Mormor/farmor respekterar inte vårt beslut att inte ge socker till vårt barn

Detta tror jag inte på alls! Människokroppen är inte lika stöpt för alla och människor reagerar olika på snabba kolhydrater. Vissa människors hjärnor har ett mycket "större" belöningscentra som reagerar stark på vitt socker och dessa personer känner en mycket stark drift efter socker redan efter ett mycket litet intag. Dessa har svårt att sluta äta socker när de väl börjat, vill nästa äta tills de mår illa.  Andra människor kan äta socker utan att amygdala kickar in alls. Det är också olika hur snabbt människor kan lagra in socker till fett i kroppen och hur snabbt kroppen kan reglera blodsockret. Därför kan vissa familjer ha ett tjockt barn medan övriga är smala. Dessa skillnader finns redan från början och kan dessutom ändras under uppväxten, beroende på hormonella och kroppsliga förändringar i olika faser i livet. Grattis till att dina barns kroppar kunde hantera socker utan att reagera med beroendetendenser. Grannbarnen hade inte haft samma tur i lotteriet och då skulle du nog inte erbjudit dem socker.  Jag har ett barn av varje "sort", båda är smala men ena barnet blir galen efter mer om det erbjuds godis/kakor/glass och det andra äter lagom och reglerar sig själv. 

Framför allt så är det fruktansvärt dåligt att svartmåla dig inför ditt barn.

Man kan diskutera sakfrågan i enrum utan barnet och de vuxna ska vara överens om vad som gäller och visa en enad front, det ska inte finnas några konflikter som barnet känner till och framförallt ska man inte fälla kommentarer som påverkar barnet att ta parti mot sin mor

Väldigt dåligt av mormo/farmor och om jag vore du så skulle jag säga till på skarpen att sådär säger du inte om mig till mitt barn

Respekterar dom inte det så är de faktiskt inte lämpliga att ha runt ditt barn. Deras val

Vill bara påpeka att vi INTE "erbjöd" grannungarna socker och de var INTE inbjudna utan kom och ringde på dörren. Vill man garantera sitt barn en helt sockerfri miljö så måste man hålla rejäl koll på dem och inte låta dem "springa i gårdarna"! Helt OT men minns en gång när jag och barnen var lediga och vi blev hungriga vid tre-tiden på EM och bestämde oss för att äta pannkaka! Ett grannbarn var hos oss (som vanligt) och ville också ha och jag sa att hon fick gå hem och fråga mamma om hon fick. Efter en stund kommer mamman till mig och liksom "ställer mig mot väggen" och undrar -"Är detta lunch eller middag"? hahahahahahahahahaha

Otrevliga grannar! Såklart måste man låta andra familjer äta det som de vill och tål och om ens egna barn inte tål samma kost så kan man ju inte lägga det på andra! Jag förstår att du inte gillade deras stil. Jag gillar heller inte när barn bara dyker upp hela tiden och när man inte vet om man ska erbjuda mat eller ej. Men de flesta av kompisarna ringer innan och bestämmer och då kommer vi överens innan ifall de ska äta eller ej och mina egna barn blir tillbakabjudna. Vi äter inget socker och då gör det inte så mycket om de får godsaker borta, det finns utrymme för det. 

Jag känner igen det där. Vår son får själv reglera sitt godisintag för han är helt enkelt inte sötsugen på det sättet. Kusinen däremot springer vända på vända till godis och chips-skålar vid alla storhelger då man ses och blev påkommen med att gömma både mat och godis bland sina leksaker redan som liten.

Sen blev hon också riktigt rund för ett par år sedan, men föräldrarna vaknade till och tog tag i det. Nu har det rätat ut sig med ökad träning och tillväxt samt mycket tal om vad man kan äta varje dag och vad man bör äta mer sällan.

Inget barn mår dåligt av att vara utan socker ett par år i början av livet, men jag tror inte på alltför rabiata regler heller. Det är trots allt bara tills barnen är 10-11 år som vi föräldrar kan kontrollera vad de äter, om de har fickpengar och en affär i närheten.

Min kompis som var vegetarian fick 300 kr/år (mycket pengar då) för att inte äta godis och inte äta kött och hon åt bådadera i smyg i mellanstadiet. Och blev klart jättesjuk av en Sibyllakorv då och fick stanna hemma från skolan eftersom hon inte var van att äta kött.

Tack för svar.

