Är det moraliskt rätt att byta namn? Bestämmer vi vår identitet?

Är man inte nöjd med sitt namn kan man ju så klart byta om man vill - det betyder ju inte att man bryter mot föräldrarna.

Om namnet ska motsvara personligheten måste man ju vänta flera år innan man namnger sina barn!

Alla går inte en spikrak väg genom livet, och alla har inte en god relation med sina föräldrar. Ett namnbyte kan vara ett sätt att få en nystart, att lägga ett jobbigt förflutet bakom sig och börja om. Och även om relationen till föräldrarna är bra så kan namnet i sig ha blivit förstört genom t.ex. mobbning.

Har ett eget alternativ

Ja det är moraliskt ok att byta namn

Identotet är något som skapas som en kombination av biologi, egna val och omgivningen - allt man år med om i sitt liv.

Hir stor roll namnet spelar för den man uppfattar sig vara är väldigt individuellt. För egen del tror jag inte att ett namnbyte skulle ändra på det.

Tack för svaren! Jag gissade att jag skulle vara i minoritet här, men jag tar ganska starkt avstånd från detta att "skapa sin egen identitet" och där är namnet en ganska stor del. Att själv hitta på vad man ska heta skulle jag säga faktiskt är ett ganska grovt avståndstagande mot föräldrarna. Det går(skulle jag säga) emot det grundläggande fundamentala i att hedra sin fader och sin moder och det stämmer ganska väl överens med den stora trenden att man som barn bara har rättigheter men inga skyldigheter. Man föds inte som ett blankt papper utan som en länk i en kedja som når tillbaks till begynnelsen. 

I ytterst få undantagsfall är föräldrarnas inverkan på barnen mer negativ än positiv fast inte ens i dessa fall är namnbyte okej, för man kan inte fly vem man är för hur mycket man än tycker att man är den där "Kärlekshjärta Dio Rainbow" så är man helt ute och cyklar. 

Hade jag ett namn jag inte trivdes med eller ogillade skulle jag absolut kunna tänka mig att byta. Varför gå runt hela livet med ett namn man inte gillar?

Mina föräldrar skulle nog inte få några förutfattade meningar om det utan bara tänka att jag inte har samma smak som de har vad gäller namn.

Identiteten sitter enligt mig inte i namnet, utan är just bara ett namn, och hellre att man mår bra av sitt namn än tvärtom, oavsett om det kommer från föräldrarna eller från sig själv.

självklart okej att byta namn och göra vad man vill med sig själv. Att ens föräldrar ska ha en sådan makt över en för resten av livet känns inte bra. Dock tycker jag inte att identiteten nödvändigtvis sitter i namnet. Har själv bytt efternamn, men är ju inte annorlunda mot innan ändå.

Självklart ja. Din identitet är en kombination av arv och miljö och kan om du vill förtydligas med ditt namn iom ett byte.

Jag känner tre personer som har bytt förnamn. Samtliga har gjort det för att bryta med sitt förflutna. Till viss del för att markera avstånd till föräldrarna.

Jag har bytt namn. Kändes inte särskilt kul att få veta att mitt förnamn var ett andrahandsval för min mamma. Så blev det ett som alltid 3-4 till i klassen hette. Till slut reagerade jag knappt på mitt namn, det kändes så allmänt.

Ja, sjävlklart får man byta namn, utan att ens blanda in moral eller identitet i det hela.

Om din identitet är avhängig dtt namn så tycker jag nästan lite synd om dig....Del av, absolut, men att gå så långt som att säga att ens namn är ens identitet är..... småsint. Som i man måste ha levt i en ganska liten bubbla för att tycka det.

Har jag bytt namn? Nja......

Jag tycker ett alternativ saknades: 
Ja, självklart, din identitet både föds du med och skapar själv. Vissa namn har speciell klang och får lätt dumma rim som t ex Kajsa, Ulla.

Jag vet fyra personer som bytt namn, varav en är jag själv, men med mina föräldrars inblandning.

