Ensammast i världen om att INTE vilja ha barn? (tjej)

Åh sthlm. Skit också. Där sprack min analys om att det måste vara mycket lättare att hitta likasinnade i storstäderna...... :(

Ja, verkligen. Det där säger många; "Är du inte rädd för att bli ensam när du är gammal?". Är det ens ett argument?? Känns otroligt egoistiskt. Vad är det som säger att barnen lever ens när man är gammal. De kan ju dö innan en själv, och den smärtan är nog inte nådig.... Dessutom så har flera  jag känner inte ens goda relationer med sina föräldrar och en del hälsar aldrig på de "gamle" ändå. Vilken smärta är då värst. Sitta på ålderdomshemmet och sakna någon som aldrig hälsar på, eller inte sakna någon?

Enligt min mamma tyckte jag inte ens om barn när jag själv var ett  

Nu för tiden jobbar jag på skola och älskar min systerdotter (2,5 år) något så vansinnigt mycket!  Älskar att umgås med henne!

Men.. jag vill fortfarande inte ha några egna barn. Min fästman vill inte heller skaffa barn så här är vi fria att överösa våra syskonbarn med kärlek när vi har lust och annars njuta av vårt fria vuxenliv ifred. Knäppt nog så är det min svärmor som stött mig mest i min vilja i att vara barnfri. Jag brukar inte vilja göra en grej av det men det är verkligen helt bisarrt när andra tar illa vid sig för att jag inte vill ha egna barn.  Jag har blivit kallad egoist och folk tar ut svängarna ordentligt ibland när de ska förklara för mig vad jag missar. Tycker generellt att folk lägger sig i andras val lite väl mycket ibland. Varför spelar det roll för andra om jag har barn eller inte liksom?

Fantastiskt att ni har hittat varandra och tänker likadant om barn. Måste ändå säga att mycket av det du skriver går alldeles utmärkt att göra med barn. :) Jag skulle t ex aldrig sluta resa bara för att jag har fått barn. Har varit på sista minuten med dem tidigare och nu backpackar vi i Asien (barnen är snart 1 och 4 år). Visst måste vi anpassa oss efter dem och det kostar lite mer men det är därför vi passar på att resa mycket nu när lilla är under 2 år (betalar bara flygskatten om man har honom i knät) och vi kan vara lediga länge både jag och min man eftersom vi är föräldralediga med varsitt barn. Vaccin, ja det behövs men det är inte heller så tidskrävande och de flesta vaccin kan man ta rätt nära inpå en resa. Och när de väl vaccinerats har de skyddet och fyller på när det behövs precis som vuxna. Vi ser även en möjlighet att göra en liknande resa om några år när barnen är äldre och då kommer det såklart bli dyrare. Men å andra sidan kommer vi kunna göra så mycket mer tillsammans med barnen när de är äldre! Självklart handlar det också om hur barnet är och det är ju svårt att veta innan. Vi har redan tidigt haft med våra barn på tillställningar så de har vant sig vid människor och ljud och de tycker bara det är kul att följa med på t ex fester, idrottsevenemang och liknande. Sen har vi tur som har vänner som inte har nåt emot att barnen följer med trots att vi alltid är väldigt tydliga med att vi kan fixa barnvakt. Vi var först bland våra kompisar att få barn, några har fått barn nu och andra inte. Vi är i samma ålder som er och har alltså rätt många vänner utan barn men som är i stadiga relationer sedan flera år tillbaka. Ingen av dem har iofs sagt att de aldrig vill ha barn men många av dem vill inte ha några nu, kanske ev senare. De satsar på sina karriärer och njuter helt klart av sina liv utan barn. Så visst finns det fler som ni! Sen har du rätt i att småbarnsåren är tuffa men har man en bra kommunikation med sin partner och från början är inställda på att hjälpas åt och inte lämpa över allt jobb på den andre går det bra. Och ni verkar ju rätt klara på den punkten, oavsett om ni skaffar barn eller inte, att man hjälps åt. Så ni skulle säkert bli toppenföräldrar om ni bestämde er för det. Men det är absolut inte meningen att få er att ändra er angående barn, det vet bara ni vad som är bäst för er. Ville bara visa att allt inte är svart eller vitt, man kan i många fall både ha och äta kakan! :)

Hej!