Jag blir väldigt väldigt arg varje gång jag hör dom säga till mitt barn hur "dum" jag är. Jag brukar inte ha svårt för att säga ifrån i vanliga fall, men varje gång det här händer så blir jag lika ställd varje gång. Vet liksom inte vad jag ska säga och hur jag ska säga det. Jag vill ju inte bli osams med mormor och farmor. Så därför har jag valt att vara tyst.

Men jag vet att jag måste säga ifrån på skarpen. Nu är barnet visserligen bara 4 månader (och av mormor kommer jag förmodligen få som svar "äh h*n förstår ju ändå inte vad jag säger"), men säger jag inte ifrån nu så kommer dom förmodligen fortsätta säga så även när barnet börjar förstå mer och mer.

 

Jag tror inte heller på alltför rabiata regler. Men som du säger så mår inget barn dåligt av att vara utan socker i några år, och när barnet blir äldre så tänker jag inte neka barnet en bulle när det är kalas/fika.

Du kanske inte ska ta diskussionen där och då, iallafall inte så att barnet förstår att ni grälar.

Du får säga till att "du får lägga av med att prata skit om mig inför mitt barn annars vill vi inte att du träffar barnet"

Jag förstår att det kan vara svårt att vara hård och man vill inte ha någon osämja. Jag har själv varit väldigt konfliktundvikandd och låtit saker vara som egentligen är fel bara för det känns så olustigt.

Men jag har lärt mig mer och mer att ibland får man ta lite dålig stämning och i allra värsta fall vara beredd på att det slutar med att relationen inte funkar. Men då är det inte mitt val utan deras som gör fel. Jag har gjort det jag kan liksom men de respekterar inte trots att man försöker resonera vänligt.

Om mormo/farmor vägrar sammarbeta och inte visar enad front inför barnet utan till och med säger till barnet att deras mor är elak osv (vilket faktiskt är lögner, varför ska du låta ditt barn bli utsätt för det?) så är det faktiskt hennes eget fel och inte ditt ifall ni blir osams och barnet inte kan träffa sin farmor/mormor

Du kan inte göra mer än försöka resonera vettigt med henne, då har du gjort ditt bästa

Tycker att en bra mycket intressantare fråga att ställa sig är:

Tycker mormor/farmor att det är viktigare att ge barnet socker än att de har en bra relation?

Mycket klok fråga.
TS värdesätter relationen och har ännu hållit ganska tyst men blir såklart upprörd. Mormor/farmor verkar säkra på sitt övertag i relationen och bryr sigeventuellt inte om ifall de kör över TS.

Jag var ett överviktigt barn. Jag tror din mammas kommentarer och förutsägelser om hur hon tänker bete sig mot sitt barnbarn väcker mycket smärta till liv i hur hon agerade mot dig när du var liten. Vilken vuxen var hon i förhållande till din övervikt som barn? Barns kost och vikt är föräldrarnas ansvar! 

nouw.com/miniochluna

Jag tycker absolut att du och din man ska stå på dig. Det jag gång på gång föröker förklara för äldre men ännu värre, folk i min egen ålder som säger att vad är det för fel på oss, vi är uppvuxna med både smisk och godis osv osv men är vettiga friska människor för det. När vår generation växte upp hade forskningen inte kommit lika långt som den har idag.Vi har idag en kunskap som man inte hade då, att folk kan vara så efter i tiden och inte följa med i utvecklingen är något som gör mig galen. Nej barn ska inte äta en massa godis, chips, socker, snabbmat osv.
Anledning nr 1: Det är dåligt för hälsan
Anledning nr 2: Dom lär sig inget om disciplin om man överöser dom med allt dom vill ha.
Anledning nr 3: Om dom småäter kakor, bullar osv så är barnen inte hungriga när den riktiga måltiden ska intas.

SÅ NEJ, SLUTA UPP MED ATT STOPPA I BARNEN EN MASSA SKIT!

nouw.com/miniochluna

Både min mamma och pappa har varit väldigt generösa med godsaker, men det blev värre från mammas sida när de skiljde sig. Helt plötsligt så hade vi litervis med glass i frysen, alltid massa kakor och bullar i skåpen och vi fick äta hur mycket vi ville varje dag, alla dagar i veckan. Tog det slut så köpte hon bara mer.