I mitt fall berodde det på att jag började tävla och vi var två tävlande för samma klubb med samma för och efternamn. Jag var "döpt" till namn 1, 2 och 3. Min pappa ville ha ett dubbelnamn av 1 och 2, men mamma vägrade för att slippa smeknamn som flera av hennes kusiner födda på 50-talet har. Hon kallar mig fortfarande de 2 sista bokstäverna av namn 2 (som var mitt tilltalsnamn) som jag sa innan jag kunde uttala hela namnet. På gymnasiet riskerade jag heta för- och efternamn dagarna i ändå då vi var 4 med samma förnamn och ändrade då till dubbelnamnet. På gymnasiet ändrade jag i fokbokföringen då jag blev vilsen av vad jag hette i vissa sammanhang.

Andra personen bytte från Ulla till Marianne i grundskolan. Troligen p g a rimmen.

Tredje är en kompis till dottern där stavningen var en och namnet föräldrarna sa en annan, men dottern ville heta liknande som lillasyster. Syskonens namn rimmar nu. Det kändes väldigt konstigt för mig med bytet.

Fjärde personen är en kompis som bytt namn som vuxen, från ett ovanligare namn med mer utländsk klang till ett vanligt svenskt namn för den generationen. Hon hade funderat på det i många år, annars vet jag inte anledningen.

Skulle mina barn vilja byta namn hade jag kanske blivit ledsen just då, men det beror också på vilket namn de valt istället. Min äldsta dotter skulle nog vilja byta till Frostidolen Elsa ... och gillade inte pappans val Therese häromdagen, innan hon visste att han valt det och accepterade.

Jag planerar att byta namn, alla mina tre namn. Min mamma och pappa vet om detta, och har accepterat det. Namnet jag har är inte min mammas favoritnamn ens, men det var det enda namn min mamma och min pappa båda tyckte var OKEJ. Jag vill inte ha ett namn som är okej, jag vill ha ett fint, mjukt namn som passar mig och min personlighet. Ett namn jag stolt kan presentera mig som. Och jag vill ha namn efter personer jag älskar. Just nu är mitt förnamn efter en skådis i mamma och pappas favoritserie åter jag föddes. Mina mellannamn är min mammas mellannamn och hennes mormor, som hon inte ens gillade. Jag ska byta till ett förnamn som är väldigt vackert och passar mig mycket bättre än det jag har nu, min farmors namn och min mammas namn. Sen vad folk tycker om det skiter jag i, men jag tycker i alla fall att det är okej att byta namn. Du ska bära det hela livet, klart du ska trivas med det. 

Jag tycker inte det behöver vara ett avståndstagande. Min mamma hade ett dubbelnamn som hon hatade, hon bytte sen så att halva namnet ströks. Det var inte en direkt markering gentemot modern. Min son har ett för Sverige ovanligt namn, vi bor utomlands. Om vi flyttade till Sverige skulle jag faktiskt förstå om han ville byta det men det skulle kännas tråkigt. Jag hatade mitt namn som barn och ville byta det. Nu är jag nöjd med det och skulle inte direkt vilja heta något av namnen jag ville ha då. Använder fortfarande Elin när jag inte vill uppge mitt riktiga namn dock haha.

Ja det är det. Moral har överhuvudtaget inte med saken att göra. Är det moraliskt felaktigt att byta hårfärg eftersom man ärvt sin naturliga? Givetvis inte. Urlöjlig frågeställning.

Jag förstår dina argument, det kan kännas respektlöst, okänsligt  mot föräldrarna. Men om man verkligen inte trivs med namnet, så får man ändå ta beslutet och ändra på det. Inte förhastat och impulsivt, men efter längre övervägning - visst. Har man försökt förlika sig med det och det går ändå inte, så ska man nog ta ett snack med sina föräldrar så att de är lite förberedda. Sen kan de inte motsätta sig, tycker jag. Så skulle jag se på det, jag har själv tre barn.

Hur skulle jag reagera om min barn ändrade förnamn? Min äldste son har min alla-tiders-favoritnamn, så det skulle vara svårt. Men jag skulle ha förståelse om det orsakade problem. När han var liten, togs det ibland för ett tjejnamn - och jag tänkte: om det blir ett problem får man fundera på att använda hans andra namn istället, eller hitta på en förkortning. Men han har inga problem numera och gillar sitt namn. Andra son, inga problem, men förkortningen hade jag inte förutsett. Jag har ju inte döpt honom till "Krille", men det kan jag inte heller göra nåt åt. :)