sällan om sin pappa. Senaste "omgången" de hade många funderingar var när de började skolan och pratade om familjekonstellationer. 

Jag har skrivit ner min sista önskan och den finns i bankfack, bevittnat. Jag önskar inget hellre än att pappan återigen skulle vilja ha kontakt, men jag kan för mitt liv inte tycka att det vore lämpligt att de i mitt frånfälle skulle flytta till en pappa de inte känner och som bor i ett annat land. Eller är blodsbandet och hans rättigheter så viktiga? 

Håller med dig så långt men saknar ff svar på följande situation/fråga. Det handlar alltså inte om något omhändertagande av barn utan umgänge och goda kontakter.

Föräldrarna är skillda. Barnen skall enl umgängesschema ha umgänge med båda.

Ena föräldern utsätter barnen får både fysisk och psykisk misshandel. Andra föräldern tar sitt förälraransvar och försöker skydda barnen.

Barnen vill inte ha kontakt med den föräldern som misshandlar dem.

Soc tycker att barnen ska ha fortsatt umgänge och god kontakt trots långvarig misshandel för det är bäst för barn att ha kontakt med båda sina föräldrar.

Förälder två tar alltså sitt ansvar.

Soc lägger ansvar på barnen att bestämma om de ska umgås med föräldern som misshandlat dem.

Vad har soc för ansvar i detta?

Vad behöver hända barnen för att soc ska tycka att deras val om att bryta kontakt med misshandlande föräldern är bra och hålla med barnen (om inte rekommendera) att en förälder som får dem att må dåligt gör man bäst i att bryta kontakt med?

Ni omhändertar barn ibland om ena föräldern inte lämnar den andra som är dålig för barn men vad gör ni ifall föräldrarna är skilda och en av dem skadar barnen, förutom samtal?

Det kan väl inte vara någon skillnad på vad barnens bästa är beroende på om föräldrarna lever ihop eller inte?

Är inte det ansvaret soc i vårt fall har lagt på barnen för stort ansvar för barn att ta utan att få något stöd från andra vuxna/myndigheter?

Trodde du menade att föräldrar som inte samarbetar med den som utövar våld mot dem umgängessaboterar. Antar jag hade fel.

Tar mig friheten att ge lite respons på frågan då det känns som frågan behöver ett svar.
Om jag förstår frågan rätt så är det två föräldrar där den ena parten misshandlar barnen under umgänget. Den andra föräldern motsätter sig umgänget pga. våldet och utifrån barnen egna önskan.

Eftersom barn alltid ska skyddas mot övergrepp så är den andra föräldern skyldig att skydda barnen. Förutsatt att denna har belägg för misshandeln och kan styrka sina påstående så borde det inte vara några problem. Tvärt om skulle det ligga den föräldern i fatet om denna inte skyddar barnen för att utsättas för övergreppen.

Soc ansvar i detta är inte lika enkelt. Eftersom du skriver att det finns ett umgängesschema så utgår jag från att det kommer från en dom i tingsrätten. Det är inget som soc kan ändra på. Däremot om det kommer till socialtjänstens kännedom så måste de utreda barnen behov av skydd. Kommer utredningen fram till att det finns ett skyddsbehov gentemot ena föräldern så kan soc ändå inte tvinga fram någon ändring i umgängesschemat utan enbart stödja den skyddande föräldern i att inte rättas sig efter det och vidta åtgärder. I detta fallet väcka ny talan mot den misshandlande föräldern i tingsrätten.

Om den "skyddande" parten då inte gör något utan låter umgänget fortsätta så gör ju inte den föräldern vad den kan för att skydda barnen och lever således inte upp till sitt föräldraansvar.
Socialnämnden måste då ta ställning till skyddsfrågan utifrån dels övergreppen som sker under umgänget och dels den andra förälderns oförmåga att skydda barnen mot dem. Finner nämnden då att missförhållandena är så allvarliga att barnen behöver skyddas mot dem får de ansöka om LVU utifrån brister i hemmiljön och på den vägen möjlighet att begränsa umgänget med den parten som utsätter barnen.
Utan LVU kan inte nämnden förbjuda ett umgänge som tingsrätten beslutat.

Tack för ditt utförliga svar! Du har förstått det hela korrekt.