Känner igen mig i så mycket du skriver! Har alltid kännt att barn inte är något för mig. Folk har alltid sagt att det kommer ändras när jag blir äldre.... Well, nu får man väl ändå säga att jag blivit äldre (är 34 år) men saken har inte ändrats. Tack och lov är jag och min sambo överens i denna frågan, han vill inte heller skaffa barn. Senaste tiden har vänner börjat skaffa barn på löpande band, har några få vänner kvar som inte är där, men det är bara en tidsfråga... Jag har inga problem att umgås med mina vänner och deras små men jag känner precis som du att det hade varit sååå skönt med umgänge som har samma inställning och förståelse. ????

Gå med i Facebook-gruppen Barnfri, den är suverän!

Och hur är det här relevant för tråden?

Tror inte du är helt ensam över att ha gjort det valet. Men ja en del blir säkert förvånade över tjejer på 30+ som inte vill ha barn eller leva i ett förhållande 

Här är ett till par! :) Du kan skriva om till mig om du har lust :D

Är också tjej, närmar mig 35, i ett fast samboförhållande sen flera år. Min sambo (blivande man!) är ett par år åldre. Vi bor i hus i en mindre kommun (ca 20 000 invånare) och här har i stort sett alla i vår ålder barn. Jag/vi är frivilligt barnfria.

Och vi är inte sådär spontana och spännande heller. Alltså att vi valt bort barn är inte för att vi vill resa (har ändå inte ekonomin till mer än en eller på sin höjd ett par resor om året, och inte alla år, så ett barn skulle inte vara ivägen för något resande). Inte heller är det för att barn är "jobbiga" (jag jobbar som lärare i lågstadiet så jag är rätt van). Jag har bara aldrig velat ha barn. Och som sagt, vi bor i en liten trist håla (för att vara realistisk, men skämt åsido så älskar vi vår lilla stad och trivs bra med all natur och delen av landet). Vi har ett stabilt och ordnat liv, min m2b skulle vara världens bästa pappa (ser honom ju med syskonbsarnen) och jag tror jag hade varit en riktigt bra mamma faktiskt. :) Så ja, folk blir förvånade när de får reda på att vi inte ska skaffa barn.

Men jag har aldrig velat ha barn och vill inte det idag heller. (Däremot ju äldre jag blir desto mer förstår jag alls som envisas med att "du kommer ångra dig"... det är jobbigt att höra som barnfri och jag önskar att folk skulle hålla den tanken för sig själv... men faktum är ändå att ALLA som sagt med mig att de inte ska skaffa barn, när vi var i 15-25 års åldern, idag har barn eller försöker skaffa. Så ja. Många ändrar sig. Så är det ju.)

Folk frågar mig "varför inte". Jag frågar varför? Finns inte, i min värld, något bra argument för att skaffa barn.

Jag har säkert femtio argument till varför inte, men kanske störst för mig själv är rädslan att få ett barn som har någon form av handikapp. Den risken - oavsett hur liten den är, - är inte värd det, då avstår jag hellre. Även om nån klocka skulle börja klicka, då skulle jag bara påminna mig själv om risken för skador, sjukdomar, funktionsvariationer. Det, i kombination med att jag som jag skrev ovan helt enkelt inte kan förstå vad det är som lockar med ett liv med barn, jag ser inte syftet och kan jag inte svara på "varför"... då är det inte rätt i mina ögon.

Sen så även om jag lever stabilt och lite tråkigt (jag är nöjd men alltså i jämförelse med hon ovan som flyger till Kina och sippar vin i skogen med sin man... så fantastisk spännande är inte vi, tyvärr) så har jag ju min häst och jag vill inte slitas mellan familjen och stallet utan kunna göra stallet i lugn och ro. Sen är både jag och han rätt så ego, vi behöver mycket egentid och sitter ofta i varsin soffa med varsitt spel eller annat pyssel, när vi laddat våra osociala batterier så umgås vi med varandra - skulle det finnas ett barn i den ekvationen skulle den tid vi har för varandra minska och det vill jag ju inte heller.

