Anonym (Qwerty) skrev 2017-03-17 23:32:43 följande:
Hur hade du tänkt att landet Sverige ska kunna ordna så att fler kan vara hemmaföräldrar?
Anledningen till att det är vanligt i andra länder är ju för att det inte finns något annat alternativ. När dagis kostar mer i månaden än vad man får i månadslön är den ekvationen ganska självklar. Man måste helt enkelt vara hemma av ekonomiska skäl.
Anledningen till att det är ovanligt här är att förskolan bara kostar fickpengar varje månad, vi har ett extremt starkt skyddsnät med många föräldradagar osv osv.
Saxat från hemmaföräldrars nätverk
"Låt barnfamiljer själva avgöra vad som är bäst för deras barn!
Vi lever idag i ett samhälle där normen är att lämna bort våra barn vid 12 månaders ålder. De ska skolas in så snart som möjligt och båda föräldrarna ska återgå till sina arbeten som tycks vara det viktigaste vi har här i livet.
Vi ska tänka på våra karriärer, våra amorteringar och pensioner.
Staten är väldigt duktig på att styra över individen för att så snabbt som möjligt få föräldrarna till att åter bli ordentliga skattebetalare, att rätta sig i ledet.
Under ett par år har det i vissa kommuner varit möjligt att få ett så kallat vårdnadsbidrag om man väljer att istället för förskola/ dagmamma själv ta hand om sina barn.
Det har regeringen nu satt stopp för, och vi som kallar oss "hemmaföräldrar" tvingas förlora vår Sgi (sjukpenninggrundande inkomst) som straff om vi inte direkt återgår till arbetet samma dag som föräldradagarna är slut.
Är det inte konstigt att de föräldrar som inte belastar systemet med barnomsorg bestraffas istället för belönas?
Ett barn som har en heltid på förskola kostar samhället i snitt 110 000 kronor per år, pengar som jag som hemmaförälder således skänker till staten. Borde inte jag i rimlighetens namn få ersättning för det jobb jag väljer att utföra själv?
Istället straffas jag ganska hårt. Om jag blir allvarligt sjuk nu så får jag inte ett öre ifrån försäkringskassan, jag skulle tvingas gå till sociltjänsten för att få hjälp.
Vi hör ofta argumentet att vi får lägre pensioner om vi under dessa år inte arbetar.
Det finns i de allra flesta fall en enkel lösning på problemet, nämligen att familjen sparar motsvarande summa till den hemmavarande förälderns pension. Känner man att det är fel att lämna bort sina barn lär man sig snabbt att prioritera. Vi pusslar och tidseffektiviserar mer än andra. Föräldrar arbetar många gånger om varandra, vissa studerar och arbetar samtidigt som de har sina barn hemma. Har man väl tillåtit sig att ta sina känslor på allvar är det otänkbart att lämna bort sina barn.
Vi vet alla hur viktigt det är med anknytning de första 3 åren, och vi vet att barn inte bygger några relationer till jämnåriga innan de är 3 år.
Vid ett års ålder är barnet som mest känsligt, alltså vid den åldern de allra flesta svenska ettåringar slits ifrån sin viktigaste anknytningsperson och tvingas ta plats i en allt för stor barngrupp med alldeles för lite personal.
Vem ska se barnet då? Vem ska den lilla ettåringen knyta an till de flesta vakna timmarna under hens dygn? "Barn blir självständiga på dagis" hör jag ofta som ett argument för förskola. Nej, barnet lär sig att det får klara sig självt, för det finns ingen där som kan stötta och guida så som ett litet barn behöver.
"Det finns ingen trygghet längre, mamma och pappa är på jobbet, så fram till 17:30 får du reda dig bäst du kan. Gråt du en stund, det går snart över!"
Vi vet att barn behöver en eller ett par anknytningspersoner under de här åren.
Tvingas ett barn bryta den anknytningen är det grunden för senare psykisk ohälsa,
det medför också en ökad risk för självmord.
Vi ställer oss frågande til varför våra ungdomar mår så fruktansvärt dåligt idag.
Enligt min uppfattnning har vi en stor del av svaret i för tidig separation.
Hur man bemöts formar hur man ser på sig själv resten av livet.
Allt det jag skrivit ovan vet man.
Forskning kring neurobiologi, anknytningsteori och utvecklingsspsykologi visar att skadliga miljöer för små barn är bland annat stora barngrupper.
Ett annat allvarligt problem är våra barns säkerhet.
För stora barngrupper och för lite personal ökar risken för olyckor.
Omkring 20 000 barn skadas såpass allvarligt på förskola att de tvingas uppsöka en akutmottagning, det är nästan 55 barn om dagen om man slår ut det på 365 dagar.
Bara det i sig är ett argument tungt nog för att jag ska ha mina barn hemma.
Jag som sett det här, och som inget hellre vill än att ta ansvar för mina barns behov och känslomässiga utveckling, straffas. Jag förstår att det finns de som måste använda kommunal barnomsorg, och jag dömer ingen för deras val, därför vill jag också ha rätten till ett val som passar min familj och våra värderingar.
Jag är säker på att fler familjer skulle välja annorlunda, om det fanns ett alternativ som stöttade barnfamiljer ekonomiskt istället för stjälpte och uteslöt.
Om samhället i sin tur kunde möta oss hemmaföräldrar halvvägs skulle skillnaden bli drastisk. Det skulle innebär vinster för staten både på kort och lång sikt.
Vi sparar pengar direkt genom att ha våra barn hemma, och på sikt blir vi också en vinstaffär då våra barn förhoppningsvis kommer att må bättre än genomsnittet när de når tonåren.
Det jag vill ha sagt är helt enkelt att valfriheten måste finnas för oss barnfamiljer.
Vi måste kunna få möjlighet att stanna hemma med våra barn om vi vill och klarar av det, och som jag ser det finns det ingen anledning för staten att gå in och detaljstyra våra liv såpass mycket att vi tvingas lämna bort våra barn mot vår vilja."
Barn som har en eller båda sina föräldrar borde inte som i stockholm kunna få gå heltid, det menas med 40-60 timmar i veckan. Det borde istället behovsanpassas.