I vuxen ålder har jag börjat förstå mer och mer att mamma försökte (och försöker än) "vinna vår kärlek" via godis, glass och andra sockerbomber när hon och pappa separerade. Antar att hon vill göra samma nu med sitt barnbarn, vinna barnets kärlek.

Tack så mycket! Jag håller helt med dig.

I veckan har vi varit både hos mormor och farmor på påsklunch. Barnet fick ett påskägg av båda två, i den ena låg det en liten leksak och i den andra låg det ett klädesplagg och en liten barnmatsburk med plommonpuré. Perfekt! Tackade så mycket för det perfekta påskägget och sa lite fint att så här får påskäggen gärna se ut varje år.

Farmor blev glad när vi blev glada och när jag började prata om roliga sockerfria alternativ till godis och bullar så verkade hon väldigt intresserad.

Mormor lyssnade inte riktigt när jag sa att påskäggen får gärna se ut så varje år. Lite senare när jag kom in på sockerfria alternativ så var hon inte alls intresserad. Hon tittade på barnet och sa "vänta bara tills jag är barnvakt, då ska vi äta mycket gott". Varpå jag sa med glimten i ögat (fast ändå inte) "Jaså, men då ber vi nog allt någon annan att vara barnvakt".

Jag tror mormor förstår mycket väl vad vi försöker förmedla men hon är bara vrång helt enkelt. Men det visar väl sig med tiden om hon respekterar det vi säger.

Hej!
Efter att läst det här om s k påskgodis där föräldrar ger sina barnbarn godis är det viktigt att som föräldrar markera på ett bra sätt. Som extra farfar och gammal farbror skulle jag aldrig köpa godis till mina barnbarn. Möjligtvis en glass kan de få de gånger man träffar dom. Själva har vi haft besök av påskkäringar under skärtorsdagen då inhandlade vi godis som äntligen är slut. Enda gången vi äter godis är vid påsk och jul. Felet är att det är alldeles för lådor med godis i affärerna många tjatar barnen på trötta föräldrar som ger sig mycket snabbt. När barnen var talade vi om innan vi gick in i affären att idag blir det inget godis och det accepterade barnen. Läsk är bannlyst och datorer har vi avstängda när de kommer på besök. Däremot älskar barnen att få omväxling och det är föräldrarna som får stå för godis inköp. Allt går bra om man bestämd.

Det är otroligt respektlöst av dom att prata så till och om er. Det spelar ingen roll vad de tycker om hur ni gör, vill de ha en bra relation till er och barnet måste de faktiskt foga sig.

Godis och bullar är inget barn behöver, det verkar som vissa tror det är en mänsklig rättighet? Det finns gott om andra saker som barn (i alla fall de som inte är vana vid att vräkas i socker) gillar. Det är tråkigt när vuxna människor som man ändå vill ha med i barnens liv beter sig som bortskämda snorungar. Varför ska de ösa godis över barnen när det de allra flesta barn verkligen vill ha är TID och KÄRLEK. Och bara som ett tillägg så är vi inte fanatiska runt socker i vår familj men vi anser inte att fest och extra kul måste inbegripa bullar och läsk och godis.

Ni får väl sätta er ned med dem och ta en allvarlig diskussion om det hela. Respekteras inte det ni säger får ni väl fundera på hur umgänget ska se ut i framtiden. 

Min fd svärmor var en sådan som inte tyckte det var så viktigt med säkerhetsbälten (lite viktigare än socker men ändå). Det slutade med att hon aldrig fick ha barnen med i bilen. Till slut verkade det ha gått in hur viktigt det var att man använde bälte och att man kontrollerade att man gjort rätt och hon fick ha barnen hemma hos sig. Det blev såklart ett par turer med bilen och efteråt berättade hon skrattande att hon visst misslyckats med att sätta fast ena barnet så hen åkt obältat till och från affären (25 min enkel resa på slingriga och ganska trafikerade vägar). Hon fick inte ha barnen fler gånger när det var bil inblandat förrän barnen var så stora att de kunde sätta på sig bälte och kontrollera att allt satt som de skulle själva. 

Hej TS
Tycker du ska vara ärlig bara. Att vara den vuxna och inte förmedla saker genom glimt i ögat, utan vid tillfälle (inte under en bjudning) sätta dig ner och berätta för din mamma att du inte vill att ditt barn ska få socker i sig och att du vill att hon respekterar detta. 

Som det är nu låter det som en maktkamp mellan er som pågår i det fördolda.