Sen ser jag hur dåligt många unga mår idag i låg ålder. Det motiverar mig inte heller.

Usch vilken uppsats haha.

Vore kul att veta hur TS har det idag!

(Ja jag ser att tråden är äldre men eftersom den återupplivats tänker jag att ämnet ändå är aktuellt för nån än.)

You can kill me men. Jag kan lova att hade du inte velat ha barn på riktigt hade du aldrig någonsin startat en tråd om det på familjeliv.

Det betyder inte att du ska skaffa barn nu, det betyder att du behöver hitta de riktiga orsakerna till din inre konflikt. För oavsett vad du väljer behöver du göra det med ett lugnt sinne. Just nu är du troligen rädd, arg, har inte riktigt koll på dina gränser och låter både dig själv och andra att dränera dig.

Då har TS (jag) hunnit bli 40 bast! Blev så glad när jag hittade min gamla tråd. Och vet ni vad! Jag är lyckligt barnfri fortfarande tillsammans med min man! 😍
Har haft 8 helt underbara år tillsammans med min man sen jag skrev det här inlägget 2017! 

Jag är så stolt och nöjd över att jag har hållit ut alla dessa år och inte fallit på barnnormen tillsammans med min älskling. Det har inte varit enkelt. Det har varit stundtals såååå ensamt. Man har blivit ifrågasatt. "Varför inte?" "När?" Jag har varit stark. Orkat igenom. Nu kommer inte frågorna längre. 🤗

Jag har ett underbart fritt liv och jag känner fortfarande att livet bara just har börjat! Jag har sedan jag skrev inlägget, träffat en massa barnfria vänner i samma ålder, åkt på en flertalet långresor 3-7 månader, och startat företag. Tänk att det blev så bra!! 🥹😍 Jag har gjort så mycket som aldrig hade blivit av om vi hade haft barn. Och här vill jag fortsätta, på den här vägen. Med min älskade man! Det vi har är så fint och jag är så dunderkär. Tio år tillsammans nu. 

Livet leker och det är fantastiskt underbart! Heja livet! 

🥰🥳 

Så glad jag blir av att höra att du frodas och njuter av livet. 

Hoppas att du nu insett att du är långt ifrån ensam om att inte vilja ha egna barn.

Jag har samma erfarenhet som du fast i mitt fall hade min nuvarande man redan 3 barn i ett tidigare äktenskap och han kände absolut ingen längtan efter flera. Jag har aldrig haft någon barnlängtan utan tvärtom bestämde mig väldigt tidigt för att det inte var något för mig.

Hans barn var nästan vuxna när vi träffades så vi fick ganska snart möjlighet att helt koncentrera oss på vårt förhållande och ägna oss åt våra gemensamma intressen.  Det är inte så att vi varit helt utan barn i våra liv, vi har haft hans barn och nu hans barnbarn runt oss och det har verkligen varit lite av en efterätt.

Jag ångrar inte en sekund att jag valde bort barn.

Som du har vi bombarderas av frågor om vi inte snart skulle fylla på familjen men vi har alltid gett samma svar, att vi redan har en familj och den räcker för oss. Så nu har alla accepterat vårt val. Till och med min mor förstod och accepterade att hon inte skulle bli mormor. Mina bröder får står barn-alstrandet 

Nej då, du är inte ensam. Njut av ditt lugnare liv bara och tänk inte så mycket på vad andra gör. 

Jag har heller aldrig haft sug att skaffa barn men det var viktigt för min sambo och har nu två. Har man ett tråkigt liv och behöver en mening med det är det ju kanske en fördel med barn. Samt en kärlek svår att beskriv, inget man kan känna för sina syskons barn tror jag. En annan fördel är kanske att ha lite barn och barnbarn när man blir äldre. Men hade jag saknat barn om jag inte skaffat några? Det tror jag inte. Det finns många nackdelar också. All tid och pengar och energi man lägger på dom. Sen blir du jävligt sårbar också. Om nån av dom skadar sig el dör förstörs ditt liv. Du kommer oroa dig mycket. Resa utan barn är betydligt roligare än med barn också. Vi har som tur är mkt barnvakter så vi kan få egentid och göra lite galnare grejer och resa utomlands ibland utan kids. 