Jag förväntade mig mycket mer stöd av soc sekt under utredningsprocessen än vad jag fick. Det var just pga stöd i situationen som jag vände mig till soc som jag tror att de flesta andra också gör.
Endast i samband med orosanmälan fick jag höra att jag ska se till att skydda barnen och på vilket sätt, just då i den stunden. Det var tyvärr inte samma person som ledde utredningen sen.

Utredningen har bara handlat om frågor och svar och noll rekommendation el information, varken gällande umgängesscchemat, stämningsansökan till rätten, hjälp för barnen att bearbeta allt el något annat. Så avslutades utredningen också, vi fick noll hjälp trots att soc sekt ansåg att barnen riskerar att utsättas för våld vid umgänge med den andra föräldern av en väsentlig anledning och förstod hur dåligt barnen mådde av allt de hade utsatts för.

Vår soc sekr tyckte bara att det bästa för barnen är att umgås med båda föräldrarna. Det vet vi ju alla, men det gäller bara om barnen mår bra av umgänget. Mår de så dåligt av det som mina barn har mått och så att de själva bryter kontakten så ger man dem bara dåligt samvete och skapar osäkerhet.
Förstår inte hur man som soc sekr kan uttala sig så generellt i ett möte med misshandlade barn. Den personen måste ha missat grunder i LVU-delen totalt och enl mig begått stort tjänstefel. Hoppas det är inte är flera som använder samma metodik i sitt jobb.

Hej jag är ensam med 4 barn 8-4 år. Tre av de barnen är tillsammans med min exmake. Det är och har varit tufft då jag kämpar med min psykiska hälsa. Depression och ADD. Jag har insatser från socialen som en familjebehandlare på besök som dels ska fungera som ett bollplank för mig i min föräldrarollen. Det funkar rätt bra även om jag på vissa fronter önskar lite mer direkt svar. Jag har dessutom beviljat kontaktfamilj till barnen dels för att jag ska få egen tid samt mer tid att fokusera på varje barn. Då min exmake för drygt ett år sedan flytta 60 mil bort för att bo med sin nya tjej står jag helt själv med allt.

Det är situationen med honom som jag har lite svårt att få ordning på. Innan han flyttade hade vi ett hyfsat bra samarbete kring barnen och han hade dem varannan helg. Och vi hade eg tänkt varannan vecka tills dess att han valde att flytta.

Efter flytten har han träffat sina barn var 3e månad och där emellan så har han inte någon kontakt med dem. Det är jag som har fått jaga,tjata och styra upp för att han ska träffa sina barn. Jag tröttnade på att alltid leva i ovisshet kring när speciellt då barnen allt mer har frågat varför de träffar pappa så lite och varför han inte ringer när han sagt mm. Så jag kontakta familjerätten och vi fick till ett umgängsavtal som tyvärr inte har följts. Jag planerade att ta med barnen på semester på sportlovet och till våren och behöver därför nya pass. Efter att ha lyckats få tag på pappan, han är oftast väldigt svår att få kontakt med, och få ett ok att fixa pass så bokar jag resor. Det har gått 3 månader och han har fortfarande inte lämna in den papper som behövs. Han har heller inte pratat eller träffa barnen sen i november. Ok att han strunta i resorna vi planerar men det är tungt att se hur ledsna barnen är av hans bristande engagemang och frånvaro och jag vet inte längre hur jag ska förklara för barnen varför och när. Hur gör man?

Min familjepedagog hänvisar till familjerätten och de i sin tur säger att jag ska avvakta och man kan inte tvinga honom att ha barnen. Men inte något om hur jag ev skulle kunna gå vidare eller hur jag på ett bra sätt förklarar för barnen att han väljer att inte träffa och ringa.. med min hälsa och ADD blir det lätt att såna här saker tar över allt i min skalle och jag kan inte släppa det och känner att jag sviker mina barn allt mer. Har du något tips på hur jag bäst ska hantera detta och på ett bra sätt kunna bemöta barnen eller var jag kan få hjälp med detta?

Jag startade denna tråden. Vad skulle du råda mig till? 

Bra om man länkar till den tråd som det gäller också 

  gamla.familjeliv.se/Forum-4-121/m77366292.html