Skulle aldrig försöka övertala någon att skaffa barn som inte kände för det vilket många verkar tycka är helt olej att göra. Ser heller inte ner på dom som väljer att vara barnlösa/fria. Extra kudos till dom som inte skaffar barn som själv inser att de är olämpliga som förälder el att föra sina gener vidare är en dålig ide (syftar ej på TS).

Nu är den här tråden gammal, men ser att TS uppdaterat det. Grattis till att vara mentalt stark. Vi som väljer bort barn frivilligt blir alltid ifrågasatt av någon. Vilket är märkligt beteende i sig. Jag lägger mig inte i hur andra lever sitt liv.

Jag är dessutom singel, och har gått igenom svårt trauma involverat män. Och vill inte ha några mer romantiska relationer med män. Tycker det är svaga kvinnor som kommer med dåliga kommentarer som att man skulle vara omogen för att man inte har barn etc. Tror att det handlar mest om avundsjuka. Många kvinnor blir utbrända, och jag har hört rätt mycket hur trötta dom är på sina män som aldrig hjälper till etc. Det ironiska är att det är ett omoget beteende i sig att hålla på med.

Nu flera år senare, har det ju blivit ännu mer vanligare att man väljer bort barn. Barnafödandet minskar, men jag tror även det har med andra orsaker göra som med världsbild och ekonomi och annat.

Det är helt ok, fullt normalt 2025 att både välja bort barn och man om man vill. Man bestämmer över sitt eget liv.

Dessutom har forskning visat att barnfria människor är lyckligare. 

Glöm inte att det är bra för miljön också. 😊 Vi behöver snarare färre människor på jorden. Det skulle jag svarat om nån frågade varför jag inte hade barn.

Jag är 41 och har aldrig velat ha barn! Har haft förhållanden där det känts som ett "naturligt steg som man SKA ta" men jag har aldrig egentligen velat och är själaglad idag att det aldrig blev något då vi halvhjärtat "försökte".

Ärligt talat så avskyr jag barn. Har alltid gjort. Även när jag själv var barn. Gjorde hellre nåt kreativt med dagisfröknarna eller föräldrarna (sydde, pärlande, pysslade, fiskade, snickrade, skapade, idrottade) än "lekte" med andra barn. De var bara intensiva, enerverande och lögnaktiga. Tyckte de var så jobbiga och fåniga!
Och där är jag kvar än idag. Hatar allt vad barn är och fungerar. Ser inte det minsta "gulligt" eller "mysigt" med dem. De är som utvecklingsstörda vuxna, enbart ett påfrestande ansvar. Och desto mer makt får de i samhället. En 2-årings känslor ska "tas på allvar" och "respekteras" och resten av världen ska stanna upp utifrån dennes vilja. Och föräldrar är ju såklart inte ett dugg bättre! Som anser att deras telningar ska styra och ställa och andra bara anpassa sig. Gärna stoppa upp en hel kö för att deras barn minsann "kan själva". Det finns inget mer ointressant och osexigt än barn. Man offrar hela sitt egna liv när man skaffar barn, vilket föräldrar rabiat nekar till, men i nästa stund skäller de för att man "inte förstår" att de måste planera, inte kan vara impulsiva, har andra intressen nu, livet har förändrats etc. Jag är inte intresserad av att förändra mitt liv till något så enligt mig otroligt boring som rutinstyrt familjeliv! Jag har kollegor nu som "hatar" semester och ledighet för att barnen går helt bananas när rutinerna försvinner! För att inte tala om hur otroligt dyrt allt helt plötsligt blivit. Semester som är det absolut mest fantastiska man kan ha, bara få rå om sig själv och maken, utan krav och måsten! Har knappt några kompisar med barn, då det antagligen ganska tydligt lyser igenom att jag inte är intresserad av deras ögonstenar. Och kompisarna är inte intresserade av mina förehavanden heller längre då de plötsligt blivit SÅ mycket mer vuxna, märkvärdiga och fått betydligt allvarligare problem än förr.
Så av självklar orsak har det inte blivit några barn här, sedan tjatande tonårsförälskerser naturligt försvann.
Alla är olika.